Sverige? Det kanske inte är så dumt ändå?

Imorse satt jag med min äldsta dotter Alice 18 och åt frukost. Solen sken utanför köksfönstret för en gångs skull på senaste tiden. Kallt och krispigt men fantastisk vackert. Vi tittade på nyheterna. Det var en ny hemsk jordbävning i Mexico med många döda. Det var orkanen Maria som är på väg in över Puerto Rico idag sannolikt med katastrofala konsekvenser. Det blir nästan svårt att ta in alla naturkatastrofer. Alice sa: Pappa fattar du hur bra vi har det i Sverige och hur säkert det är? När det viktigaste som hänt och dominerar nyheterna i flera månader är Kevin fallet som hände för snart 20 år sedan? Tänk dig motsvarande rapportering i Mexico med över 3000 mord per år? Tror du de fokuserar på ett 20 år gammalt barnmord?

Ja du har helt rätt, men vi har ju alltid vädret att klaga på sa jag. Ja i alla fall du sa Alice.. Hon har en poäng där, min kära, vackra och mycket kloka dotter. 

 

Alice här på Barcelonas beach

Jag gick ner i träningsrummet och yogade en halvtimme plus lite lätt styrketräning. Tog en kopp kaffe med lite MCT olja i (bra biohack kommer skriva om några fler senare). Satte på mig varma cykelkläder och cyklade mot stan bort över Strandvägen vid Edsviken. Det kanske inte är så dumt det här ändå med Sverige tänkte jag när solen strålade rakt i mitt ansikte. Fylldes av vällust av den friska morgonluften och inför den fantastiska vyn över en solig Edsviken.

 

Jag kände mig vansinnigt stark i kropp och ben efter Yogan och frukosten, kaffet och en näringsrik smoothie (ett annat biohack). Precis rätt klädd med benvärmare, SCK Bioracer flossade Tempest bibs och jacka och tunna handskar med långa fingrar. Just about perfect. Kunde inte låta bli att trycka på lite extra i den seglånga backen bort mot Silverdal ackompanjerad av Mumford & Sons i lurarna. Cyklade försiktigt runt hörnet i tunneln (som alltid nu) under E18 där jag bröt höften för snart två år sedan. Men det var torrt och fint i tunneln och ingen lera som denna olycksaliga dag den 24 september 2015.

Framme vid Sveavägen / Vanadisvägen får jag som alltid rött ljus (ett mysterium i sig, spelar ingen roll hur jag gör, smiter ut mellan bilar eller väntar, det är ALLTD rött ljus där. Men idag är det bara skönt. Klickar ur stannar och njuter av solen i ansiktet. Det kommer en dagisklass med fröknar fram till övergångsstället. De har grönt ljus en liten stund till, men formerar sig och inväntar nästa gröna gubbe. De har ett rep som alla håller i och går i tvåpar. Ungarna är runt 3-5 år och hur söta som helst när de står där i solen och väntar spänt på nästa gröna gubbe. En liten blond lintott till tjej står längst fram och tittar lite förläget på mig. Jag ler mot henne. Hon vinkar till mig, jag vinkar tillbaka vi börjar båda skratta i samförstånd. Det kanske inte är så dumt här i Sverige ändå?