Underbara lyckokänslor och endorfiner som sprutade idag med en sån där härlig ”invincible” känsla. Like a fuc…. machine kunde ligga på bra och hårt hela vägen dryga 7 mil i det gråa blöta men syrerika januarivädret. Knappt det märktes att det satt dubbdäck på CX :en med 33.5 fart över 7 mil. Cykling när jag älskar den som mest.
Den årliga vita månad jag o Kajsa alltid har i januari har verkligen känts toppen i år. Har bara 2 dagar utan cykel och inte känt mig det minsta sliten någon gång, jo nu efter eftermiddagens hårdkörning sa Garmin vila 65 timmar. Men shut up Garmin säger jag. Det blir nog någon form av cykel imorgon med. Strava fitness algoritmen har rusat upp nu i dec januari och är jäkligt sugen på att försöka trotsa ålderskonventioner och visa att 55 år trots allt är en alldeles lagom ålder för att kunna cykla fort.
Jag ska satsa på att bli snabbare på båda cyklarna inte minst TT bl.a genom att jobba på positionen på cykeln. En hel del rörlighets och flexibilitetsträning måste till, men blir väldigt stimulerande. Tror verkligen jag kan utveckla mig. Och det är nog en bra start att tro på, det kan man komma långt med.
Var häromdagen hos grymma bilefittern Iain Findlay på Painfreepower som hjälper mig till nästa nivå. Vi filmade och mätte med en massa sensorer och avancerade program för att se hur mycket min TT position försämras / ändras över 30 min med relativt stabil belastning. Vi körde på 275 w och jag försökte sitta så bra och still hela tiden. Rätt tufft ändå att försöka hålla huvud och rygg helt still och lågt och se framåt. Min självskattning var ändå efteråt att jag hade nailat det. Kändes rock solid på sadeln hela vägen tittade aldrig ner eller upp med huvudet. Men när svaren från kamerorna och datorprogrammen kom visade det sig att jag var utanför ideallinjen hela 35% och majoritet av de sista 10 min var utanför +-3 grader som var accepterad avvikelse.
Det här sätter fingret på hur avgörande förflyttning på cykeln blir övertid med allt mer tappad position när trötthet och monotona positioner skapar problem över tid. Går huvudet och ryggrad upp 4-5 grader och man gungar mycket gör det kraftig skillnad på fart. Och nu trodde jag ändå att det var bra. Under mina världsrekord i somras så kände jag verkligen hur jag tappade kraftigt sista 7-8 milen under 2 timmar då farten också gick ner flera kmh.
Finns väldigt mycket att jobba på här. Styrka i bål, mage höfter rygg o nacke samt flexibilitet måste bli WAY BETTER. Jag är ärligt talat ganska så kass på det här nu men kommer bli grymt stimulerande nu är jag dessutom skadefri vilket jag inte var på hela förra året med hamstrings vänster ben fäste i stjärt som gjorde ont i över ett år. Jag kommer troligen satsa på att slå ett nytt rekord och cykla 10 mil fortare än jag någonsin gjort och förhoppningsvis inte så många andra heller gjort i alla fall inte + 50 gubbar..
Den 20 januari och har idag tränat cykel för 19 dagen i rad vilket känns toppen. Det var länge sedan jag kände mig så pass stark i kroppen och min Garmin pekar på bra form med deras VO2 max algoritm som visar på ath nivå för mig. I verkligheten har jag en bit kvar till peak form men så ska det ju vara i januari. Förra året toppade jag faktiskt alldeles för tidigt redan i februari mars gjorde årets bästa siffror så i år tar jag de lite lugnare med maxintensiteten än.
Tack Trek för alla härliga cykelturer och minnen jag haft med dessa suveräna cyklar. I år kommer jag byta cykelmärke och är väldig peppad på att utforska ett nytt märke som jag fått ett väldigt spännande samarbete med, återkommer om det. Är du intresserad av en världsrekord TT cykel med marknadens snabbaste komponenter rakt igenom hjul Ceramic Speed överallt etc så hör av dig. Min suveräna linjecykel Madone likaså. Storlek M på TT och 54 på Madone H1. Ett gäng olika toppklasshjul alla med nya Cermaic Speed lager. Zipp Super 9 Disc Clincher. Zipp 808 NSW fram / bak samt mitt världsrekordhjul FFWD Falcon fram och bak.
Tränat riktigt bra nu i 5-6 veckor sedan min ryggskada med en utbuktande disk börjat gett med sig. Känns hur skönt som helst och minst lika bra är att hamstringsfästet i vänster gluteus / skinka som smärtade hela förra året nu också nästan släppt helt.
Kört någon cykel alla dagar utom en i år. Mycket inne både Wattbike samt köpte förra veckan en smart trainer Elite Suito T som jag provat med både Zwift och ROUVY (riktiga filmer från både kända och okända vägar). Kul som omväxling men tycker innecykling plus en timme är mentalt rätt tungt och INGET slår the freedom of the open road❤️
Så idaf körde jag en helbra 80 km runda som trots nollgradigt och en del vind och dubbdäck gick riktigt fort med zon 3 132 pulssnitt och lätt stark känsla med fina 31.4 fart. För mig handlar ju cykling mycket om att köra fort. Jag älskar adrenalinet farten skapar när jag kan ligga på hyggligt utan schackningar. Lyssnade på en inspirerande ljudbok Lifespan av ledande longevityforskaren David Sinclair och kände mig stundtals lika immortal som hans forskning om ”healthy Lifespan” nu föreslår kan förlänga våra liv med minst 15-20 högkvalitativa år mot vad de flesta tror / förespeglar sig. Jag är en av dem som tror att jag kan bli långt långt över 100 och jag tror på allvar jag har metoder på g att både kunna bibehålla min nivå och hälsa bra länge än.
