Vi hade ett starkt lag om 5 CRT cyklister i gårdagens klassiska säsongsavslutning på det 77:e Anundsloppet i Västerås. Efter framgången förra helgen i Nynäshamn där vi hade 6 topp 8 i H 40 så siktade vi naturligt högt även igår. Startfältet var nog snäppet tuffare igår med många starka åkare landet runt i Seniorklass (blandade åldrar) igår på ett kort linjelopp med 15 varv på det 3.8 km långa (eller korta..) trekantsvarvet runt fornstenarna vid Anundshög. Ca 50 startande i Seniorklass som körde samstart med juniorklass. Trångt och snabbt direkt på det korta varvet. De första varven gick lite småhetsigt i 42 fart. Det brukar vara väldigt svårt att komma iväg i en hållbar utbrytning på det här varvet. Det blir lite som en hybrid mellan linje och GP lopp på varvet. Lätt värre att åka med klungan på delar av varvet och sen full gas i den tuffa backen upp mot mållinjen, av och på på och av. Inte den cykelform jag gillar bäst, inte heller gillar jag trängsel och dålig sikt i hög fart, låg ganska långt bak i klungan de första 3-4 varven och fokuserade mest på säkerheten runt mig. En kraftig inbromsning framför mig precis innan svängen upp mot målbacken gav lite adrenalinpåslag men annars som tur var inga incidenter, lite potthål som kan vara svåra att se i trängseln, några madrasserade avsmalnande väghinder som dök upp lite plötsligt första varven innan man hade lärt sig var de var. Annars fin cykling i ett soligt men för dagen ganska kyligt Västerås.
Vår taktik var attacker från de som kände sig starka och inte släppa iväg någon utbrytning utan deltagande från oss och sen hade vi ju våra spurtess Ljungberg, De Jager & Godman om det skulle hålla ihop till slutet. Björn Drakenward och jag kompletterade med lite mer allround egenskaper. Jag kände redan på uppvärmningen att idag är benen starka och fick bra självförtroende och tänkte idag ska jag köra hårt. Efter några varv hade dock min positiva känsla mattats lite i positioneringsträngseln i den stora klungan. Jag fick lite mer negativa tankar. Hur ska jag ta mig fram här? Ännu värre kunna komma ifrån? Det går ju ändå i 42 kmh. Cykling i linjelopp är så oerhört mentalt. Din egen värdering av situationen, dina och inte minst andras styrkor och svagheter. Ditt självförtroende eller avsaknad av det. En känsla jag ofta upplevt i linjelopp när jag tenderat att sladda lite långt bak i klungan och jag får för mig att är jag ändå inte lite trött? Nej det här går nog inte? Jag tappar lite lust till hela situationen på något sätt. I ett sånt läge har det nästan alltid hjälpt om jag stålsätter mig, tar i, cyklar framåt närmare täten av klungan för bättre kontroll och känsla av "I´m in the game". Man tänker att det skulle kunna vara jobbigare men det blir så mycket lättare, framförallt mentalt, för att inte tala om så mycket roligare. Och det är ju ändå för att det ska vara roligt jag håller på med det här, icke att förglömma.
Min klubbkamrat Torbjörn De Jager kommer iväg med en grupp en bit in i loppet. De får lite lucka men inte mer än ett 20 tal sekunder. Jag ligger fortfarande lite långt bak pendlar mellan mitten och bakre fjärdedelen i den stora klungan. Efter några varv äts utbrytargruppen in och jag tar mig lite längre fram då jag inser att nu lär det attackeras ganska direkt i försök att skapa nya utbrytarkonstellationer. Erik Johansson Uddevalla och en Hymer (Linköping) Martin Härn får en lucka runt 200 hundra meter. Jag ligger mitt i fältet och bestämmer mig för att ta sats lite bakifrån och försöka attackera ifatt och brygga ifatt till duon i front. Trycker på bort i lite kantvind med ett ryck på 20 sekunder nära max för att få lucka solo. Tittar mig över axeln, det lyckades, jag är nu mellan duon i fronten och den stora klungan. Har jag tur nu är det ingen i klungan som sätter efter direkt och tar med sig hela gruppen. Jag bombar på hårt för att brygga ifatt killarna i täten och når dem efter någon kilometers hård jakt på den snabba utförspartiet innan svängen upp mot målbacken. Har hög puls där efter hårdkörningen men kan nu ta igen mig lite på deras hjul en knapp minut innan jag känner mig fräsch igen och snabbt kan börja bidra, gå runt och hålla farten. Klungan är fortsatt bara dryga 20 talet sekunder efter.
