Jag började känna alltmer olust inför hela situationen. Jag hade lovat både mig själv och Kajsa att inte tävla mer eller ta risker i skitväder efter den svåra Mallorca kraschen förra året. Jag känner mig lätt obekväm i kurvor på blöta vägar, speciellt i en klunga när man har dålig bromsverkan på grafithjulen och dålig sikt genom hjälmvisiret. Ska jag skita i det och dra mig ur? Jag tänkte tanken flera gånger, fördelar, nackdelar av ett sånt beslut. Vi hade ett möte med de övriga killarna i landslaget. De ville köra för mig som kapten med målsättning att jag skulle upp på pallen. Min form är på topp och det ville jag förstås också, men jag måste kunna ställa upp utan obehagskänslor. Det ska ju vara kul att cykla. Jag har landslagströja på mig och har åkt hit för att tävla, vad händer om jag drar mig ur nu? Alla tidigare som punkterat skänkte på något lite sjukt sätt en lättnad. Ja ja jag börjar väl köra och hoppas på en snabb punktering så är jag av med problemet. Ja ni förstår hur sjukt man kan resonera. Min roommate och tillika en av favoriterna i H 50 Torbjörn De Jager märkte att jag var tveksam till hela situationen timmen innan start då regnet bara fortsatte vräka ned. Han sa "det känns skit nu men brukar kännas mycket bättre i uppförsbackarna när man är varm och igång". Tack sa jag du har helt rätt, nu får jag ta mig samman så kör vi.
Väntade in i det längsta att gå ut till bara 15 min innan start och som genom ett mirakel började det spricka upp precis då, slutade regna och t om en gnutta sol kom fram mellan molnen. Jag kanske kan vända det här till något bra? Kom igen nu så kör vi. Det var fortfarande förstås dyngsurt på vägarna och fintaflisorna hade fortsatt att skörda extremt mycket punkteringsoffer i klasserna innan. Upp emot halva startfälten hade punkterat verkade det som. H 50 var den största klassen med ett 55 manna mycket starkt startfält. Massor med urstarka danskar. VM 2,3,6 och 7:e placerade danskar från Masters VM Danmark 2015 var med liksom förstås Torbjörn som kom 5 den gången. Utöver det en hel drös starka norrmän och mycket svenskar också. Vi var 5 stycken i landslaget plus en massa starka klubbåkare. Iväg och vi blev dyngsura på 5 minuter från de genomblöta vägarna. Tyckte ändå det kändes rätt bra i kroppen även om jag var lite försiktig och hamnade lite långt bak första varvet. Inga egentliga problem på banan det gick hårt i de tre uppförsbackarna redan från första varvet och jag tänkte att det här blir en extremt utslagsgivande banan och sannolikt ingen klungspurt. Skönt för den är lätt utför och kommer gå galet fort. Om det var redan på andra varvet så såg jag första händerna i luften som markerade punktering nära mig. Både Kenneth Apell i landslaget och Roger Claesson en av de åkstarkaste i klungan punkterade nästan på samma ställe. Stackars Roger storfavorit på tempoloppet hade då punkterat både på uppvärmning samt under loppet mot slutet i stor ledning och fick nu bryta lineloppet tidigt också. Surt värre för dem och flera andra som snart skulle gå samma öde tillmötes. Jag var lite passiv första två varven men gick sedan upp mot spets på varv 3 och sedan höll jag mig bland de främsta resten av loppet.
Det var riktigt jobbigt många gånger i backarna och i den starka kantvinden på vissa ställen. Några gånger tänkte jag "hoppas jag får punktering snart så jag blir av med eländet". Klungan började nu bli klart decimerade av både punkteringar och hårdkörning. Efter drygt halva loppet var det bara jag Torbjörn och Leif Sjöblom kvar tror jag, plus ev någon svensk till. Vi var nu kanske 20-25 kvar. Jag var mycket i spets kanske lite dumt men jag gillar att vara långt fram i klungan. Jag attackerade ett antal gånger men blev oftast snabbt täckt, några gånger blev det en liten lucka tillsammans med någon annan men det var väldigt många åkstarka med som hela tiden sydde ihop klungan.
