Mitt decennium med cykling - kapitel 5 2014 många framgångar och en stor besvikelse

Vad fan är det frågan om? Jag är helt slut nära toppen av den fruktade Kinnekullebacken. Gele i kraftlösa ben och hjärtat dunkar med över 95% av max. Tvingas lägga i lättaste växel 39/25 den sista knäppan på 12% bara för att ta mig upp. När jag tittar på wattmätaren så ser jag frustrerat att det fattas 100 watt mot den nivån jag trodde jag hade när jag kom till backen för en knapp timme sedan för att cykla in ett varv inför SM i linjelopp Elitklass. Loppet är stentufft med 13 varv och 20 mil upp och ner för backen i morgon. Jag har cyklat ett varv banan i lätt regn och har svårt att ta in resultatet, siffrorna och den enorma besvikelsen när jag ser datan för varvet. Det fattas 20-25% i kraft från den toppform jag haft bara några dagar innan. Jag åker hem till Thomas & Marie som bor nära där jag ska övernatta. De bjuder på en god och trevlig middag. Jag försöker glömma eländet, skölja ned det med ett par starköl, tänka positivt. Det släpper nog till imorgon? Men innerst inne så förstår jag att min debut och troligen enda start i ett linje SM inte kommer bli som jag tänkt mig.

Vi är på Mallorca igen med mitt gäng Klungan i slutet av april 2014. Vi får ännu en grym träningsvecka med +100 mil och jag känner att jag med mycket och bra träning tagit ytterligare ett kliv uppåt. En stentuff dag på slutet av veckan kör jag Soller, Puig Mayor och Sa Calobra på varandra. På Puig Mayor 14 km kapar jag 2 minuter till från åren innan och kör upp under 42 min vilket då är bland de bästa tiderna i min agegroup 45-54 och fortfarande plats 13. Direkt efter det ner och uppför Sa Calobra på 32 min.

På väg "hem" till Alcudia med Thompa efter en solig tuff dag i bergen.

Hemma igen är det full fokus. I slutet av maj går nya storsatningen och motionsloppet 15 mil Gran Fondo med 2800 startande med start och mål inne på Friends Arena. Jag hamnar de sista 4-5 milen ensam mot hela Argons Elitlag om 6 st som är där på uppdrag av sina sponsorer. De tänker sig väl loppet som en lugn träningsrunda men när den där silverhåriga gubben vägrar släppa efter 10-12 mil trots attack på attack när de tycker jag hängt med länge nog blir det till allvar. Det går så hårt så att flera av dem själva släpper och med några mil kvar är det bara jag, Marcus Svensson och Isac Lundgren kvar. Båda dessa killar har kört i landslaget och tillhör den absoluta toppen av svenska cyklister. En sträcka borta vid Upplands Väsby är helt absurd. De turas om att stöta oavbrutet jag får täppa alla attacker och så fort jag kommit ifatt stöter den andra som under bryggningen legat på mitt hjul. Det är ett 15 tal såna attacker på absolut max innan de ger upp taktiken som nu inte bara håller på att knäcka mig tror jag. Nu så här några år efteråt kanske jag räknar det här som min allra starkaste insats. Killarna byter taktik och låter mig dra. De andra lagkamraterna kommer ifatt. Min enda chans är att öka farten. De andra släpper igen strax innan Fresta backen. När vi kommer på Strandvägen vid Edsviken (hemma) och cyklar på min pendlingsväg står Kajsa och barnen där och hejar vid Strandvägen, häftig känsla att komma först där med Marcus och Isac på hjul, de vägrar ta en meter och jag kan inte slå av då kommer de andra bakom. Strax innan toppen vid Silverdal attackerar Marcus och den här gången kan jag inte svara, slaget är förlorat men oj vad jag krigade den dagen. Jag vill ändå avsluta snyggt och inte få ikapp de andra. Isac ligger kvar på mitt hjul till bara 1 km kvar då han attackerar. Jag kan inte svar på det heller men rullar bara några sekunder in som 3 bakom dom i ett av mina allra starkaste och roligaste cykelminnen. http://jblifecycling.blogspot.com/2014/05/sthlm-gran-fondo-rr-under-attack.html

Uppför Strandvägsbacken en mil kvar med Marcus och Isac på rulle

3 trötta krigare inne på Friends 

I början av juni är det några tävlingar i elitklass under Stockholmshelgen. Jag lyckas med mitt topp 10 mål först på Arlanda Testtrack (motorbana varvbana på 2,4 km) i hård nationell konkurrens där Jonas Ahlstrand vinner och jag kommer 6:a. Tar ett KOM på sista varvet som håller sig till i år. Ett par dagar senare är det klassiska Falkenloppet 13 mil i Nynäshamn. Jag bättrar fjolårets 9 plats och gör ett starkt lopp och slutar 7:a. Loppet har DM status igen och 2 platsen året innan blir en 1 plats nu och tar ett DM tecken i linjelopp Elit som 48 åring och dito i tempo året innan. Det hade man ju inte bettat på som nybörjare bara två år tidigare om man säger så. The lord works in mysterious ways..