Formkurvan på Strava pekar brant uppåt och jag är jäkligt peppad på att i slutet av februari äntligen kunna få åka till vårt kära Bangtao Beach Phuket igen, dessutom med cykeln. Det är fin fin cykling på Phuket. Går det som jag hoppas åker jag med en ny cykel också. 😍👍
Igår blev jag så inspirerad skrev på fb :
En härlig stund med minnen från Nepal 1990. Såg reklam för en app för att digitalisera gamla diabilder och kom på att jag hade en massa bilder från en av livets höjdpunkter. En tre veckor lång trekking i Nepal 1990 mot slutet av en lång backpackerresa i Sydostasien. Jag var 23 år. Vi gick runt bergskedjan Annapurna med flera 8000 m toppar.
En magiskt vacker resa genom nästan alla klimatzoner och i en natur som är så storslaget vacker att det inte går att beskriva. Inga motorfordon ingen elektricitet på tre veckor bara stigar och mängder med småbyar man går igenom med alla dessa söta nepalesiska barn och den fantastisk gästfria bybefolkningen som sålde små lodgeplatser för ca 15 kr natten. Mängder med te och linssoppa var huvudnäringen.
På stigarna möter man bärare och Yakar som går mellan de ensligt belägna byarna med proviant o annat. Vi gick ca 2 mil om dagen jag Anders och Thomas. Vi skulle passera runt Annapurna med en topp på 5500 m som vi nådde efter ca 10 dagar. Vid sista lägret innan toppen vid 4500 m blev jag höjdsjuk. Ingen ”höjdare”😉 och fick låta grabbarna gå själva över toppen för att försöka acklimatisera mig ett extra dygn vid 4500 hm.
Prekärt läge det hade varit rätt surt att få vända ensam tillbaka samma väg och gå ”ner” till Kathmandu själv i 10 dagar. Men när jag på min extra vilodag kände mig lite bättre gick jag upp från lägret på 4500 till 5000 m ensam bland bergstopparna och bara njöt av den mäktigaste natur jag upplevt. Och nästa dag kl 6 på morgonen kunde jag ge mig efter grabbarna och gå ensam över passet på 5500 m tufft värre sen ett par dagar i rask takt småspringande för att lyckliga kunna sammanstråla nere på andra sidan runt 3000 m. Snacka om lycka att ses igen😍 och snacka om att fått känna på vad höghöjdsträning innebar. När vi kom längre och längre ned på vägen ”hem” så bara flög man fram hög på både livet och på röda blodkroppar. Ja en gång också på den cannabis som växte naturligt nere i dalen och som vi provade i en av de varma källorna på bilderna. Men det är preskriberat nu😉.
Trekkingen runt Annapurna håller jag som topp av alla naturupplevelser jag gjort, åk dit😃👍. I Katmandu precis de dagar vi var där våren 1990 så skrev också världshistoria det blev revolution och monarkin störtades. Dramatiskt värre på gator och torg med massiva demonstrationer massor med soldater utegångsförbud och flera dödade. Vi upplevde verkligen något speciellt dessa veckor.
På vägen hem sen stannade vi en vecka i Indien New Dehli, ingen rolig historia 1990 galet fattigt och miljoner närmast utslagna. En avstickare till Taj Mahal och Fort Agra gav lite hopp om livet igen innan vi flög
Fick en grymt fin avslutning på cykelåret igår. Innan en toppenmiddag med vänner så körde jag en stenhård 55 k runda på klassiska Vikskolan Väsby Almungevägen till Långhundrarondellen och tillbaka. Nästan inga bilar och mötte bara en cyklist, så mer eller mindre ensam på vägen och vädret var toppen för vintercykling 3-4 grader och svag vind lite lätt regn i luften men bra med syre och kropp och huvud i symbios för hårdkörning. Låg på i stort sett max hela vägen och gjorde nog min snabbaste runda med CX och dubbdäck med snabba 34,3 fart. Schwalbe Winter dubbdäcken rullade på som aldrig förr och det var en så grymt fin känsla att efter 6-7 veckor med svår ryggvärk som äntligen börjat lätta nu senaste veckorna och har nu kunnat träna bra några veckor och igår svarade verkligen både kropp och huvud. Inget som slår cykling en sån dag. Fick en sån lyckokänsla, runners high likt när tankarna på att Sara klarat sig och nu är fullt återställd efter 4 svåra operationer i hjärnan i höstas som jag skrev om i förra inlägget. Tänker ibland på "sliding doors" ögonblick hur små marginaler det var och hur våra liv kunde tagit en sån fruktansvärd vändning men nu istället givit oss alla i familjen en sån otrolig tacksamhet och glädje att få vara friska tillsammans.
Cykelåret blev väldigt annorlunda i år. Det var 100% fokus första halvåret på sommarens Världsrekordförsök på Volvos testbana och det blev ingen annan tävling vare sig innan eller efter den urladdningen. Det var första gången sedan jag började tävla i cykel som jag inte körde tävlingar eller lopp regelbundet. Inte ens ett Smacklopp blev det. Jag hade ingen lust eller driv för det och kände mig klar för året efter världsrekorden och sen när Sara blev akutsjuk bara någon vecka efter så fick ju hösten minst sagt ett annat fokus. När jag ser Strava statistiken så är det tydligt att andra halvåret är det minsta jag cyklat på 10 år och ryggproblematiken med en skada på en disk blev också en stor bidragande orsak till det. Brukar ligga på ca 1500 mil om året så lite mindre i år med 1226 mil. Men den senaste månaden har motivationen ökat i samband med att ryggen blivit bättre och nu har jag satt upp två spännande mål för nästa år.
