Mitt decennium med cykling - kapital 6 Akta er för Tramadol

Våren 2015 är jag med i en lång studie under 7-8 veckor på GIH. De skall testa om vältränade cyklister kan få ytterligare ökat träningssvar genom att träna högintensiva intervaller med syrgasmask och extra tillfört syre vs en kontrollgrupp som gör samma träning fast med "vanligt" syre i masken. Allt är blint och man har bara en instruktion: Cykla dig så mycket in i väggen du kan, varje intervall, varje pass. Det här skulle vi göra måndag onsdag fredag i 7 veckor de flesta gångerna i form av 3 x 8 min intervaller och ett par gånger a 4x4 minuter. Vi har ingen info när vi kör intervallerna. Kraft, puls kadens allt är blint du kör på känn med två tränare som driver dig stenhårt och peppar dig max för att du varje intervall skall gå så hårt du orkar. Efter varje intervall är det blodprov och laktatmätning sedan är det 4 minuter till nästa utmattning. Man uppger en skattning på Borgskalan från 6-20 hur man känner i andning ben efter varje intervall.

Jag är högmotiverad när jag antar den här utmaningen och tur var väl det för det här var något alldeles överjävligt tufft för både huvud och kropp. Otroligt påfrestande mentalt inför varje träningspass när man vet hur ont det kommer göra när mjölksyran sprutar ur öronen den sista minuten varje intervall och tränarna skriker "ÄNDA IN I VÄGGEN KÄMPA". Så man gör det och urvriden som en trasa försöker man återhämta sig några minuter innan det är dags igen.- Det här gjorde jag alltså drygt 50 intervaller under våren och när jag ser på datan för mjölksyra som man mäter i mmol / l så förstår jag knappt hur det gick till. Under alla intervaller sammantaget så snittar jag 15,5 mmol. Under den högsta intervallen varje pass  (16 x ) är snittet 17.7 mmol /l och 3 intervaller är jag över 20 mmol/l. Om det är någon av er som uppmätt mjölksyra i blodet vid fystest så kanske ni känner igen en siffra runt 4 mmol / l som en nivå då man börjar bli trött och gå över "tröskeln". Jag verkar ha en genetisk disposition att kunna ta ut mig / samla på mig extremt mycket mjölksyra innan jag svimmar eller kollapsar. Men jag kan lova att det kändes som nära kollaps många av dessa över 50 intervaller. På Borgskalan var nog snittet ca 19 alla intervaller inräknade så det blir inte mycket mer in i kaklet än det här. Jag kommer aldrig i mitt liv träna så hårt och det skulle aldrig gått utan de grymma coacherna.

Blev jag något bättre då? Ja men inte alls lika mycket som jag hade trott eller hoppats. Jag var nära nog fulltränad när jag gick in i testet och inte omöjligt att testet gav en klar overload med ej tillräcklig återhämtning på den koncentrerade tiden. Jag hamnade tyvärr också i gruppen som inte fick extra syre. Dessa hade ett bättre träningssvar generellt så att träna med extra syre är nog något allt fler elitidrottare inom konditionssport kommer praktisera.

Ett av testerna skulle vi köra en enbensspark till utmattning som drev en Monarkcykel (som står bakom). 60 kadens under ca 8 minuter tills benet skrek om NÅD.