Sedan Vätternrundan 3 året i rad med Team Conti. Nu ledda av Erik Vrang och Mats Pilen Pihlström. Vi har tränat bra och känner oss väl förberedda med god chans att nu äntligen få klara drömgränsen SUB 7. Något vi inte hade i planen var det inferno av nästan kuling och extrem kantvind som redan efter 3 mil blåste sönder vårt lag om ca 40 i två halvor i samband med ett "motorbyte". Jag hamnade nära fronten i bakre gruppen och såg den främre bara glida längre och längre bort. Var tvungen att ta ett impulsbeslut, livrädd att missa tåget och satsade ensam i en tokspurt i kantvinden för att ta mig ifatt. Det tog 5 minuter och jag SÅ nära att få ge upp men lyckades med en absolut maxinsats på 5 min (toppade 98% i puls) få kontakt med gruppen där även ett gäng med Motala Elitcyklister samt bl.a legenden Jan Karlsson som mycket tragiskt gick bort efter en stroke på en cykeltävling 2016. Jan var Världsmästare i H 60 och han kunde sannerligen cykla den mannen som lämnade jordelivet alldeles för tidigt R I P.

Som en trasa hänger jag med i gruppen i 5 minuter innan jag hämtat mig igen. Vi håller 48 i snitt ner till Jönköping i mestadels stark medvind (förutom kantvinden som blåste sönder oss vid 3 mil). Sen är det slut på det roliga tuff tuff vind på västsidan och det stora försprång vi har till SUB 7 äts sakta men säkert upp. När vi har 5 mil kvar så räknar jag ändå ut att "det räcker" med 40 snitt sista 5 för att klara det. Det borde gå, men gruppen är krokig nu vi är nere på ett led sen flera mil. Jag börjar tvivla, det ser allt mörkare ut, men får nya krafter och drar mycket av de 3 sista milen själv och håller över 300 w sista 45 minuter. Sista 5 km vaknar några flera till liv och vi kan höja farten med en sista push och spurta in med några få sekunders marginal. Det blir inte mer på gränsen än så här min tid blev 6.59.52. 8 sekunders marginal på 7 timmars insats. Det var så tight att 3 av de 18 som kom in tillsammans till slut hamnade på 7.00 med bara en eller två sekunder på fel sida beroende på när man lämnade startgrinden och kom i mål i gruppen. Men vi gjorde det tillsammans och det var en enorm tillfredsställelse att nu på 3 försöket få klara denna magiska gräns.
http://jblifecycling.blogspot.com/2014/06/vr-659-when-every-second-counts.html

Efter Vätternrundan får jag en extrem formtopp och 2 veckor senare är det dags för SM i linjelopp på Kinnekulle. Inte en bana som passar mig med så mycket klättring men jag har en så fantastisk känsla och styrka i kroppen den sista tiden med träning innan så jag börjar på allvar tro att jag har god chans att placera mig i övre kvartilen kanske t om topp 10 en bra dag? Den sista träningen är helt galen så här i efter hand på onsdagen kör jag 12 mil och 30 stenhårda backintervaller med över 1500 höjdmeter. Men jag blir liksom inte trött. Återhämtar mig på nolltid. Efter 20 hårda duster med Vallentunabackarna åker jag direkt till Stockholms värsta vägg den fruktade Hakungebranten innan Österåkeranstalten. Jag kör den 10 gånger i rad upp och ned samtliga gånger på stora klingan och bara kan gå på stenhårt varenda gång. Tar t om KOM i branten utan att komma upp ens i zon 5 i puls. Hade runt 300 w normalized power i 3 h 45 minuter med 124 i snittpuls zon 2 och höll zon 4 i backarna stora klingan hela tiden utan tillstymmelse till schackning. Har aldrig upplevt någon liknande kraft i en backe vare sig förr eller senare. Jag började tro på chans till stordåd på söndag i Kinnekulle

De första varven uppför backen. Wattsiffrorna är Strava uppskattade de verkliga var högre.

Det är med det här i bagaget och stora förväntningar jag efter två vilodagar jag åker till Kinnekulle för att cykla in på lördagen. Och hur det gick läste du i inledningen. På SM loppet dagen efter känns det lite bättre men jag är chanslös och mycket långt ifrån den nivå jag haft senaste tiden och eoner från onsdagens styrka. Efter ett stenhårt första varv med 14 km a 43 i fart inkl backen har halva fältet om 100 cyklister redan släppt. Jag är på gränsen men klarar mig med till slutet på andra varvet men med bara några meter meter kvar på slutet i branten går repet av och jag får släppa och se drömmen om ett lyckat SM fladdra iväg. Det här är i särklass min största besvikelse som cyklist. Det här var min chans. Jag trodde verkligen på det. Hur kunde kontrasten bli så stor? Vad gjorde jag fel? Kanske körde jag alltför hårt på onsdagen? Kanske hade jag något skit i kroppen? Sannolikt skulle jag inte helvilat två dagar i rad efter  med det jag lärt mig om min kropp och träning nu. Men jag kan ändå inte förstå eller se någon rimlig förklaring till den otroliga skillnad jag kände i min kropp och som även siffrorna visade. Tur det bara är en sport på lek, får jag försöka intala mig..http://jblifecycling.blogspot.com/2014/06/sm-linje-rr-kinnekulle-vs-jb-2-0.html

Tillbakastudsen blev snabb redan på onsdagen efter SM vann jag Smack linjeloppet i Skokloster i en spurt och sen gick hela hösten också så pass bra att jag lyckades vinna hela långa träningstävlingsserien som går på onsdagar Smackserien (linje + tempo) sammanlagt i Elitklass. Ett fantastiskt cykelår för mig men den där stora SM besvikelsen den har jag haft lite svårt att helt lägga bakom mig..