1 Vätternrundan med Team Serneke att köra nya Vätternrundan 31.5 mil rekordsnabbt under 7 timmar det kräver 45 kmh så tuffare än så blir det ju inte men vi är ca 40 vassa cyklister och jag tror vi med bra samarbete kommer ha en god chans att klara det. Vore ju grymt att som 55 åring få vara med om det.
2. Masters VM i italienska Trento första dagarna i september. Jag kommer sikta på Tempoloppet med ambition att kriga om topplaceringar.
Long time no seen! Fyra månader sen jag skrev något här. Idag fyller jag 55. En fem femma. Det kallade man förr personer som var lite efter korkade eller sinnesslöa.. Även om jag inte identifierar mig helt som fem femma:-) så känner jag mig inte direkt i världsrekordform. De senaste 6 veckorna har varit rejält tunga med svår ryggvärk / diskbråck samt några ordentliga mancolds på det. Har knappt kunnat röra på mig resa mig sitta eller ställa sig upp stundtals. Nu har det till extrem glädje börjat lätta och har kunnat träna bra en dryg vecka och även cyklat ute ett par gånger nu. En helt underbar känsla att vara ute på vägen igen och jag känner starkt efter en sån här period vad cyklingen och en frisk kropp betyder för själ och kropp. Stackars satar som går genom livet med mycket eller ständig värk av olika slag.
Vilken fullständigt galen höst vi haft i familjen. Efter mina världsrekord i somras tog det bara några veckor innan vår mellandotter Sara 19 som precis tagit studenten och fått sitt första lite mer riktiga jobb blev svårt sjuk. Hon fick extrem huvudvärk och blev alltmer apatisk, frånvarande som om något nästan hade tagit över hennes hjärna eller själ. Läskigt och skrämmande är bara förnamnet för vad som väntade vår familj. Jag skulle kunna skriva en halv bok om det som skedde och har så gjort för att bearbeta mina egna känslor och tankar men av respekt för Saras känslor kring det här så väntar jag med att "publicera" hela berättelsen. I lite mer koncentrerad form hände följande.
Efter 3 dagar av in och ut på vårdcentraler och närakut utan att de hittade någon diagnos samtidigt som hon bara blev sämre blev det riktigt akut på Danderyd i början av augusti. Hon hamnade nästan i koma efter ett epilepsi liknande anfall med konvulsioner i hela kroppen jag stod i panik med henne i korridoren och trodde min lilla dotter var på väg att dö framför mig. De hade då till slut gjort magnetkameraröntgen och hittat anledningen. Hon hade ett extremt övertryck av hjärnvätska i huvudet och de skickade henne med ilfart till Karolinska för akutoperation och öppna upp huvudet och dränera bort trycket.
Det går inte att beskriva den skräcken eller rädsla jag hade där i korridoren när de skrek AKUTRUM NU HÄMTA STESOLID och sprang iväg med henne. Håller jag på att förlora min dotter? Hemska timmar med familjen hemma vakandes över telefonsamtalet från Karolinska som skulle komma några timmar senare och berätta hur operationen gått. Levde hon ens? Till slut kom samtalet och det hade gått bra de hade lyckats dränera trycket i absolut sista stund läkarna sa att hon hade inte klarat sig många timmar till.
Obeskrivlig lycka för oss alla men redan nästa dag in i skräckens bunker igen de hade hittat anledningen till övertrycket hon hade en stor cysta i en ventrikel (kanal) där hjärnvätska skall cirkulera men ackumulerats istället och skapade det livshotande övertrycket. Cystan måste opereras bort redan nästa dag, en mycket komplex operation med många timmars lika hemskt väntande vid telefon för hela familjen. Till slut ringde telefonen igen och även denna gång hade de i absolut världsklass hjärnkirurgerna på nya Karolinska (rankat som nr 7 av alla sjukhus i världen) lyckats rädda Sara och punkterat cystan som dessutom verkade vara godartad. Obeskrivlig lycka igen och nu kanske vi kunde få hem vår tjej om en vecka eller så?
Men så blev det inte hennes cirkulation kom inte igång efter och någon vecka efter fick de operera in en så kallad shunt en mekanisk ventil som skall ventilera trycket i hjärnan. Även om alla operationer i hjärna är riskfyllda och komplexa så var ändå denna lite mindre stressande för oss alla och den gick enligt plan. Nu då nu hade hon varit tre veckor på sjukhus och snart ska hon få komma hem trodde vi?
Men återigen tillstötte komplikationer hon mådde inte bra och kräktes ofta veckan efter, kunde inte behålla mat och instinktivt kände vi att något är fel. Vi var ju mer eller mindre hemma nu på Karolinska Neuro 4 en fantastisk vårdavdelning och vi alla i familjen turades om att besöka Sara flera gånger om dagen. Den här förmiddagen kommer för alltid vara ett av mina starkaste och hemskaste minnen. Två läkare och tre systrar kommer in i rummet jag känner instinktivt att det här är inte bra. Det är det inte heller de berättar att de har hittat en blödning i hjärnan, ett livskritiskt blodkärl har blivit skadat när det opererade bort cystan och nu är det blod i hjärnan som inte skall vara där och gör det så mer är det troligen game over.
De måste försöka laga det direkt. De berättar att det är en extremt komplex operation och de måste vara ärliga att säga som det är. Vad innebär det säger jag hur många % risk? Svårt att säga men kanske 7-8 av 10 går bra säger doktorn. Stämningen i rummet är helt otrolig spänd, sköterskorna som efter en månad med Sara knutit band håller nästan på att börja gråta ser det ut som, doktorerna är tysta, jag och Sara tittar på varandra jag vet inte vad jag tänker håller på att tappa det helt och vad ska hon tänka? 19 år och skulle precis ut i livet, nu bli nedsövd med odds att vakna upp igen ungefär som att spela rysk roulette med 2 kulor i loppet. Vi tittade på varandra mest i tyst skräck. Jag försöker hålla fattningen för Sara men det går väl sådär. Vi ringer Kajsa, hon får förstås panik. Hon vill komma dit men läkarna säger vi hinner inte vi behöver börja operera direkt. Det tar 10 minuter innan jag kramar hennes hand hårt och säger hejdå det kommer gå bra utanför operationssalen när de skall köra in henne. Ett ögonblick jag aldrig kommer glömma. Var det här sista gången jag henne i livet?