Känner nu stor lust igen, vad hände? Helt plötsligt är jag där, i allra högsta grad, in contension. In the game. För bara en kvart sedan hoppades jag nästan på punktering. Så jag kunde kliva av. Märkligt hur hjärnan kan spela spratt ibland. Jag känner mig väldigt stark nu och vet att är det något jag relativt sett är bra på så är det att åka lagtempo snabbt. Hoppas bara att vår gemensamma kraft räcker. Känner tydligt efter något varv att det går fortare när jag är i spets. Jag gör mina förningar hårt runt 450 w med snabb återhämtning. Det ger självförtroende i matchen oss emellan, men räcker vår gemensamma fart? Vi håller fortsatt 42 snitt på varven och under hela loppet, men klungan är inte så långt efter knappa 30 sekunder. Jag drar hårt uppför målbacken några varv i rad. Martin från Hymer står över några förningar jag märker att han börjar bli sliten. Lite mer osäker på Uddevalla Eriks status. 2 varv kvar vi håller ca 30 sekunders lucka. Manar på killarna att fortsätta trycka på tillsammans nu så klarar vi det här. När vi går in mot varvning sista gången känns det bra. Vi har fortsatt samma lucka kring 30 sekunder. Känner att jag har en växel till om det behövs och tror nu det här skall hålla. Jag funderar några gånger på att attackera solo nu för att försöka avgöra innan spurt. Men av anledning okänd så avstår jag. Blev kanske lite för "bekväm" och fick för stort självförtroende och tänkte att jag kan nog avgöra i spurten istället. Jag ligger först i spåret ner mot sista kurvan. Tänker att jag ska avvakta efter kurvan i kanske 150 meter för att sedan dra igång den tuffs uppförsspurten i motvind. Men ut ur kurvan märker jag att jag har några meters lucka och instinktivt ändrar jag plan och går på max i ett försök att överraska, distansera och avgöra tidigare. Går för full där 10-15 sekunder, Martin har släppt men jag märker den obehagliga känslan att Erik har kommit in på mitt hjul bakom. Ett minst sagt subobtimalt läge med 200 meter uppför och motvind kvar. Vad ska jag göra? Fortsätta och hoppas jag håller och han tröttnar? Inte troligt i spets i motvinden. Slå av helt och försöka få om honom för att sedan börja om? Väljer det senare. Slår av farten helt. Det är fortfarande en 150 meter kvar. Erik går om mig han växlar fart igen och drar igång för fullt. Jag missar tempoväxlingen lite och har inte det som krävs för att ta mig först över linjen. Jag tvingas inse slaget förlorat och får cykla över linjen som i stunden besviken tvåa. Väldigt missnöjd först över jag kunde schabbla bort mitt avslut så tokigt. Det är väldigt små marginaler och snabba beslut som skall tas. Igår blev det helt fel. Jag skulle hållit mig kall längre och blev för het när en liten lucka uppstod efter kurvan. Den målbacken är alldeles för lång att ta i spets i motvind hela vägen. Men än mer irriterade jag mig på att jag inte attackerade solo några gånger de två sista varven när jag dessutom kände jag hade kraft för 5-6 minuters riktigt hård solokörning. Jag borde verkligen utmanat dem där och då och försökt avgöra solo.
Men jag glädjer mig desto mer åt att jag från ett tveksamt läge och oskön känsla fram till halva loppet kunde vända det till en stor framgång och en riktigt bra 2:a placering och ett väldigt bra genomfört lopp, förutom avslutet då. Men vi lever och lär. Nu tar jag med mig erfarenheten och vem vet nästa gång kanske jag får till det fullt ut? Eller näst nästa? Målet är inget vägen dit är allt. Jag tar med mig att jag tog mig dit jag ville vara i tuff konkurrens igår.
