Mitt cykelår 2015 - A ride in the Rollercoaster

Jag har ingen riktigt bra teori varför mitt liv så ofta drabbas av extremer. Många har varit fantastiska med stor lycka både i privatliv med familj och yrkesliv. Men jag har också upplevt en hel del extremer av den negativa karaktären. Jag skrev om det i Mina 9 liv och dess märkliga cykler för några veckor sedan och när jag nu tänkte sammanfatta mitt cykelår 2015 så är det i samma toner. Högt och lågt. Welcome to a ride in the Rollercoaster.

Vintern och våren bjöd på fin fin träning och jag i bra form och högt motiverad när jag blev antagen att vara försökskanin i en stor forskningsstudie på GIH. Studien syftade till att se om vältränade cyklister kunde ta ännu ett steg med strukturerad högintensiv intervall träning. Det var en jäkla tur jag var så bra motiverad där under våren för det var en enormt stor påfrestning både fysiskt och psykiskt att tömma sig så ofta under de 7 veckorna studien pågick. GIH studien äntligen klar.

Bane@GIH en av förtesterna när jag fick bensparka i 30 minuter med högerbenet under stigande belastning till utmattning.

Det var verkligen på gränsen och även en bit över några gånger. Överbelastningen också förstärkt av mig själv då jag utöver att köra ett högintensivt träningsrace en helg när det skulle vara lugn återhämtningsträning också klämde in ett stenhårt Östgötaloppet (ni ligger sist!) i stormbyar i ett fält med större delen av svenska eliten. Overreaching skulle nog en tränare kalla det.

Fint foto av Patrik Rosén från Östgötaloppet

Dagen efter avslutad studie åkte vi ett bra gäng på den årliga Mallorcaveckan där vi anmält oss till Mallorca 312 för att köra den korta 17 mila varianten. Lite kort med tid för återhämtning men anade att formen var på ingång och nu kommer superkompensationen? Det gjorde den. I elva mil innan jag vurpade illa ut i terrängen och bröt nyckelbenet. En del av er har kanske läst om eländet i Mallorca 312 En djävulsk färd när jag skrev den race rapporten levde jag i tron att nyckelbenet inte var av och förutom att cykla klart loppet 5 mil med trasig cykel körde jag en nätt 20 milare till ett par dagar senare med brutet nyckelben smärtstillad av Tramadol. Sedan ville inte kroppen vara med längre och jag fick 5 svåra dagar på sjukhuset i Muro.

Höger nyckelben av

Bryta ihop och komma igen, ett tema som skulle återkomma. Rehabträningen gick bra, men tog tid. Jag hade haft en stor inre blödning orsakad av att jag cyklade så långt med brutet ben så det tog en bra stund innan krafterna var tillbaka. I mitten av juni vågade jag mig på en linjecomeback med Smack Markim och det gick över förväntan med en 4 plats och efter En skön repris i Stockholm Ride där jag liksom 2013 lyckades vara först över linjen kände jag mig nu redo för ett av säsongens stora mål VSM. Det gick av stapeln en underbart varm helg med 30 grader i Sunne första helgen i juli. Här ville jag verkligen vara med och kriga om titeln mitt sista år i H 40. Inte bara för loppet i sig utan också för att försäkra mig om ett Wild Card till Masters VM i september vars kvaltävling i Köpenhamn i maj jag missade i och med Mallorcavurpan. Jag ville så mycket den dagen och blev fruktansvärt besviken över den 5 plats som det blev till slut. VSM linje Inte hela vägen

En chans till revansch dök sen snabbt upp då jag glädjande fick en plats i Sverige laget H45 till VNM i Helsingfors sista helgen i juli och inte nog med det en vecka innan NM fick jag även besked om att jag fått ett wild card till VM i Ålborg i september. Yes vad kul! Nu fick jag chansen jag hoppats på. Jag skulle få vara med i Masters VM i cykling. Wow! I en av de största veteransporterna av alla. Hur gick det här till? Jag som bara cyklat i en handfull år. Men först NM. Loppet blev en vädermässig misär och jag frös som en hund i kylan och spöregnet den första timmen. Men sen! I takt med stigande puls och en bättre känsla gick det bättre och bättre och till slut efter otaliga försök kom jag loss sista 15 km med två finländare för att göra upp om 2-4 plats. Mats Nygren var redan snyggt loss och gick mot en soloseger. Tycker jag klantade  till spurten. Kände övertag i förningarna sista milen och borde ha försökt att attackera innan men blev lite för självsäker, spårade hela sista kilometern och blev passerad någon meter innan mål i uppförsspurten av en av finnarna. Men en jättenöjd bronsmedaljör står på pallen och njuter. Extra kul att Kajsa och två av döttrarna var med till Finland också så vi kunde fira ihop på båten hem.  NM Brons linje H 45

Augusti nu och full fokus på säsongens huvudmål VM i Ålborg den 6 september. Som jag tränade i augusti. Ca 200 mil på en månad innan de sista två veckornas lättnad och s.k tapering. Jag cyklade även några långa pass med tempocykeln denna period. En Ironmancykling 18 mil för att tåla hårt tempo motsvarande tid på VM och med pers rekord på 10 mil tempo med 41,8 kmh snitt under värsta hårdträningsperioden så började jag verkligen känna att alla de där 50 dödsintervallerna på GIH under våren nu började ge fin återbäring. Efter en veckas tapering med en vecka kvar till VM fick jag ett riktig Runners High pass med en ny nivå, snabbaste träningspasset. Har lagrat upplevelsen och känslan av att kunna cykla riktigt fort i hjärnan och hoppas verkligen jag får uppleva den igen någon gång. Magiskt!