Möter Kajsa utanför sjukhuset i varsin bil hon har slängt sig i bilen men hinner inte dit. Vi kollapsar i varandras armar utom oss av skräck och rädsla. Vi tar oss hem till de andra döttrarna och Alice David. Nu sitter vi hemma igen på ytterligare en operationsvaka. Det är fredagkväll i september och vi undrar om vår värld någonsin blir sig lik igen?
Alice peppar oss säger att oddsen är ändå större att hon klarar sig än tvärtom. Vi gråter vi tittar på familjealbum gråter ännu mer och skrattar också mitt i allt. Timmarna går vi tänker det är bra hade det gått käpprätt hade de ringt nu. Till slut efter ca 5 timmar ringer kirurgen. Jag svarar på högtalaren,. Nu the moment of truth. Han låter positiv ett hopp går upp i min hjärna han säger att operationen gått så bra den kan göra men det är fortfarande kritiska dygn nu några dagar framöver så att det skall hålla ihop.
Vi blir ännu en gång överlyckliga av lättnad nu efter 4 hjärnoperationen på en månad. De hade tänkt ha henne nedsövd i 2-3 dygn efter operationen för att inte riskera stora tryckfall vid uppvaket men då hennes kondition var så pass god tyckte de fördelarna övervägde med att väcka henne direkt efter operationen. Lyckan att få hälsa på Sara på neurointensiven redan samma kväll var överväldigande för oss alla. Inte minst för Sara som när hon sövdes undrade om hon skulle vakna upp igen? Surrealistisk känsla men obeskrivligt lycklig att vakna med oss i jordelivet igen tyckte hon.
De kritiska första dygnen gick bra och kirurgen (tack gode gud för dig och ditt team ni är för evigt våra hjältar) frågade Sara om de fick använda hennes fall i internationella expertgrupper för vad de visste hade inte denna operation utförts tidigare. Helt osannolikt och en jäkla tur vi inte fick veta det innan operationen. De hade gått in med tunna tunna rör från ljumsken och fört dem upp invärtes genom aortan vidare upp genom halspulsådern in i huvudet och där vidare in inuti det skadade blodkärlet och när de når fram släpper det ett s.k stent litet som ett knappnålshuvud vecklar sedan ett tunt tunt metallnät ut sig som ett plåster på ca 1x2 cm och skall sätta sig på insidan av den skadade trasiga kärlväggen. Hur det här är möjligt det är bortom min egen hjärnkapacitet att förstå och vi tackar vår lyckliga familjestjärna och räddande ängel på Saras axel som stod rätt för oss och Sara och att vi befann oss på faktiskt i stort sett det bästa stället i världen för att kunna rädda henne. Ibland använder man ju uttrycket "man behöver inte var hjärnkirurg för att.." Men det mina vänner är precis vad man behövde vara här, och inte vilken som helst heller. Såna extrema specialister, kirurgen som ansvarade för Saras sista operation arbetar enbart med blodkärl i hjärnan. Helt makalöst och snacka om payback alla skattekronor vi erlagt genom åren. Tack Karolinska och hela teamet ni är allt från sköterskor till kirurger. Ni är våra eviga hjältar.
Sara återhämtade sig nu fort och efter en dryg vecka och några dagar på rehabhem fick vi hem henne efter 5 veckor på sjukhus. En fredag med obeskrivlig glädje som redan på söndagen byttes mot djupaste avgrund igen hon blev akut sämre och fick åka ambulans igen till Karolinska. På måndag förmiddag var hon ännu sämre och nu nästan lika illa som när allt började drygt 5 veckor tidigare. Hon bara kräktes och kunde inte hålla ögonen öppna mellan dem. Min ångest var total jag trodde lagningen gått sönder i huvudet och befarade det värsta. Timmarna till magnetröntgensvaret kom var lika vidriga som alla operationsvakor men till slut kom 3 läkare som noga analyserat alla bilder och allt var som det skulle i huvudet och hennes mycket dåliga tillstånd berodde högst troligt på undertryck i hjärna nu istället för som tidigare övertryck. Nu hade shunten ventilerat för mycket hjärnvätska och troligen hennes kroppsegna system kommit igång också. De kunde med magnetmotstånd stänga ned shunten till lägsta läge och redan efter några timmar på eftermiddagen var hon mycket bättre.
På onsdagen två dagar senare är hon jättepigg och när jag sitter där när ronden kommer och läkarna säger idag får du åka hem så bara tittade Sara och jag på varandra med enorm glädje och bara YES. Nu har hon varit hemma i 3 månader och har börjat jobba på Skansen hon är i stort fullt återställd så när som ett synfel på höger öga troligen en nerv som blivit skadad men ganska lindrigt. Hela händelsen är så otrolig och hela vår familj som redan hade ett väldigt starka band har efter det här uppfyllts av en sån makalös tacksamhetskänsla att bara få vara tillsammans friska ihop. Tack för livet!