Varje varv var det en lång 2 km utförslöpa på bred fin väg där man kunde vila upp sig inför nästa stigning. Mina nya Specialized Turbo Cotton däck med latexslang verkade inte bara klara punkteringar såhär långt utan rullade som en dröm utför och jag behövde inte trampa många tag utför i farter +60 långa stunder. Det hade torkat upp nu på stora delar av banan och då är punkteringsrisken väsentligt mindre. Maybe there is a chance? Men hur ska jag kunna komma loss? Verkar stört omöjligt och jag kanske inte hade den där toppendagen fysiskt som jag trott på? Var ganska sliten med tre varv kvar och hade haft puls över 160 >90% nu i många av stigningarna. Jag och Tobbe var oftast med i spets och försökte skapa något men det gick inte. Danskar attackerade, norrmän attackerade men de 10-12 starkaste i fältet var så bra att inget utrymme skapades för hållbar utbrytning. Fick känslan av det här slutar nog ändå med en spurt. Har jag det som krävs fysiskt och psykiskt efter allt som hänt under dagen med alla funderingar och nu den fysiska tröttheten på det?
Passerar målet vid sista varvning i spets och tänker nästa gång gäller det. Hinner inte tänka så mycket mer innan himlen öppnar sig och det blir ett sånt gigantiskt skyfall som bara sköljer över oss och jag ser knappt något genom visiret och får fälla upp det. Nej inte nu sista varvet, och en trolig spurt och sista kurva i högfart på dyngsur väg. Not my favourite game. Vi fortsatte att kämpa sista varvet, några attacker men inget fäste. Torbjörn spårade upp sista tunga backen i hårdfart med mig efter vi var båda intresserade av att hålla hög fart för att decimera klungan mot spurten. Efter backen var det en kilometer utför sedan en höger kurva in för sista kilometern som gick lätt utför hela vägen med en svag böj och en lång ca 300 meter bred spurtraka där det blåste ganska kraftig kant / motvind.
Torbjörn gick upp mot spets innan kurvan jag var på 6-7 hjul men några bakom kom med hög fart på båda sidor och jag blev lite obstruerad in i svängen och tappade både fart samt placering. FAN nu går tåget. Ser att Tobbe tagit kurvan toppen och har fått lucka och nu bara bombar han han är säkert hundra meter före mig nu. Jag får panik. Ställer mig upp direkt och ger allt jag har kommer snabbt förbi alla andra och bara trycker allt jag har. Nu är Tobbe 50 meter före och jag har säkert 30 meter ner till resten bakom. Jag är ensam i den stentuffa vinden det är sannolikt för långt fram till guldet. Speciellt som jag känner att nu är krafterna på upphällningen jag har gett allt jag har nu i ca 40 sekunder. Betonar här att jag inte kör "mot" Tobbe och mitt lag. Han kör inte i blågult utan representerar sin klubb CRT för dagen.
Börjar brinna upp det är 150 meter kvar. Tobbe tappar förstås också fart jag har inte så långt upp till honom men ännu värre de kommer i grupp bakom snabbt nu. NEJ det här går inte jag tvingas se mig besegrad bara 30 -40 meter från mål kommer de om. Först en sen en till och ytterligare en. De har sån fart att Tobbes givna seger bara 10 meter innan mål nlir ett silver med bara ett par decimeters marginal blir han passerad nästan på mållinjen av en norrman. Jag är helt slut och några till passerar mig precis sista 3 meterna och jag slutar 7:a. Bromsar rullar bort stannar. är helt tom och tyst. Det gick inte. Nära nära, men och trots att jag körde i 60 kmh snitt och 65 i toppfart själv under hela minuten det tog från kurvan. Har aldrig producerat sån effekt förut så räckte det inte. Nu såhär efteråt när jag analyserat det gör jag två stora fel i spurten. 1 jag får inte komma in 10 med låg fart. Skulle tagit för mig mer i slutet av nedförsbacken innan kurvan. Blev alldeles för passiv där. 2 När Tobbe går på instinkt och ger allt redan 500 meter före han tänkt direkt efter kurvan med nära 1 km kvar fick jag panik. Jag ville vinna och hade trott jag kunde avancera fram sista kilometern men han kom loss med så mycket att jag instinktivt kände "jag måste också". Hade målet varit 40 meter innan hade vi tagit guld och silver (ja Tobbe hade tagit guld om målet varit 1 meter innan). Jag skulle struntat i att gå för guld och gått efter de andra och låtit Tobbe köra själv, gått med på 3-4 hjul i den starka vinden och sen gått ut och maxat sista 200 meter. Men om inte om hade funnits så hade vi alla varit mästare..
