Dags för en vilodag 72 mil på 12 dagar

Kan ju inte säga annat än att min nya CX får anses rejält incyklad nu. Använt den varje dag nu sen förra lördagen för 12 raka dagar och 72 mil. I morgon en välförtjänt vilodag då det blir träff på stan med Mallorcaklungan 10 grabbar, eller förlåt gubbar menar jag som ska ut och äta lite på stan och planera lite inför nästa års resa. Som final på det relativt hårda träningsblocket (har också hunnit med 3 löppass under tiden) så tog jag ett maxtest på Monarken ikväll direkt efter hempendlingen. Körde samma upplägg som de test jag gjort på Sport Support Center några gånger med stegrande 4 minuter a 40 w höjning. Startade på 200 w och körde 80 kadens hela tiden. Tidigare tester senast januari i år har jag dött efter 360 w helt slut, men hoppades komma lite längre nu. Klart lägre puls ikväll, nära 10 slag lägre per intervallslut och 140 puls vid 280 w 149 vid 320 och 159 vid 360. Började bli sliten i benen där men inte i närheten av som i de tidigare testerna då mjölksyran bara sprutade med uppmätt 19 mmol som mest vilket jag förstått är galet högt. Vred upp till 5 kg för att pressa fram någon eller ett par minuter på 400 w. Förmådde två minuter och slutade med 167 puls. TRÖTT. Men med piggare ben eller i skarpt läge kanske finns en minut till. Att klara hela 400 w intervallen (5.4 w/ kg) får bli ett bra mål att klara nu i vinter.

Igår kväll hade vi klubbmöte i CK 08 hos vår partner Bianchi Cafe & Cycles på Norrlandsgatan.

Bra uppslutning och gott med deras redan "klassiska" italienska buffe. Vi var knappa 20 medlemmar som summerade säsongen, tävlingar och träning och planerade lite för nästa. Blir ett helgrymt lag i framförallt herrar H 40. Borde egentligen köra H40. Är ju lite ensamt i elitklass där jag är helt solo, men har inte satt ned foten kring tävlingsplaner nästa år. Helvassa Sara Penton som verkligen blommat ut i år och blev uttagen i landslaget till Vårgårda fick pris för flitigast tävlande i kombination med fin fina resultat tillsammans med David Scrivner som bl.a vann Anundsloppet och Svealands H 40 efter en lagkörning i toppklass och även han landslagsuppdrag på NM i H40. Efter ett par trevliga timmar tog jag på mig cykelhjälmen och cyklade hem. Det var bara jag som hade cykelkläder på mig. Konstigt jag trodde det var en cykelklubb?

Just idag var jag stark

"Jag har väntat så länge på just denna dag och jag är glad att den äntligen kommer".. Passar ju extra bra idag då Hammarby gick upp i allsvenskan.

Nej riktigt så illa är det kanske inte men det är en vansinnigt skön känsla när man får ett sånt där pass där det bara flyter på. Man kan gå på hårt och återhämta sig snabbt. Minst sagt skön vändning efter gårdagens misärcykling i 4 grader och spöregn. Idag var det 10 grader varmare på hemcyklingen från landet.Till och med solen tittade fram ett tag, och som om det inte räckte var vinden med och sida med första 4 milen. Motvind sista 2.5 men då hade jag ångan uppe så bra att jag kunde hålla bra fart hem på ren inspiration.

Strava

Nu lite spansk söndagsnjutning innan middagen med Iberico ham och Rioja.

Det kommer aldrig va över för mig

Jag är genomblöt, har cyklat tre mil i regn och 4 grader. Jag har nära 4 mil kvar till landet och en varm dusch. Så jag längtar.  Är för tunt klädd och fryser lite överallt och allra mest om händerna, jävla skitjacka den skulle ju vara vattentät, men läcker som ett såll. Får ta i lite extra så jag kan hålla värmen tänker jag. Men har svårt att komma upp i ens 130 puls och är lite allmänt seg efter nära 50 mil cykling på en vecka. Kämpa! Nu är det bara drygt 2 mil kvar men när jag svänger söderut efter Erikssund bort mot Bro kommer motvinden. Inte vad jag behöver, men det finns på något märkligt sätt en slags charm i vissa misärpass. I alla fall vill jag inbilla mig det och sliter på. Det är såna här pass som är karaktärsdanande. Det som inte dödar dig härdar dig. Duschen, varma kläder och mat kommer allt närmare. Nylagd asfalt sista milen från Bro till Smidö skänker lite glädje och jag orkar hålla farten någorlunda. Framme, lycka att se barnen och Kajsa, svärmor & svärfar som vi firar att han fyller 84 nu i veckan. Tinar upp med en lång varmdusch, får två hamburgare med bröd, en öl följt av kaffe, kaka och godis. Lägger mig på soffan under en varm filt. Alice min 15 åriga dotter.spelar piano och sjunger "Det kommer aldrig va över för mig" för morfar och mig. Livet på en pinne.

Något som börjar likna löpning

Ikväll efter hempendlingen tog jag en ca 7.5 km löptur. Utan klocka igen med målet att bara hitta ett skönt flow. Segt som vanligt första km men hittade snart en allt bättre rytm. Efter några kilometer med mycket uppför fick jag riktigt fin fart nerför på vägen hem (kändes det som i alla fall). Något som börjar likna löpning helt enkelt och en riktigt skön känsla. Hoppas jag orkar hålla i nu och få till ett par löppass i veckan. Det är inte lätt för mig att komma över den där tröskeln att bli sugen på att springa, men nu är jag rätt nära.

Betydligt kallare idag som ni förstås känt. Men Edsviken var magiskt vacker imorse på cykelpendlingen in till stan. Snacka om bra start på dagen jämfört med bilköer eller trängas på bussar som inte kommer.