I augusti hade jag bjudit fullt med vänner på stor världsrekordfest för att fira sommarens femetta på Volvos testbana utanför Hällered Borås efter mina tre världsrekord i cykel på 100 km 100 miles och 200 km. Vi fick förstås ställa in den och planerade att ha den igen sent i september men fick ställa in igen men i slutet av november blev den av och då med en ännu större anledning att fira Sara och livet självt. Det blev en helt otrolig kväll med över 50 av våra närmaste och käraste vänner och familj. Överflöd av goda viner och champagne som en god vän och sommelier ordnat. Döttrarna med vänner skötte cocktailbaren och massa god mat som Kajsa lika flinkt som vanligt slänger ihop. En av de bästa kvällarna någonsin. Mina underbara döttrar Alice 22 Sara 19 och Vera 15 höll ett så fantastiskt fint tal för mig här som fantastiske vännen och lagkamraten i Cellexir Cycling Stefan Hulken Ljungberg filmade och la upp på Youtube här:
Nu ska jag på julbord med ett franskt fondbolag och imorgon har vi själva julbord på Operakällaren, business as usual i juletider.. Life is great again - Skål på er och God Jul från hela fam Bohr
Och sist av allt tack Sara för att du kämpade så osannolikt hårt genom hela denna mardröm. Inte en enda gång klagade du. Inte en enda gång gav du upp. Jag förstår inte ens hur det är möjligt var du fick dina krafter ifrån. Men det var på något sätt som att du bestämt dig. Jag är inte klar här jag har knappt börjat mitt jordeliv. Och gud unga vackra kvinna vilken fighter du är. Älskar dig! Pappa
Stolt världsrekordhållare och pappa till Sara håller tal
I tisdags hade jag förmånen att få spendera en hel eftermiddag i en vindtunnel 7 mil från Bryssel hos https://www.bikevalley.be/ bredvid Ridleys stora cykelfabrik. Häftiga anläggningar. Jag var ditbjuden av Gibli Tech https://giblitech.com/ som jag är testpilot för. Gibli utvecklar en live CDA luftmotståndsmätare som jag använt under några månader och nu ville de validera sin mätare och mina siffror i en vindtunnel. Om några år tror jag denna teknik är nästan lika vanlig som wattmätare för triatleter och tempocyklister. Vinster i aerodynamik som ger samma farthöjning som te x 30 w högre ftp är betydligt lättare att skaffa sig.
Vi gjorde väldigt många körningar 22 set ca 3-5 min långa i olika vindhastigheter, positioner och vinklar på cykeln. Det var inte så lätt fast jag bara satt still på cykeln. Det låter lättare än vad det var för instruktionen är att sitta så still som möjligt och det är inte det lättaste när det blåser i 55 kmh och cykeln står tiltad 20 grader vänster eller höger. Blev ganska kallt också i den hårda vinden som dras ut långt bakifrån av 4 jättefläktar. De kan köra den i 110 kmh extrema krafter jag är glad att de nöjde sig med 60 kmh.
Min CDA i TT position blev uppmätt till drygt 0.22 och när jag intog aggressivast möjliga position drygt 0.21 skulle tippa att en mer komfort / kraft position ger ca 0.23 och det är ungefär där jag hamnar på världsrekord loppet 200 km från 10 juli. Det skiljer ca 1 s per km för respektive steg så det skulle spara ca 400 s på 20 mil nästan 7 minuter att kunna komma ned mot 0.21. De riktigt snabba mest aerodynamiska ligger under 0.2 i CDA på kortare lopp lite beroende på storlek förstås men Aero is everything! Ja det är klart lite kraft behövs ju också om det ska gå fort men ja ni fattar. På VR loppet hade jag 271 w snitt (vikt 73 kg) i fallande kurva från första timmen på 300 efter 10 mil 292 men blev sedan mer nedmald av hemska vinden i södra kurvan och regnet än jag hade hoppats / trott och tappade ned mot 250-260 andra halvan. Ingen genomklappning och jag hade ju mycket tid ”insparad” då första timmen gick med 45.4 kmh 10 mil visade 44.7 fart.
Garmin data på VR loppet 10 juli
Jag tappade både lite mer kraft stil / position / kadens andra halvan än jag tänkt mig så det finns att jobba på. Så hur blir jag mer aero? Flexibilitet rörlighet i höft hamstrings rygg axlar armar är nog nyckeln för att kunna fälla mig mer / bättre. Haft en galet envis skada från hamstringsmuskeln nu får den fäster i vänster skinka nu med ont nära ett år nu. Det här gör att jag inte kan komma fram fälla mig som jag vill och jag åker nog något långsammare pga det.
Jag blev också sugen på att testa en lägre cockpit efter vindtunneln så idag bytte jag spacer (fick ta Kajsa till ovärderlig hjälp då det är galet krånglig konstruktion) till den lägsta av de 3 jag har att välja på till min Trek. Det skiljer nog ca 2.5 cm se bilden så det återstår att se hur det känns nu att cykla på. Sköt fram styret ca 1.5 cm också. Ska se om jag kan sträcka ut något mer och på så sätt kunna få in axlar något mer.
Den lägre spacern monterad och den föregående som jämförelse
Vill kunna fälla ryggen betydligt mer än så här
Min Trek efter dagens förändring
I vindtunneln testade vi också ett par olika TT dräkter Endura D2Z mot Velotec Dynamic. Båda är high end och Endura är t om förbjuden (märkligt av UCI). De var liknande i 45 kmh men Endura lite snabbare i 55 kmh. Vi testade också om själva Gibli enheten mätaren under styret som innehåller alla tänkbara high end sensorer accelerometer vindmätare GPS och en massa annat. Med eller utan mätaren visade knappt mätbar skillnad vilket var ett bra besked.
Endura D2Z vänster Velotec Dynamic i mitten
Vi testade också om min telefon stora Iphone 12 max som jag har mellan pinnarna på tempostyret när jag använder Gibli appen för att se data. Telefonen blockerar då luftflödet in mellan pinnarna och det gör faktiskt ett par watt i fördel att ha den där.
Slutligen så testade vi Velotec vadskydd och det gav också ca 2 w fördel vs att köra utan.
