Vi är framme i början av 2012 jag har fortsatt att träna mer och mer seriöst, ökat mängden till ca 120 mil i månaden och är nu peppad på att gå med i en klubb och testa att tävla och nu till våren öppnar sig en möjlighet att komma med i norrortsklubben CK08. Kul och inspirerande börjar jag träna med dem parallellt med mycket soloträning. Efter den lyckade Vätterndebuten året innan hade jag också sug på att åka med ett riktigt snabbgäng och hade fått en kontakt med Team Continental och cykelprofilen i Göteborg Leo Ranta som ledde Contis stora SUB grupp som hade et mål på 7.15. Vi blev 4 stycken från vårt Mallisgäng "Klungan" som fick en plats i laget och vi var nog lite stolta när vi kom till Alucudia där på våren och bestämde vilken dag vi skulle köra i Contistället gemensamt. Ännu en härlig träningsvecka tillsammans blandat med mycket garv och en och annan after bike. Ni som varit där i Alcudia kanske känner till den välsorterade cykelaffären Sport Bequi lite på vägen mot Pollenca. Det blev allt som oftast ett stopp där på hemvägen för något som skulle fixas med nån cykel eller någon ny extra tröja eller onödig cykelpryl som skulle köpas. Liknelsen med brandchefen Greger (Robert Gustavsson) när han är inne i porraffären och frågar om de har "nåt nytt"? "Nej inte sen lunch Greger" var slående och mycket garv blev det åt mellan oss köptorskar i Klungan. Än mer så efter några pints på den bredvidliggande sunkiga baren Frankies som alltid var den givna basen för att summera dagen med tråkningarr om vem som blivit avställd här eller där. Cyklingen gick toppen hela veckan och all träning hade tagit mig till en ny högre nivå och på avslutande Puig Mayor klättringen kapade jag nu 3 minuter från förra året och körde upp de 14 km på 44 minuter. Vi klarade vårt mål om drygt 100 mil även det året och sista dagen hände en grej som inspirerat mig stort sedan dess och som jag ofta tänkt på sedan dess. Det var när vi cyklade med "Mannen från Mallorca" "http://jblifecycling.blogspot.com/2012/12/mannen-fran-mallorca.html en 64 årig lokal fantastiskt stark cyklist. När jag såg honom cykla så fort som 64 åring förstod jag då som 45 att det finns många år framför mig att utvecklas på. "Its never too late" formades som ett mantra jag haft sedan dess och jag är övertygad om att bara den mentala tanken är en stor del av min utveckling. Missa inte att läsa om vårt möte på länken ovan.
Dags för Vätternrundan, nervöst och spännande att cykla med så snabba och väldrillade gubbar. På den tiden var SUB 7 nästan sett som oövervinnerligt för ett gäng elitmotionärer och målet var satt till 7.15. Ett katastrofalt väder vid starten. Det spöregnade och inte blev det så mycket bättre av att den Camelbak innerpåse på jag hade på ryggen innanför tröjan lossande från sitt fäste så att 8 dl kall sportdryck sköljde ner över min rygg och ner i byxorna. Lätt stresspåslag kan man säga och i det läget var det nästan tur att det spöregnade för jag var nästan genomblöt redan ändå. Kom iväg fint ändå och regnet slutade efter någon timme och vi fick en superlyckad insats tillsammans och körde in på fin fina 7.08 hela 7 minuter före målet och ganska nära drömgränsen t om utan att sikta på den. Målet till nästa år var givet. Nu skulle det bli SUB 7. För egen del så kändes det toppen hela vägen stod inte över en enda rotation och nu var jag väldigt laddad på att tävla i en riktig cykeltävling. Det var snart dags för Veteran SM och det skulle bli min första riktiga tävling (förutom några Smacklopp och motionslopp).