En intervall på GIH paincave

Data för den hårdaste intervallen varje träningspass

Direkt på det här åkte vi sedvanligt med "Klungan" till Mallorca. Jag gjorde sluttestet i studien dagen innan vi åkte, en 20 minuters intervall till utmattning (vad annars) på Monarken med bara några watts skillnad (350) mot samma starttest några månader innan. Tack för det liksom kört sig till döds 50 gånger i "onödan":-( men faktum var nog att jag hade blivit ganska mycket bättre för jag gjorde sluttestet direkt dagen efter sista intervallpasset för att hinna innan vi åkte. Så ordentligt sliten och nedtränad där och jag kände redan efter någon lite lugnare inledningsdag på Mallorca herregud vilken form som började komma, en underbar känsla och nu var det dags för Mallorca 312. Vi skulle köra den korta 165 km med start Alcudia och sen i bergen uppför Femenia och över Puig Mayor och sen ner och så småningom på små och tyvärr dåliga vägar tillbaka till Alcudia. Jag var i toppform och med längst fram i klättringarna. Släppte de allra snabbaste utför men var i en fin grupp om 4 nere efter alla berg och med bara ca 10 st strax framför med 5 mil kvar Då händer det mitt livs första vurpa som cyklist (ungdomsåren borträknade). En skarp högersväng på liten dålig väg dyker upp, fullt med grus i kurvan. Vi har alldeles för hög fart jag och Schweizare är chanslösa vi flyger rakt ut och jag voltar över en sten ut i ett gräsbuskage. Adrenalinet sprutar FAN HELVETE.. hur gick det? Vi båda har klarat oss hyggligt bra men jag känner stor smärta i höger axel. Får tag på cykeln sadeln pekar rakt upp och är helt snedvriden. Jag kan inte slå tillbaka den för ont i axeln. Schweizarens cykel är kaputt och han får ge sig. Vi är helt ensamma i obygden på liten väg finns inga som kan hjälpa till. Jag försöker ta mig upp cykeln för att ta mig till en by. Jag börjar cykla kan knappt sitta på sadeln, ännu mindre stå upp pga axelsmärtorna. Får inte i pedalklicket försöker och försöker när jag tittar ner ser jag att halva pedalen är borta den har krossats mot stenen i volten. Jag får försöka hålla högerskon så gott det går i kontakt med pedalen och trampa vidare. 

När jag kommer till första lilla byn och funderar på att bryta har jag fortfarande någon form av adrenalin kvar i kroppen. Ingen har cyklat ifatt mig bakifrån än. Jag kanske kan klara de sista 4 milen hem? Hur ska jag annars ta mig hem? Jag fortsätter trampa så gott det går. Jag är i lysande form och på något märkligt sätt så tar jag mig fram 3 mil med över 35 fart solo. Nu är det bara en mil kvar men adrenalinet är sen länge borta och jag börjar gråta av smärta sista milen dels för att loppet blev så när allt var så toppen men framförallt för att jag inser att cykelveckan som precis börjat är över jag har troligen brutit nyckelbenet och tävlingssäsongen hemma har precis börjat. Under extrema förhållanden tar jag mig solo i mål på 5 timmar blankt över de 165 km. Ingen har kommit ifatt mig bakifrån fortfarande och jag kommer på 13 plats i loppet 8 minuter efter segraren.

5 mil solo på den här sadeln med brutet nyckelben

och en pedal

En fullständigt absurd händelse direkt efter mållinjen. Ni vet Djävulen Didi Senft är på plats och när jag korsar mållinjen så tar han emot mig och jag ramlar av cykeln på honom och ber dem snabbt ordna en transport till sjukhuset för jag tror jag brutit nyckelbenet. In på sjukhus och till slut får jag röntga. Får beskedet att det bara är mjukdelsskador inget verkar brutet. Fy tusan vad glad jag blev att höra det. Fick starka smärtstillande och Tramadol utskrivet. Fick en mitella och orderna att vila ett par dagar vid poolen sen ut och kör igen, bara bra att röra på sig sa läkaren.

Didi bodde på vårt hotell och käkar sin frukost i arbetsadressen:-)

Underbart sa jag och åkte direkt till vår bar "Frankies" där grabbarna satt och gick igenom sina lopp. Efter ett par Gin & Tonic var stämningen god och den där axeln gjorde nog kanske inte så ont när jag tänkte efter..