Sammantaget en mycket spännande och givande dag. I em ska jag testa de nya inställningarna. Blåser hårt idag så gäller att hålla i styret. Kör hårt!
Förra lördagen slog jag 3 officiella WUCA världsrekord i cykling. På distanserna 100 km 100
miles samt 200 km på Volvos fantastiska testanläggning i Hällered utanför
Borås, en ovalbana på 6,2 km https://ultracycling.com/archive/jonas-bohr-200-km-attempt-july-10-2021/.
Jag har nog haft lite svårt att ta in det, smälta det. Cykel är ju ingen källarsport
direkt (förutom med Zwift då😊 utan en av de mest utövade och essentiella konditionssporter i hela världen
och hur jag som började cykla vid 43 års åldern och nu blir 55 i år har gjort
det begriper jag knappt. Men för att sätta saker i rätt kontext så är det utan
tvivel så att det finns ganska många som skulle kunna cykla fortare än vad jag
gjorde. Proffsen på World Tour förstås som är 30 år yngre och tränar 2,5 x mer.
Men proffsen kör inte event som dessa officiella ultrarekord, inte än i alla
fall men inte omöjligt de börjar. De kör ju timrekord t ex. Man kanske skulle
kunna likna det vid amatörvärldsrekord men det är gott så tycker jag med tanke
på hur många 10 tals miljoner det finns som cyklar regelbundet i världen.
Nu slog jag tiden i age group 50-59 på de tre distanserna i
disciplinen Outdoor Track med ganska extrema marginaler 15 min på 10 mil med
tiden 2.14 44,5 kmh 27 min på 100 miles på
3.41 43.6 kmh samt hela 42 minuter på 200 km med tiden 4.37 43.2 kmh. Något jag
är otroligt glad och stolt över. Jag hade också rejäl marginal till det
existerande rekordet i ag 18-49 med 5-7 minuter på de 3 stäckorna. Det är
förstås det som gör mig allra gladast att en gammal silverpil H 55 kan inneha
best all over tid är tycker jag själv ganska galet faktiskt. Rekorden i Outdoor
Road den andra disciplinen var jag också klart snabbare än på de 3 distanserna.
Men rekord är till för att slås och bara en vecka efter mitt
lopp i lördags så gjorde världens i särklass främste ultracyklist Christoph
Strasser en av de mest imponerande prestationer jag någonsin hört talas om. Han
krossade både sina egna gamla rekord och alla andra och cyklade 102 mil på 24
timmar på en flygbas / gammal F 1 bana i Österrike. Det ger en snittfart på
helt makalösa 42,7 kmh i ett dygn inklusiv 2 st 1 minuts stopp. Vilken latmask
att stanna till så länge va?😊 hans kraft var 274 NPW. Han höll exakt samma
kraft som jag gjorde i 4.37 I ETT DYGN! Kan knappt ta in hur det ens är
möjligt. Fast sen började jag tänka efter. Finns det en förklaring? Strasser är
39 år han är världens i särklass bästa ultracyklist han har cyklat och vunnit
RAAM massor med gånger har mängder med världsrekord. Han ha gjort det här i 20
år och INGEN på jorden är mer adapterad till att göra det han gjorde i lördags
bättre. Att cykla ett dygn för honom är ”vardagsmat”. MEN inte så här fort och
med den kraften även för honom så var det flera kmh i timmen snabbare än
tidigare rekord så verkligen en helt igenom fenomenal prestation. Det visar
också på ett svårslaget sätt vad människokroppen är kapabel till och hur
träningsbart all kapacitet är. Och sett i den kontexten är jag oerhört glad att
han gjorde sitt lopp en vecka efter mig. För nu är det så att under en vecka
hade jag bästa all over tiderna på de 3 stäckorna och enligt artikeln här så
verkar hans rekord gälla i klassen Outdoor Road så om det stämmer har jag fortfarande
bästa all over tider i klassen Outdoor track även om det mest är av akademisk
karaktär. https://road.cc/content/news/1000km-24-hrs-christoph-strasser-smashes-record-284947?fbclid=IwAR3Zt2LTVRkQCcW0q7l6vJI549sNA3k2fS-sGwUeSAK19rzIvDQK6eZxQxY
Nu tillbaka lite till mitt lopp. I länken högst upp från WUCA
finns en engelsk rapport jag skrev om mitt lopp. Jag tänkte här ge en bild över
hur jag upplevde det och i ett kommande inlägg efter detta skriva om hur jag tränat inför det här och vad jag var
tror jag kunde gjort bättre och kan utveckla. Min ambition var att gå ut i ca 44 fart och
försöka hålla det så länge det gick och förhoppningsvis ha god marginal ned mot
slutet när tröttheten smyger sig på mer. Busväder när vi började med mycket
regn men då blåste det inte så mycket än. Tyvärr sa prognosen ökande vind och
Hällered ligger 190 m över havet och är vindutsatt där med den bred 4 filiga ”motorvägen”
med de fantastiska velodromkurvorna nära 2 km långa med hela 74% lutning i
ytterkanten längst upp i bana 4. De är byggda för att en bil skall kunna köra i
+200 kmh där helt utan sidkraftpåverkan för att simulera en oändlig rak
motorväg. Häftigt när Kajsa och jag fick åka med en provförare ett varv i maj
när vi var där. Hon körde upp i 200 kmh och släppte ratten i kurvan och bilen
bara följer vägen, läckert. Inte lika läckert blir det med de 3 meter höga
vallarna i kurvorna om det blåser rakt mot i en kurva då bygger vinden upp en
vägg och samlar kraft emot dig, och det var tyvärr just så vindriktningen låg
denna lördag den 10 juli med rak västlig vind så jag hade kantvind på rakorna
kraftig med i en kurva och mycket kraftigt mot i andra kurvan. Ni som cyklar
mycket vet att vind är fartens värsta fiende man spenderar så mycket mer tid i
motvinden än vad man kan ta igen på det snabba men då ”korta” i tid
medvindspartiet. Dessutom sliter det ner kroppen hårt med all hårdare parering
man måste göra hålla i styre och kropp etc.
