Hur kunde det bli så här? Jag hade planerad lugn inledning första 4-5 milen. Team Rejlers hade ett STORT antal ca 20 orangea tröjor i klungan som bidrog bra att plocka hem alla försök till utbrytningar. Det var mest Rickard "Rille" Persson ECI och Dan Lidman Hovet som var offensiva idag men det stod tidigt klart att idag blir det svårt att komma loss från klungan.
Efter en 6-7 mil provade jag ett par gånger men Rejlerströjorna var snabbt på hugget och dessutom blev jag trött då jobbigaste minuten där var på 539 w. Nej det här går inte jag har det inte för att komma loss idag insåg jag och föll besviket ner i klungan igen. Det var efter det mina negativa tankar började.
Några som däremot hade det var Rille och Dan Lidman de attackerade oförtrutet vidare som om det inte fanns någon morgondag. Till slut kom Rille iväg solo en längre stund kanske 1.5 mil eller så körde han ett par trehundra meter före klungan. Det var på hemvägen med ca 3 mil kvar och det gick bra fort ofta mellan 45-50. Jag fattade direkt att det var ett självmordsuppdrag men fascinerades av hans orädda åkning samtidigt som mina negativa tankar fortsatte "så där fort skulle jag inte kunna åka solo, jag är slut". Starkt kört Rille och grymt att hålla undan så länge.
Men där med kanske tre mil kvar var det som om något började hända så sakta i huvudet. Drack lite sportdryck tog en gel och fick tillbaka ännu mer fighting spirit. Bit ihop och kom igen nu se till och vinn det här nu i spurten eller ryck ala Philippe Gilbert på Palmfeltsvägen sista kilometern som går uppför innan den tvära högersvängen vid Globen och den sista 150 meter långa spurten.
Parkerade bilen där tidigt på morgonen och rekade hur sista kilometern och spurten såg ut och hade ganska klart för mig hur jag ville positionera mig i händelse av en stor klunga. Topp 5 in på Palmfeltsvägen och om känslan var rätt där en "Gilbert" attack annars 2-3 hjul in i sista svängen för att sen "unleash hell" i den korta spurten.
En av de roligaste grejerna med att tävla i cykel tycker jag är den upptrappning, positionering och tempohöjning som alltid sker sista kilometerna innan mål. Det blir ett adrenalinpåslag och man glömmer bort att fundera på hur det känns i kroppen, titta på cykeldator osv. Nu ska det avgöras, full koncentration på strategi och kriga sig till rätt plats på vägen.
Jag tar mig precis dit jag vill 5-6 in från Enskedevägen på Palmfeltsvägen. Känner att jag har byggt upp ett kanontryck och kan göra mitt "Gilbert" ryck nu om jag vill. Farten ökar men jag avvaktar lite på 3-4 hjul. Känns så bra att jag bestämmer mig för att vänta till sista spurten istället för att riskera att någon har mitt hjul i ett långryck och går om mig om jag skulle stumna sista 50 m. Får nästan hålla igen lite in till sista svängen för jag vill komma in där 2-3 och det är precis den plats jag har i den tvära sista kurvan. NU Pang allt jag har i den korta spurten. Får så mycket kraft att jag har fullt sjå att hålla däcken i asfalten. Bakdäcket lättar från marken varje uppdrag och det känns som jag kan flyga in sista 100 meter. Tänk Björn Linds OS Guld på sprint i skidor när han hoppade och lyfte från marken så kändes det:-). Känner att jag får en stor lucka och kan slå av sista biten över linjen. Wow vad kul. Jag gjorde det igen. Kört Stockholm Ride 2013 och nu med vinst i båda, om man nu kan vinna motionslopp? En del s.k riktiga cyklister brukar ha lite attityd mot motionslopp. Kom dit och försök vara först istället säger jag. Många starka killar med i det stora fältet igår och att vara först i ett cykellopp nästan oavsett vilket, är sällan "a given".
Fantastisk skönt att komma tillbaka både fysiskt och framförallt psykiskt i loppet. Cykling såsom det mesta här i livet är så oerhört mentalt. Övervinna trötthet och smärta gör man inte om man tvivlar. Talade med och berömde Rille efter loppet för hans urstarka solokörning, han blev 5:a trots självmordskörning en stor del av loppet. Jag sa att det gick bra fort där ett långt tag när du var solo. Rille berättade att han inte visste för han hade ingen mätare. Och det jag tror är att hade han haft det hade han kanske inte orkat köra i 45 kmh så länge. "Så här fort kan jag inte åka solo i 15 km" nu fokuserade han inte på siffror eller prestanda utan lät kroppen få ut mer än vad han kanske egentligen skulle klara. Din begänsning som gör att du slår av en hård ansträngning är nästan aldrig fysisk. Din kropp klarar mycket mer men hjärnan säger åt dig att slå av för att skydda dig. Det är väl i och för sig bra men inte alltid förenligt med att vinna cykeltävlingar. Its a mind game. Eller som någon uttryckt det. Smärta är bara svaghet som lämnar kroppen.
Referenser som tekniska hjälpmedel som ska hjälpa oss på träning och tävling. Puls, fart, watt och allt annat är något att fundera på hur man bör använda. Själv tycker jag det är helkul att studera och analysera all tänkbar data. Men jag ska överväga att göra det mindre i loppen framöver och istället låta känslan tala. Under loppen kan det stjälpa mentalt lika mycket som att hjälpa. Hur kan jag vara trött? Har bara 250 w och 134 i puls osv..
Slutligen ett stort tack till arrangören. Precis som 2013 och säkert förra året också gissar jag klanderfritt arrangerat med stor säkerhet för oss cyklister. Fullt med flaggvakter, polisbilar, motorcyklar osv som ledde oss säkert runt södra storstockholm denna underbara junidag när sommaren kom till slut.
Segerintervju
Grattis! Grymt kört! Bådar gott inför VSM.
SvaraRaderaTack Junne! Ja det känns riktigt bra nu inför helgen. Hoppas samma känsla är kvar efter Smacklinje imorgon😄
SvaraRadera