Dryga 30 sekunder bakom kommer klungspurten. Som så många gånger förr Stefan Ljungberg och Torbjörn De Jager klar 1&2:a. Det är kanske bara vår egen Daniel Godman som just nu kan utmana dem i Seniorklungan i en spurt. Daniel låg helt rätt i kurvan på 2-3 hjul och var superladdad och pigg. Tyvärr händer något med cyklisten i spets som får ett kast och nära fäller Daniel som får panikbromsa svänga utanför vägen och tvingas klicka ur pedalen och så var den spurten borta. Han är glad att han inte klotade omkull men förstås irriterad att inte få ge Stefan & Tobbe en match.
Vi blir 2,4 och 5 i laget inte så pjåkigt. Efteråt när vi samlas, först lite grattande och high fives, sen kommer galghumorn snabbt. "Vi skulle kört ifatt dig när du ändå inte kan vinna". Varför gjorde du inte som Niclas när han var i utbrytning förra veckan han vann ju? Man får bara en chans "Ingen mer utbrytning för dig". I love it! Precis som det ska va högt i tak med mycket glädje, humor och ironi.
Nu är tävlingssäsongen slut. Har inte tävlat lika mycket i år som några av de föregående men är supernöjd sammantaget med bra insatser i nästan alla de lopp jag gjort tillsammans med en fysisk form och kraft som aldrig varit bättre. Bäst av allt inga incidenter eller olyckor på snart 2.5 år. Anundsloppet är förknippat med mycket starka minnen för mig. Har inte tävlat här sedan 2015 och kul att vara tillbaka. Både 13 och 14 tävlade jag i elitklass här och gjorde bra lopp och för tre år sedan lyckades jag vinna Anundsloppet i mitt sista lopp som H 40 (med rätt ålder, körde ju ett förra veckan). 4 dagar efter den segern när allt var på topp cykelpendlade jag till stan och ramlade i en lerig tunnel vid Järva Krog och bröt höftbenet. Kroppens tjockaste ben, på tjockaste stället, rakt av. Från toppen till botten och den djupaste avgrund på 4 dagar. 6 månader efter det nästa stjärnsmäll in i en bergvägg på ett regnigt Mallorca 11 brutna ben och punkterad lunga. Jag är så oerhört tacksam att ha det här bakom mig och vara fullt återställd. Ja inte bara fullt återställd. T om lite bättre. Mot alla odds. Allting går och går det inte så går det ändå. Glöm aldrig det.
Cyklingen har gett mig så mycket. En helt ny insikt till vad både jag och andra människor är kapabla till. Jag började ju cykla som 43 åring och redan efter något år fick jag en stark inre drivkraft till att ta reda på svaret på frågan. Hur bra kan jag bli? Den resan har tagit mig långt. Jag söker fortfarande svaret och det är jag mycket glad och tacksam för. På resan har jag lärt mig mycket om hur människokroppen fungerar både fysiskt och psykiskt. Jag har lärt mig om vad som skapar framgång oavsett ämne. Det korta svaret är "deep practice" och mycket sådan i kombination med sund livsstil i rätt miljö. Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet som farbror Barbro sa i Nilecity. Intresset att söka marginal gains och en toppenhälsa har även burit fram till starten av CELLEXIR som nu är inne i en mycket expansiv fas med etablering i flera länder och kraftig ökad försäljning och många nöjda kunder. Hur spännande och kul som helst.
Cykelutmaningar är inte helt slut för säsongen. Söndag den 30 ska vi köra ett kul träningsrace CK Uni:s lagtempo 4 manna på linjecykel som är 64 km och tid tas på tredje man. Förra året var premiär och loppet samlade många lag. Lär bli ännu flera i år. Då körde jag och uberstarka Leo Kaftanski i SCK tillsammans med Stefan Kuhl och Stefan Ljungberg i ett väldigt lyckat och kul lopp. Vi har f.n banrekordet med 43.7 kmh i snittfart. Det lär utmanas av flera starka lag. Blir spännande att se hur det går i år. Vi ställer upp med ett rent CRT masters lag i år. Anmälda är Niclas Näslund, jag Stefan Kuhl och Torbjörn De Jager. En H55 två H 50 och så junioren Niclas som blir H 50 först nästa år. Vi lovar gubbarna ska försöka ge de unga en match. Its never too late!
På väg mot varving några av de sista varven
Här är en länk till resultatlista samt många fina foton av fotograf Lennart Hyse
Anundsloppet foto resultat
Happy Camper 