Men när jag satte av så blåste det inte så mycket och det
gick med en jäkla fart. Började med 311 w första varvet från stillastående med
över 46 fart andra varv också över 46 och jag tänkte WTF jag flyger ju och det
känns bra i kroppen. Lätt att gå på för hårt då men min plan var klar ta ner
kraften 1-2 watt varje varv ned till ca 290 w och försöka hålla där så länge
som möjligt. Det spöregnar jag ser knappt genom visiret men oj vad det går och det
var inte kallt så humöret på topp och det känns inte som regnet saktar ner
farten. Plötsligt ser jag inga värden på min nästan helt nya Garmin 530 för
fart puls o watt. Det är bara blankt, snittfarten sjunker snabbt från över 46
ned mot 45. Tankarna rusar men för i helvete det här händer ju inte. Förbannade
Garmin du kan ju inte gå sönder nu? Det är ORIMLIGT som Kersti skrek i Idol.
Jag såg framför mig ett scenario att cykla helt blint vad gäller puls och kraft
i 18,5 mil nu ingen dröm direkt. Följebilen bakom hade ju förstås tid o fart
men jag behöver veta, se varvtider varvkraft etc för att kunna disponera rätt. Jag
tittar igen på Garmin fälten är bara tomma och sen stängs den av helt och blir
svart? Funderar några sekunder på om jag ska trycka i gång den och se vad som
händer men då startar den om automatiskt och frågar save ride? Jag trycker på
play igen i stället och den startar om från var jag var ett kvarts varv
tidigare som den lagt av på så nu hade jag datan jag behövde. Det stämde inte
med stället för varvtider och någon minut från totaltiden var borta men inget
som störde sen hur sjukt det än är att det skall hända precis när det inte får
hända. Jag och teknik alltså? Förbannelsen bara fortsätter..
Men milen rullar på och efter 1 timme har jag 45.4 i
snittfart på prick 300 w det känns grymt bra. Det har slutat regna och börjar
torka upp, tyvärr också betydligt mer vind och nu börjar den södra kurvan att
bli ordentligt trög och jag får slita hårt för farter runt 38 där, kurvan är
nära 2 km lång också så det tar ett bra tag att komma ut till kant medvind på
målrakan få upp farten igen till den underbara medvindskurvan där det går i 55
kmh men som sagt ovan tiden som spenderas i motvinden blir så mycket längre så
man kan aldrig ta igen det man vinner i medvinden och det blir värre ju hårdare
vind det är. Håller ihop det mycket bra till 10 mils passeringen och noterar då
2.14 och 44,7 kmh på min klocka. Wow det är 5 min snabbare än gällande världsrekord
all over och en under milstolpe att nå. Kraften var 292 w dit och snittpuls jämn
hela vägen 142 (ca 86%) så allt toppen så långt.
Men nu mil 12-15 började jag känna mig rätt nedmald av
motvindskurvan som tog mycket kraft varje varv och jag kände att jag började
tappa både stil och fart på cykeln, kadens o watt ner sämre position gungar
mer. Mitt underbara crew i följebilen bakom med Official Peter Hugod (dansken
ni som lyssnade på sändningen) var en av tidtagarna (min fru Kajsa den andra vid
start mål) och skötte också all langning till mig med största förtjänst. Peter har
under flera år hjälpt mig så oerhört mycket med allt som har med min cykling
att göra med en ingenjörs approach om att allt går att slipa på. Dessutom bra
på att fixa med mina cyklar, supertack😊Robin Niller körde bilen och peppade på bästa
sätt och Pär Edgren som har https://cykelsajten.se/
filmade på fb live och kommenterade på ett fantastiskt roligt och initierat
sätt tillsammans med de andra. När jag tittat på delar av sändningen nu efteråt
på fb förstår jag att det var många som t om bytte Touren den eftermiddagen mot
att titta in i min häck och rygg från en Iphone och blev fängslade av teamets kommentarer.
Vid 15 mil är jag sen ett tag nere på ca 250-260 w det känns
inte toppen direkt men har ju fortfarande en massa luft ned till mina måltider
och jag känner att jag kommer klara det här, jag kommer inte kollapsa jag kan
hålla min 250 w troligen i flera timmar till med samma puls 142 och får jag
bara i mig dricka så.. men det var just det som var lite struligt nu. Jag hade
en stor 2 liters Camelbak på magen innanför TT dräkten för att kunna dricka
lite och ofta. Tror det var ett bra val, men jag gjorde ett nära ödesdigert
misstag jag drack hela tiden med höger hand och tog dessutom all langning från
bilen, gel annan dricka etc på höger sida. Det här gjorde att jag hade vänster
arm konstant på styret och 99% av tiden i TT position. Efter 3 timmar började
jag känna av det ordentligt lite som att sitta i plankan statisk ställning i
armarna i 4,5 timme inget skönt alls. Kände att vänster arm nästan domnade hade
ingen muskelkraft skulle förstås ha druckit varannan gång med vänster höger och
även alternerat sida för langning för att få omväxling och ett avbrott i position,
kanske även suttit upp 5 -10 s i medvinden en gång i timmen för att sträcka armarna.
Nu var det ganska kämpigt sista timmen i vänster arm och sista gången jag drack
med bara 1,5 varv kvar så bara tappar jag kraften i armen som viker sig och
tappar styret och cykeln viker av 40 grader rätt höger upp i velodromen och det
är bara ren tur att jag lyckas häva en krasch där. Hade ju varit ett snyggt
slut att ramla med 10 min kvar och tänk om det gått så illa att jag inte hade
kunnat fortsätta? Nu hade jag fru Fortuna med mig tack cykelguden för det och
jag kunde klara mig.