Efter 2 dagar på hotellet med vila och Tramadol var jag fit for fight att ge mig ut med grabbarna på ett bra pass tänkte jag. Planen var inte att vi skulle cykla så långt som 20 mil under ett långt 7 timmars pass men det var så det blev. Makalös dag och vi körde hela bergskedjan Estellence Banyalbufar mm. På bilden en Tramadolhög glad cyklist. Visst kändes det en del i axeln men kul att cykla tyckte jag då och att Tramadol missbrukas både i procykelklungan och nu dessvärre alltmer bland ungdomar och andra här hemma kan jag nu förstå. Minst sagt potent smärtstillande och humörhöjande,, se hur glad jag är:-)

Dagen efter så tar jag på mig cykelkläderna igen, ok grabbar vart åker vi idag? Du åker raka vägen till sjukhuset sa de när de såg min högerarm på bilden nedan. Den hade svullnat upp som om den satt på Arnold. Helt galet att jag inte fattade allvaret helt klart med omdömet satt ur spel pga Tramadol.

Rätt in till sjukhuset för blodprovtagning. Då blev det snabbt allvar jag hade absurda mängder protein i blodet frisatt av benmärg från nyckelbensbrottet du ser på bilden under. De hade sett fel på första röntgen och slarvat helt enkelt. Nyckelbenet var av och de 5 mil jag cyklart klart loppet med och nästföljande 20 till ett par dagar senare hade skapat en perfekt storm i kroppen som nu riskerade att utmynna i Rabdomyolys som är ett livsfarligt tillstånd när all muskulatur i kroppen slås ut och man kan dö utan snabb behandling.

Ingen vacker syn gul och blå på riktigt av skadorna och proteinutsöndringen i blodet

Jag förstod att det var allvar och blev väldigt rädd trots Tramadol bedövningen. Blixtinlagd med dropp och intravenöst stora mängder antibiotika. Ett ganska harmlöst nyckelbensbrott hade förvandlats till en riktigt allvarlig situation. Jag fick stanna en hel extra vecka på sjukhus och på hotellet sen några dagar innan jag ganska sargad och oerhört svag fick flyga hem igen. Ingen rolig historia, men oj så skönt att komma hem till familjen igen.

Sedan tog det några månaders ordentlig träning innan formen var tillbaka igen, jag tappade ju allting där med den jättesmällen för kroppen. Men till augusti var jag på g igen och var sugen på amatör VM som skulle gå nästgårds i Danmark. Körde VSM i H 45 i hopp om att kanske kunna kvala men fick inte till det i avslutet och kom 5:a. Fick sen glädjande ett Wild Card av förbundet och formen var verkligen tillbaka och t om på ATH en vecka innan när jag gjorde ett testlopp med min racer runt Fysingen 19 km som jag så ofta cyklar. Jag gjorde varvet med 42.4 i snittfart och det skulle ta till i år innan jag kunde toppa det. På VM i H45 16,5 mil oerhört mycket folk ca 250 pers och stenhårt med full fart direkt. Ett helsike och få position och när jag efter att gått på rött till slut kom fram till täten hade en vinnande större utbrytning redan kommit iväg. Surt värre för jag gör sen ett mycket bra lopp och kommer loss i flera utbrytningar och är 2:a i mål tror jag av de som inte redan var loss framför. http://jblifecycling.blogspot.com/2015/09/vm-h-45-linje-taget-gick-tidigt.html

Det här gav verkligen motivation till nästa år då skulle jag bli yngst i H 50 istället för nu som äldst i H 45. Körde sen mitt enda lopp i Swecup H 40 på säsongsavslutning Andundsloppet i Västerås och lyckades vinna efter en lång utbrytning tillsammans med min numera klubbkamrat i Cellexir Niclas Näslund samt tempohästen Viktor Torstensson CK Sundet.

Allt var verkligen toppen den där dagen bara 4 dagar senare den 24 september när jag cyklade i lugn takt till jobbet. Jag hade precis fått klart med en stor sponsor för att satsa hårt på nästa års amatör VM som skulle gå i Perth Australien. Jag hade återhämtat mig från den svåra skadan och jag hade vunnit mitt sista lopp i i H 40 innan jag skulle gå upp i H 50. Jag kom till Järva krog och cyklade in i tunneln under korset där E18 möter E4:an. Då small det..