Sen kom då VM jag var perfekt förberedd och även om startfältet var helt absurt stort med 247 kvalificerade cyklister bokstavligen från hela världen i H 45 klassen och jag dessutom var äldsta årskull så var min personliga ambition och målsättning hög. Jag ville in topp 10.

Med roommate Torbjörn de Jager landets H 50 suverän som vann allt förra året utom VM där han "bara" kom 5:a, fan vad kass du är Tobbe:-) laddade på rummet innan start.

Starten går och Masterstarten som skulle gå i 30 första 3-4 km gick i 44 istället. Pang sa det bara och jag kom alldeles för långt bak.

Tyvärr sprack sista delen av förberedelsen då lördagens incykling och väckningspass regnade bort i ett hällande heldagsregn över Ålborg. Det blev nu tre raka vilodagar och det tror jag drabbade mig lite i den stenhårda starten de första milen. VM H 45 tåget gick tidigt surt, jäkligt surt chansen till de finaste placeringarna försvann redan efter en halvtimme Sen vände jag ett jobbigt mentalt läge och kämpade, gjorde det bästa av situationen och sista timmen var det förbannat kul cykelåkning och tävling. Jag var 2 i mål av de som blev kvar på perrongen när tåget gick och kom till slut 22:a. Först missnöjd men ju mer jag smälte det så kände jag tillfredställelse att "jag är där". Jag kan tävla mot de här killarna även på internationell nivå. Väl hemma och när tiden gått lite började tankarna segla iväg mot Perth Australien där Masters VM går 2016 och jag är yngst i H 50. Det vore SÅ häftigt. 

Drömmen om regnbågen.. Värlsmästartröjan och guldmedaljen hänger vid nummerlappsutdelningen.

Helgen efter VM var det stor cykelfest i Stockholm då första upplagan av Velothon Stockholm gick. Härligt med avstängda gator och cykling genom stan på en fin bana ner mot Nynäshamn och tillbaka. Slutade med en 5 plats där jag lyckades ta hem stora klungspurten och som bonus även specialpriset Kessiakoffs Climb (delad tid med två) en tavla och bok från Fredrik och Velothon som pris.

På väg mot mål utanför slottet

Fått en bra lucka i spurten med 100 m kvar

Nu var det bara ett mål kvar på säsongen. Mitt sista (och samtidigt av de första loppen i H40 då jag tävlat i elitklass sedan debuten VSM 2012) med finalen i Swecup på klassiska Anundsloppet i Västerås. Kunde ju inte drömma om ett bättre avslut på säsongen. Lyckades vinna loppet efter en tidig attack och fin lagtempokörning med Viktor Torstensson och Niclas Näslund nästan hela loppet. Fantastiskt kul och skönt. Anundsloppet Bullseye Breakaway

Sweet victory

Ja verkligen den perfekta avslutningen på en mycket händelserik säsong med både stora mot och medgångar.Trodde jag. Det var bara en lite grej kvar, just det bröt höften fyra dagar efter triumfen i Västerås. From the highest mountain to the deepest valley.RR från sal 57 Danderyds Sjukhus
Bryta ihop och komma igen var det ja. Nu har det gått drygt 7 veckor sen kraschen, rehabträning går bra, bättre och snabbare än väntat. Även om jag börjar tröttna på att gå med krycka, stel, ont  och känna sig som en gammal gubbe i kroppen.

En massa stål i höften. Ser oproportionerligt stort ut kan jag tycka men nu ska jag väl inte behöva oroa mig för att bryta den på höger sida igen i alla fall?

Lite cykel och träning är det faktiskt kvar i år. Den 23 november åker jag på träningsläger en vecka till Thailand Phuket i sällskap med 40 triatleter från klubben Terrible Tuesdays. Ska bli hur kul som helst. Hade först ställt in mig på rehabcykel på gymet och lite skön sol och bad men nu lutar det åt att cykeln får följa med efter allt bättre känsla på Monarken sista veckan.

Vad bjuder nästa år på? Ja "Jag tror att ni vi går genom tiden har allt det bästa inte hänt än" som Håkan Hellström sjunger. Så förhoppningsvis några fler högt än lågt. Nu har jag haft ett tufft år igen. De verkar ju komma med 8 års mellanrum så nu borde det bli Eriksgata och framgång till 2023, då får jag väl låsa in mig, sätta mig i soffan titta Cykel på TV, dricka öl och äta chips.

Men först 2016 då är det spännande saker på gång. Jag har fått en otrolig chans som jag snart berättar om. Nu dags för träning i Vinterstudion. Häng med nu åker vi!