Någonstans vid 100 miles drygt 16 mil börjar det regna igen.
Jag välkomnar regnet, det kändes bara skönt då och att ”nåt hände” svårt med
sikten när det var som värst men nu var det rekordet också hemma med 3.41 och
43,6 fart. Tusan bara en timme kvar det måste gå. Jag tänker på min kompis Johan
Hasselmark som också hjälpt mig med träningen en del just då var nära 2 dygn in
på sitt rekordförsök i Sverigetempot han hade börjat ursinnigt starkt med 37
snitt nära första dygnet och kan han köra över 200 mil ska väl för tusan jag
klara 20 tänkte jag och trampade på (Johan fick tyvärr avbryta sitt försök
drygt halvvägs då kroppen sa ifrån han var väl över rekordfart fram dit och är
nog sugen på ett nytt försök någon gång).
Jag passerar 18 mil på 4.08 vilket är en rätt ok Ironman split
på cykel minst sagt (skulle man bli triatlet på äldre dar kanske?) och nu kan jag öka lite de sista varven igen efter ett tungt
parti där mellan 15-18 mil. Känslan när jag kör förbi de tappra som är där och
tittar är helt magisk varje varv. Familj vänner och Volvopersonal skriker som
galningar vid varje passage (tack för ett helt otroligt engagemang och både jag
och Kajsa kan nästan inte ta in hur mycket ni servat oss i det här projektet vi
är så oerhört glada och tacksamma för att vi fick göra det här tillsammans med
er.) Ut på 33:e och sista varvet där 20 mil nås efter ca 1/3 helt euforisk när
jag känner att YES I FU….. DID IT. Hela den här satsningen svällde minst sagt på
många plan. Både vår egen produktion med många inblandade samt uppmärksamhet
från media och ett långt TV 4 reportage i sporten på bästa sändningstid innan. Här
finns länk till både en 16 min intervju samt det 3.30 som sändes https://www.tv4play.se/sok/jonas%20bohr?return=/kategori/sport
min äldsta dotter Alice sa strax innan ”
Pappa du tycker inte att du bygger upp lite mycket press på dig nu, vilket episk
fail det skulle bli om du missar?” Ja visst är det underbart sa jag vilken
historia för morfar då att berätta för dina barn då en gång i framtiden😊
Det är lite av den inställningen jag försökt att ha i det här projektet. Det
ska vara lustfyllt och ett minne för livet. Jag definierar mig inte som
människa om jag lyckas eller misslyckas med det här. Herregud det finns väl
större saker och problem i världen och för mig att fundera över än om en gammal
silverpil slår världsrekord i cykel. Men samtidigt visst vore det otroligt kul
om jag lyckas och det tror jag att jag kommer göra. Och nu med bara någon extra
kilometer kvar in till mål nu på slutet som bonus hade jag gjort det. Började
nästan gråta lite för mig själv där i regnet under hjälmen. Så lycklig 4.37
43,3 kmh på 20 mil ensam i tufft väder. Jäklar vad jag hade krigat bra. In
sista delen av varvet till en hurrande skara och en underbar målgång. Kunde
knappt stå upp när jag gick av cykeln men så lycklig att få fira ihop med nära
och kära. Den skumpan smakade den!
Ett nypa sig i armen slut på ett fantastiskt äventyr. Jag har
3 officiella världsrekord i cykling. Helt galet. Jag började cykla när jag var 43 fattar
knappt hur det gått till. Men jag tror stenhårt på tankens kraft. Jag har sett på mig själv som i utveckling jag har trott på att jag kan bli bättre och
snabbare och på något konstigt sätt har jag också blivit det trots att jag är
snart 55. Det har varit en hård resa stundtals åren 2015- 2016 råkade jag ut för
tre mycket allvarliga olyckor och bröt en oförsvarligt stor andel av kroppens
ben. Bl.a höftbenet kropens tjockaste ben rätt av på tjockaste stället jag gick och haltade som Zeb Macahan i 18 månader med 250 gram titan inopererat innan jag äntligen kunde bli av med det och bli nära fullt återställd. 9 månader efter den olyckan första tävlingen efter smällde jag rätt in i en bergvägg på Mallorca 312 och bröt 11 ben och punkterade lungan. 2 veckor på intensiven och andra året i rad med bröllopsdag ensam på sjukhus svårt skadad på Mallorca 312. Men som jag brukar säga allt blir bra till slut och är det inte bra så är det inte slut. Jag har inte bara återhämtat mig jag har kommit tillbaka snabbare och
starkare ju mer år som gått. Jag har slagit alla personliga rekord nu senaste
året och jag tror fortfarande jag kan bli bättre. Nej jag tror inte jag vet det
och hur tänkte jag berätta lite mer om i nästa inlägg.
Det blev mycket uppståndelse efter TV 4 gjorde nytt reportage flera tidningar och radiostationer och t om GCN världens största Cykelprogram med många miljoner tittare tog upp det förra veckan i GCN show, galet. Det största tack till alla er som hejade och tittade på fb live otroligt kul att se efteråt. Det största tack alla sponsorer som hjälpt mig med både
utrustning samt att kunna dokumentera det här projektet på ett professionellt
sätt och till ett härligt minne. Tack Volvo – Cellexir -Norron Fonder - Trek – Champion –
Pirelli – Giro – Ceramic Speed - Aktivitus
– Painfreepower – Sportson Kungens Kurva – BOOVE.se – Cykloteket. Tack Crewet
Kajsa Robin Peter & Pär samt ett riktigt stort tack Jonas Bergström och Masaya John Honk för media produktion och film foto. Vilket grymt snyggt jobb ni gjort
www.jonasbohr.com