Anders Olsson Larger than life

Jag har inte direkt säga att jag har några idoler längre. Men frågan är om jag inte fick en idol i söndags när jag såg Anders Olsson i Gundes utmärkta serie Gunde möter. Avsnitten tidigare med JO, Tomas Gustafson & Kluft har varit kanon och Gunde gör sitt bästa framträdande sen han var bäst i världen själv på skidor ( lite skillnad mot Fångarna på fortet om man säger så). Men söndagens avsnitt var något alldeles extra. Herregud vilken fighter han är Anders Olsson.

Jag visste bra vem han var och att han var en grym simmare, i klass med de bästa icke handikappade på långdistans och hur många medaljer i VM & OS som helst för handikappade och i toppen på en mängd Vansbrosimningar osv. Bara det förstås en helt otrolig prestation. Men det sättet han kämpat och vad han har fått utstå för att komma dit han är idag är närmast osannolikt.

Sängliggande förlamad och redo att dö, tungt morfinberoende med enorma smärtor bestämmer han sig en natt att "nu är det nog jag ska tillbaka och börja träna, jag slutar med morfinet NU". Blir utrullad i garaget av sin fru mitt i natten och börjar dra i en träningsmaskin som substitut för morfinet och för att hålla smärtorna i schack. Han känner ett adrenalinrus av träningen som påminner om morfinets i början innan det blev en vardagsdrog. Läkarna säger att det inte går att sluta med morfin efter så långt bruk. Det ger Anders extra tändvätska "jag ska visa dom" och han går igenom alla helvetes kval med abstinens och extrema smärtor under många månader för att en dag rulla in hos doktorn med en stor plastkasse med många månaders oanvänd morfinförbrukning och säga här har ni morfinet tillbaka det gick. Jag har ännu mer hemma.. Kan säga att det var inte bara Gunde som grät när han berättade sin story. Anders Olsson hemsida min historia

Magiskt vilken fighter, han börjar träna som en besatt 5 timmar om dagen och två år senare vinner han en mängd OS guld. Anders har sedan dess radat upp den mer otroliga prestationen efter den andra. Simning, cykel, skidor, Ironman osv. Han vann bla en simtävling från Alcatraz den beryktade omöjliga flyktvägen genom att simma från fängelset till land. Det är 2.6 km. Anders vann tävlingen på dryga 24 minuter! Segermarginalen i den öppna tävlingen var 4 minuter. Går ju knappt att sätta ord
på.För närvarande tränar han 6 timmar om dagen med målet att i nästa OS ta nya guld, nu med sina barnbarn där och få höra de skrika " heja Farfar". Som han sa det är nog inte så många som tagit OS guld med barnbarn på läktaren. Anders är ett år äldre än mig. Its never too late..

Idag var jag hemma med påsklediga barn. Passade på efter frukost att ta en långtur 10 mil med CX i de ljumma och starka sydliga vindarna. Körde norrut mot Vallentuna, Karby och Närtuna. Sen hemåt över Frösunda, Markim och Fresta. Inga pangben efter 4 raka dagar med totalt 30 mil cykel + löpning igår. Och motvinden hem var HÅRD. Men då kom jag att tänka på hur Anders måste ha känt det där i garaget när han slet mot smärtorna och drogabstinensen, och plötsligt gick det lite lättare. Dagens Strava

Skönt att träna mätarlöst

Ibland är det lätt för oss som har tävlingsdjävulen i sig att "fastna" lite i statistiken över fart, watt och pulsslag. Kan vara både skönt och nyttigt att koppla bort mätarna, njuta och köra på känsla. Idag gjorde jag det på pendlingen med lite bra fartlek in till stan och hem. Det var ju iofs beckmörkt på hemvägen så hade ändå inte kunnat titta på någon mätare, men en ljum och skön kväll med torra vägar. Passade sen på att ta en löptur direkt när jag kom hem, ca 7 km med stegrande fart, även den utan klocka. Riktigt skönt att bara kunna fokusera på känslan och löpsteget. Mer sånt.

Det här med tidsbyte

Vad är det som är så bra med att byta till vintertid eller standardtid som det egentligen är. Det har jag aldrig fattat. Vad är det som är så bra med att det blir mörkt strax efter 4 helt plötsligt idag? Vi behöver väl inte få mörkret slängt i ansiktet på oss, det kommer fort nog ändå. Ja men det är ju skönt med lite ljusare morgnar? Ja det är klart det är men tar hellre en timme ljus på eftermiddagen? Nej sommartid året om passar betydligt bättre på våra breddgrader tycker jag. Läste också någon artikel för en tid sen att böndernas djur har ett elände med tidsbytet, mjölkning och andra dygnsrutiner som ställs på ända till ingen nytta. För att inte tala om alla onödiga missförstånd med tider som missas och klockor som ska ställas om. Fast det är klart, kommer ihåg när jag var mycket på krogen i mitten av 90 talet då tyckte man ju det var rätt soft kl tre på natten när den blev två igen, lets party! Men det blev ju förstås paybacktime på våren åt andra hållet.

Idag var det annars ganska långt från vinterlikt under de ljusa timmarna. Milt dryga 10 grader och tro det eller ej men inget regn, däremot en rejäl höstvind som var med de första 4 milen på dagens repris av gårdagens 8 mila solotur med min nya Trek Crockett CX.

Körde lite andra vägar och riktningar och efter en lugn och fin start blev hemresans 4 mil i STARK motvind rätt tuff. Det tar en del både fysiskt och psykist att trampa ensam i så stark motvind. Tog det ändå sammantaget lugnare än igår och skönt att vara igång lite igen, och nya cykeln var precis lika skön idag.