Jag var väldigt besviken efteråt, ville verkligen mer och hade trott jag skulle kunna åka ifrån de flesta på förhand, men det kunde jag inte. Med facit i hand och när jag smält det mer inser jag att det var ett av de hårdaste lopp jag kört och att konkurrensen var lika knivskarp som flintastenarna var vassa på vägen. Jag är också väldigt nöjd med att jag verkligen spände bågen både under loppet och i spurten och kunde komma igen mentalt efter de många tvivlen. När vi åkte hem på kvällen hade vi 2 silver med i bilen Förutom Tobbe hade Stefan Kuhl snyggt tagit silver i H 55. Jag och Stefan Ljungberg blev utan medalj men hade båda gjort starka lopp. Stackars Stefan som hade gjort ett otroligt jobb i 8 mil utbrytning med stor ledning tillsammans med två andra var loss med ett par minuter och såg ut att gå mot guld i H 40 då han har en världsklasspurt. Då får han punktering. Ridå. Men han fick punkteringen i uppförsbacken där det är langningszon och Stefan Kuhl står där och hinner hjälpa honom och få fram ett nytt hjul och få på det lagom till den av alla punkteringar starkt decimerade klungan på 8 man kommer ett par minuter efter och vips är han med igen och siktar in sig på bronset. De går ut på sista varvet och då punkterar han igen. Den här gången ridå för dagen. Surt surt, men Stefan har helt rätt mindset och tog med sig sitt starkaste lopp någonsin vad gäller prestanda. Det är det det handlar om. Bryt ihop lär och gå vidare.Vi pratade mycket om det här med framgång och motgång på vägen hem över en trevlig middagsbuffe på Stena Line. Mina resekompisar är alla tre exceptionella cyklister och idrottsmän, dessutom väldigt ödmjuka och insiktsfulla sådana. Vi var rörande överens om att en stor del av tjusningen med idrott på den här nivån är faktiskt de tillfällen när det inte går som man tänkt sig. Det är det som ger tändvätskan, lärdomar och insikter att ta sig framåt. Visst är det oerhört roligt att vinna, eller lyckas med sina målsättningar vad än de må vara och ytterst det man kämpar för men precis som Karin Boye skriver i dikten I rörelse.
Jag var väldigt besviken efteråt, ville verkligen mer och hade trott jag skulle kunna åka ifrån de flesta på förhand, men det kunde jag inte. Med facit i hand och när jag smält det mer inser jag att det var ett av de hårdaste lopp jag kört och att konkurrensen var lika knivskarp som flintastenarna var vassa på vägen. Jag är också väldigt nöjd med att jag verkligen spände bågen både under loppet och i spurten och kunde komma igen mentalt efter de många tvivlen. När vi åkte hem på kvällen hade vi 2 silver med i bilen Förutom Tobbe hade Stefan Kuhl snyggt tagit silver i H 55. Jag och Stefan Ljungberg blev utan medalj men hade båda gjort starka lopp. Stackars Stefan som hade gjort ett otroligt jobb i 8 mil utbrytning med stor ledning tillsammans med två andra var loss med ett par minuter och såg ut att gå mot guld i H 40 då han har en världsklasspurt. Då får han punktering. Ridå. Men han fick punkteringen i uppförsbacken där det är langningszon och Stefan Kuhl står där och hinner hjälpa honom och få fram ett nytt hjul och få på det lagom till den av alla punkteringar starkt decimerade klungan på 8 man kommer ett par minuter efter och vips är han med igen och siktar in sig på bronset. De går ut på sista varvet och då punkterar han igen. Den här gången ridå för dagen. Surt surt, men Stefan har helt rätt mindset och tog med sig sitt starkaste lopp någonsin vad gäller prestanda. Det är det det handlar om. Bryt ihop lär och gå vidare.Vi pratade mycket om det här med framgång och motgång på vägen hem över en trevlig middagsbuffe på Stena Line. Mina resekompisar är alla tre exceptionella cyklister och idrottsmän, dessutom väldigt ödmjuka och insiktsfulla sådana. Vi var rörande överens om att en stor del av tjusningen med idrott på den här nivån är faktiskt de tillfällen när det inte går som man tänkt sig. Det är det som ger tändvätskan, lärdomar och insikter att ta sig framåt. Visst är det oerhört roligt att vinna, eller lyckas med sina målsättningar vad än de må vara och ytterst det man kämpar för men precis som Karin Boye skriver i dikten I rörelse.