VSM gick uppe i Härnösand i början av juli och jag körde upp ensam i bilen i lite spänd nervositet. På lördagen var det tempo. Jag hade precis köpt mig en tempocykel och ställde upp även i det som rookie. 3 mil på kuperade vägar hur disponerade jag loppet tror ni? Pang sa det så låg jag på tokrött i en sån överladdning att hälften hade varit nog. Jag minns fortfarande exakt puslgrafen och siffrorna för de är helt absurda. Under loppet drygt 41 minuter så har jag 168 i högsta pulsnotering vilket är 97% av max men det som sticker ut är att pulssnittet är på 164 under hela loppet alltså 4 slag under högsta notering och 94% av max under 41 minuter. Ja var det något jag fick indikation på där var det att jag kunde ta ut mig rätt bra i alla fall. Trots katastrofal pacing så snittade jag 43,5 kmh med dålig tempoposition och kom mycket nöjd 7:a i ett hårt startfält H 40. Imorgon är det linje, nya tag. Hade det varit idag hade jag känt mig i stort underläge i och med en så total tömning dagen innan men då tänkte / visste jag inte så mycket om sånt så påt igen liksom..
På linjeloppet kör jag som en taktisk tok, orutinerad som jag var. Efter en lite trevande inledning blir jag mer och mer aggressiv i takt med en stark känsla i kroppen. Jag attackerar flera gånger och är loss några gånger. Ska det kunna hålla i mål? Minns jag rätt är vi bara några stycken och den stora klunga äter än en gång in mig bara 5 km från mål. Det har kostat jag är helt slut, på gränsen mycket nära att släppa i tempohöjningen. Precis innan snöret går har jag tur det lugnar sig något och jag får kontakt igen. Det är nu bara ett par km kvar och min gnista tänds igen. Det regnar och högre risk för krascher i de sista tvära kurvorna innan ett ganska långt upplopp över en bro. Det smäller i en krasch ganska nära mig med bara några svängar kvar. Jag klarar mig fint fram till en bra position in runt 4-5 plats i sista kurvan. Och nu GE ALLT i spurten, jag får en väldigt fin kontakt och kraft ner i pedalerna. Jag kör om de framför och över bron med bara hundra meter kvar är jag först. Jag är förstås helt slut men har klar lucka och hinner tänka "Shit jag kommer vinna SM". Jag orkar inte trycka mer sätter mig på sadeln och rullar mot guldet de sista 20 meterna, trodde jag när jag blir passerad av en cyklist på vardera sida. man ser på bilden mitt desperata avgrundsvrål från mållinjen. Vad tusan hände jag hade ju vunnit? Besvikelsen blev ändå kortvarig jag var en mer än nöjd bronsmedaljör. Det var ju nästan min första cykeltävling och att få ta SM medalj direkt var förstås långt över mina drömmar. Ett av mina starkaste minnen är när jag sätter mig i bilen med medaljen om halsen och sätter på en ösig Coldplay låt på full volym och bara skriker för mig själv YEES en sån lycka!
Bilden från mållinjen säger allt när jag i mitten blir omcyklad av Björn Karlsson Söderköping samt Peter Lindqvist Norrtälje- Men oj vad den gav mig tändvätska att jobba vidare.
Men OS platsen gav jag till en kollega jag ville tävla i cykel och dra på mig gul blått. Det var länge sedan jag hade haft en landslagströja på mig men under 80 och i början av 90 talet så spelade jag väldigt mycket Frisbee Ultimate (all konditionsträning då gjorde nog nytta när jag började cykla) och hade glädjen att spela ett 45 tal landskamper. Var bl.a med och vann EM 1985 och VM silver efter förlust mot omöjliga USA året efter och att nu få representera Sverige i en helt annan sport kändes väldigt kul. Tävlingarna gick i Ljusdal och masterslegender i svensk cykel som Stefan Stengård Stefan Lindskog och Torbjörn De Jager (numer klubbkamrat i Cellexir Cycling) var med i laget H 40 tillsammans med nybörjaren mig. Jag gick tidigt i en utbrytning i den kuperade terrängen som höll några mil men vi blev som väntat inhämtade. Hade en bra dag men då vi hade Stefan Lindskog (om jag minns rätt som också vann) i en mindre utbrytning på tre så fick jag avvakta i klungan och det slutade med blodad tand och en 8 plats med mersmak.
Stolt i Gulblått 2012 och i Frisbee Ultmate Obertraun Österrike EM Guld 1985 en korskruvslockig blond yngling på 19 år i bakre ledet lite till höger
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar