fredag 24 januari 2020

Mitt decennium med cykling kapitel 10 2018 upp och ner och upp igen

Efter ett väldigt lyckat 2017 blev det full fart in i 2018 med klubbyte från SCK till ett mindre tight gäng med några av landets vassaste cyklister i CRT. Kul nu att tävla och ibland träna ihop med några av de killar jag redan åren innan krigat mot i tävlingar men även kamperat ihop med på olika mästerskap och framförallt lärt känna som gedigna och härliga personligheter och trots den vinnarmentalitet de har alltid med laget före jaget och sätter stor vikt i att dela med sig av erfarenheter strategier och idéer. Helt enkelt good guys! Snabba sådana också..

CRT Mallorca våren 2018
https://drive.google.com/uc?export=view&id=1af9tVZ8-9foHZUucrV2_vq1kjMUtYRLI

Vi hade en härlig träningsvecka på Mallorca ihop i laget och några gånger körde vi så hårt och fort tillsammans att vi krigade ner KOM med proffs som Niki Terpstra och andra efter på listorna. Mycket garv och roligt tugg förstås i gänget. Det gav tydligen eko på hemmaplan:-) för när vi landade på Arlanda halva styrkan några dagar för den andra hälften så stod dopingpolisen där och tog in de 4 av oss som nyss landat. WTF? Har någon misstänkliggjort oss? Tipsat dopingpolisen, sug in de där gubbarna, de verkar skumma, eller? Ja vad vet jag? Men desto bättre att kunna påvisa att vi är några av få testade masterscyklister i landet. Välkomnar verkligen fler tester men har aldrig sett någon på tävling. Klart det kostar väldigt mycket pengar med testverksamhet och fokus skall förstås läggas på elitidrott där problemet är störst men bra att det existerar viss kontroll även i veteranidrott.

https://drive.google.com/uc?export=view&id=1LAeQxUiHzjP89jSmQHD2r3ERoAQYhPoY

Jag blev än en gång inlockad i en SUB 7 satsning (är tydligen inte så svårflirtad:-) Nu med SAP Stockholm Allied Powers en mix av mestadels starka elitmotionärer från Stockholmstrakten. Tränade lite på våren med dem och förstod att allt måste klaffa 100% för att det skall gå SUB 7 men helt klart så fanns chansen där. Innan Vättern så hade jag siktet inställt på två tuffa hårda linjelopp på hemmaplan. Jag hade fått dispens som +50 att köra i elitklass och ville på två av mina favoritbanor under "Stockholmshelgen" med 4 tävlingar testa mina krafter mot ungdomarna och svenska eliten. Jag ställde upp i Falkenloppet Nynäshamn och några dagar senare Nationaldagsloppet hemma på Markimbanan en stenhård 15,5 mils tävling och 5 varv runt skogarna i Vallentuna Arlanda trakten. Jag hade tränat bra och hade som målsättning att vara i översta kvartilen om allt stämde kanske topp 10 i något av loppen. Falken gick bra hela vägen de 13 milen men det drog ihop sig till en stor klungspurt, hade mycket kraft kvar till den och kände mig verkligen "in contension" men där blev spårval helt fel och fastnade frustrerat och fick rulla i mål som 21. I främre tredjedelen av det starka fältet men ändå en besvikelse.

Nationaldagsloppet med stort startfält 90 av landets bästa cyklister blev en riktig holmgång mellan hopp och förtvivlan. Körde väldigt offensivt på varv två och och var loss en stund i en stark grupp. Sen går det av och på sen tokhårt på varv 3 och jag kommer med en grupp om ca 15 cyklister och vi har bra lucka till den stora klungan men med 3 man loss framför oss. Känner ändå att det kan finnas bra chans att kriga om de främsta platserna bakom de 3. Tyvärr blir det stillastående i vår grupp på sista varvet och stora klungan kommer ifatt med 5 k kvar. Surt när det var så kort kvar. Gör ett ok avslut från det läget ändå och slutar på 13 plats. Helt ok placering, but no cigar..

Sen dags för Vätternrundan. Det är på håret mest hela tiden och marginalerna mot klockan för SUB 7 är tighta väldigt länge. Som så ofta förr dock på sista 5 milen så blir det stort manfall i laget för dragjobbet så jag inser att nej det här kommer inte att gå. Har personligen som alla år tidigare på VR en sista väldigt stark timme och kan dra tåget långa stunder sista 3 milen när vi sedan länge är nere på ett led och vi kommer ändå fint in på 7.03. För mig gjorde det inte så mycket då jag klarat det två gånger innan men synd för killarna i laget där de flesta inte hade gjort det innan. I år 2020 har många av dem målet igen och SAP gör en ny satsning men nu med den längre sträckningen så blir väl 7.30 eller strax därunder mer rimligt.

Anför SAP klungan vid Happyrides klassiska fotoplats någon mil från mål
https://drive.google.com/uc?export=view&id=1tCRvOAYc_iWzc9TpBi34y5Vq65FGxsMw

Bara ett par dagar efter VR var det Masters SM i Båstad. Jag brukar få en formtopp efter VR men nu när partempot kom direkt redan på tisdagen efetr VR så blev det tvärnit i kroppen och ett av de tyngsta ögonblicken under mitt cykeldecennium när jag totalt slut i styv kuling ja extrem hård vind förgäves försökte få något skydd bakom Niclas "Slaktarn" Näslund hela Masters Sveriges tempogigant, dessutom i sitt livs form, och slaktade mig gjorde han med besked. En hemsk upplevelse på alla plan. Jag var överfull med mjölksyra redan efter min första förning och hade sen inte en chans att hämta mig när Niclas hela tiden sträckte ut meter på meter fick jag ropa slå av för helvete. Efter en stund kunde jag inte ens ropa längre. Hade 173 i puls innan vändning jag har maxpuls 172 ja ni fattar vilken skärseld. Vårt kassaskåpssäkra guld (trodde nog både vi och de flesta andra) blev en 4 plats och jag har sällan upplevt ett större personligt nederlag. Hämtade mig inte efter det här under resten av SM veckan och på linjeloppet på söndagen var det dessutom regn och skitväder uppe på Hallandsåsen. Nej nu skiter jag i det här sa jag till mig själv där uppe på åsen i 10 grader spöregn och isande vind. Jag hade lovat mig själv och inte minst mina tjejer att inte tävla i branta utförslöpor i skitväder efter mina hemska olyckor och denna gång höll jag mitt löfte och bröt efter ett varv.

Roligare sen blev NM utanför Oslo. jag åkte dit med min klubbkompis Stefan Kuhl och vi fick en härlig helg. Stefan var i toppform och tog silver i tempo H 55 och sedan guld i linje. Helt otroligt. Jag var också i toppform men hade valt att helt folusera på linjet så körde inte tempoloppet. Kanske en miss då jag såg resultatlistan och tiderna men jag var nu helt fräsch till linjeloppet. Kanske lite för fräsch jag gick redan under första varvet av tre  i en utbrytning och snabbt släppte min utbrytarkompis en dansk men jag fortsatte i över 3 mil solo i hög fart. hade en dryg minut som mest. Förstod såklart att det troligen var ett dödsdömt försök men var i så bra form att jag körde på rätt bra och tänkte att kommer det upp en bryggning så kanske det kan bi ett andra försök och nu med hjälp. Precis det hände en grupp på 4 slet sig loss från klungan när de närmade sig mig och jag fick nytt hopp när vår grupp om 5 jagade vidare sista varvet mot mål. Stenhårt med hela loppet i utbrytning varav 1/3 solo lyckas jag ändå vara med på ganska rätt ställe in på upploppet. Men där tar mina krafter slut 100 meter för tidigt i spets och jag blir omcyklad av en grymt stark dansk och en dito norrman. Jag tog brons först jäkligt besviken när jag haft en sån toppform men sedan ändå alltmer nöjd när Stefan och jag åkte hem i bilen med 3 medaljer.

https://drive.google.com/uc?export=view&id=1kzgDbQ_O4joib_uA_1AB1m0rDkO2LZdO

Starka Tommy Flognfeldt gratulerar Stefan Kuhl som precis följt upp sitt silver i tempo med GULD i linje:-)

https://drive.google.com/uc?export=view&id=1IYCfr6tyQdY7BeFoUHWIHHn6vRztzzdS

Följde upp med några få bra tävlingar till mot slutet av säsongen och vann mitt enda lopp jag körde i Swecup för året i tempo H 50 i Odensala samt kom 2: i Anundsloppet Seniorklass linje när vi hade ett stort lag från CRT på starlinjen. Jag kom loss i en utbrytning med två andra och trodde nog på seger sista varven som det kändes i förningarna. Borde försökt avgöra med ryck där mot slutet, men blev lite för självsäker och sen får jag inte till avslutet och slutade 2:a både till mitt eget och mina lagkamraters förtret. "Kan du inte ens vinna med det läget så hade vi ju lika gärna kunna kört in er vi har de 4 bästa spurtarna i laget. Ingen mer utbrytning för dig.. man får bara en chans.." En hård men hjärtlig humor i laget:-)


Swecup tempo H 50 Odensala med Stefan Lindskog & Jonas Thoren
https://drive.google.com/uc?export=view&id=18ivOx0yqdKqbJ3SpXBtdiSt07J5XseEG

I utbrytning på Anundsloppet

https://drive.google.com/uc?export=view&id=14zM-7wHFc1QUz6uh6YHbWYxNTHmjWipDhttps://drive.google.com/uc?export=view&id=1HHlMxjlpmiZ-9o-zPK-75T1fO9w1ZMiE
















torsdag 23 januari 2020

Statist på Zwift - 67: a på Swecup Racing League

Ikväll efter hempendlingen blev det ett spontant besök i högpulsland en dryg halvtimme via deltagande i en jättetävling på Zwift Swecup Racing League. Vet inte hur många hundra som var med men 4-500 kanske. Absurt mycket folk. Kul! Gick förstås tokfort men kände mig någorlunda första 5-7 min men efter 10 min a ca 340 w hamnade jag precis i en lucka och det sprack av. Vare sig jag eller tyvärr några bakom förmådde att brygga ifatt den ca 60 man stora tätgruppen.

Sen gick det lite lugnare och jag kände i alla fall att här blir jag inte avställd. Jag har lärt mig att vara glad för det  lilla i de få Zwiftrace jag kört:-) Ganska jämnt och lite lägre tempo in mot mål sen men sista 2 km förstås en tempohöjning och jag blev bra slut efter sista 500 m orkade inte förmå direkt någon spurt men nådde klar säsomghögsta i puls med 166 slag vilket nog är 98% av max och var nog hyggligt långt fram i 2 gruppen eller vad vi nu var om de inte höll ihop där framme . 1.15 efter i mål blev jag.

Kom 67:a inte direkt dåliga siffror 321 w 4.4 w/kg men fattas ca 25 w till riktigt bra form. Kan konstatera att det finns galet många snabba Zwiftare i Sverige. Kul! Men om några gånger ska jag klara mig bättre. Det blir nåt att kämpa för.





tisdag 21 januari 2020

Inbjudan till föreläsning om träning med Phd. Mikael Mattsson


Alla träningsintresserade kolla in den här inbjudan till två högintressanta föredrag med den senaste banbrytande forskningen inom träningslära och individualiserad  träningsoptimering. Ledande forskaren inom idrottsfysiologi Phd. Mikael Mattsson till vardags på Stanford University och Karolinska håller tillsammans med Jojje Borsenius 2 föredrag 5-6 feb som verkligen ligger i framkant vad gäller den senaste vetenskapen kring träning.

Klicka på länken nedan för mer info om program och anmälan (halva priset med kod:cellexir) Föredragen är passar för såväl elitidrottare samt vetgiriga motionärer. Mikael Mattson är också Senior Advisor till Cellexir och har tagit fram formulan för nya Cellexir Endurance. Den första skräddarsydda performance formulan för uthållighetsidrottare.


https://cellexir.se/blogs/news/forelasning-med-mikael-mattsson-du-inte-vill-missa

Har precis rott en hård 5 km efter pendlingen hem. Tog en dos Endurance innan och kunde gå på strax över 90% mot slutet för 18.41 starkt peppad av en grym Springsteen Live @ Hyde Park. ”Im working on a dream” passade rätt bra som tema ikväll. Allt mer högintensiv träning nu på agendan efter ett block på nära tre månader med basträning zon 2-3 + lite 4 ska jag köra någon månad med mycket inslag av HIIT zon 5. Börjar nog imorgon med det här 14 dagars VO2 booster programmet. https://www.training4cyclists.com/how-to-increase-your-vo2-max-in-14-days-vo2-max-test/

Kör hårt!



måndag 20 januari 2020

Mitt decennium med cykling - kapitel 9 Det är min tur nu vinden har vänt

När jag kom hem från sjukhuset i januari 2017 någon dag efter att opererat bort all metallskrot i höften så tog det bara någon dag innan jag kände en sån otrolig lycka. Jag kände att nervsmärtorna var borta när jag gick även om det var på kryckor några dagar förstås efter operationen så kände jag snabbt. Wow! Jag kommer bli helt återställd, slippa gå och halta, inte kunna stå på ett ben och ta på sig skor etc. Om andan faller på så kommer jag även kunna springa med full rörlighet och utan smärtor.

Viktigt med så stora hål i benen efter skruvarna att inte ramla eller råka ut för något första månaderna innan benvävnad växt till sig och fyllt igen hålen. Så köpte ett par mtb brallor med höftskydd att ha över cykelbrallorna för säkerhets skull. Kör fortfarande med dem på vinterpendlingen:-). Jag skulle även opererat bort plattan på nyckelbenet från den senaste Mallorca kraschen då i januari men de hade resursbrist på Danderyd så den operationen fick skjutas till mars, lite segt men den gick också smidigt så i mitten av mars var jag inte PlåtNiklas längre. De lämnade en liten skruv i nyckelbenet som satt djupt. Jag ser den som ett minne från ett tufft år fortfarande när jag känner den genom huden.

Träningen gick fortsatt toppen och några av huvudmålen var för året var tävlingsdebuten i den s.k Stockholms helgen med 4 tävlingar bl.a Falken och Nationaldagsloppet nu i H 50. Jag var också med i Stockholm SUB 7 i ett nytt initiativ till att klara Vättern under 7 timmar igen. Sen var det Masters SM uppe i Örnsköldsvik / Gottne som var huvudmålen.

Men först var det Roslagsvåren motionslopp över 13 mil som jag inte kört sedan 2013. Det är ju ingen tävling men de många cyklister som kör i första snabbgruppen sätter naturligt en prestige att försöka komma först över linjen tillbaka vid Vik skolan och det hade jag gjort både våren och hösten 2013 och lyckades göra det igen nu 4 år senare i en liten spurtduell över H 50 tempokungen från Östersund Roger Claesson som var nere och gästade. Härligt jag kände mig tillbaka och allt starkare i kroppen.

Sen var det dags för Stockholmshelgen med placering 2-7-2 i de 3 första loppen som gick ganska bra var det dags för nationaldagsloppet på mitt "älskade" Markimvarv i skogarna mellan Väsby o Vallentuna. Ett 31 km varv som jag cyklat så oerhört många gånger på träning, träningsrace och en hel del tävlingar. Ett varv som jag kan utantill och alltid gjort bra resultat på. Det här loppet blev mycket speciellt för mig och jag tycker även jag fick till rapporteringen från det nästan lika bra som spurten om jag får säga det själv:-) Nationaldagsloppet - Med guds försyn  Det var min tur nu vinden hade vänt.

Spurten med 50 meter till linjen

Prispallen Nationaldagsloppet med Torbjörn De Jager och Carl Johan Paulin

Vidare till en lika solig dag till på Vätternrundan. Årets dittills finaste dagar vädermässigt var just Nationaldagsloppet och sen VR och loppet blev lika soligt som vi hade hoppats. STHLM Sub 7 ett hopplock på knappa 40 starka mestadels masterscyklister körde in på fin fina 6.52 samtidigt tillsammans med Team Bianchi Mustach i mål. De båda grupperna hade startat tillsammans sedan växelvis kört förbi varandra i samband med depåstopp. När det var 5 mil kvar och vi börjat inse att det här kommer gå galant under 7 h kom Bianchi ifatt oss efter de stoppat 2 ggr vi hade bara ett stopp. De gick om oss eftersom de cyklade lite snabbare då. Lite besvikelse först mentalt att ligga på rulle bakom dem de sista milen in mot Motala. Ni som cyklat i snabba grupper vet ju om att det är en STOR skillnad i kraftbehov att göra jobbet själv eller att ligga bakom på rulle. Även om det förstås inte bara är att lägga upp fötterna på styret och rulla med:-) Hur som helst vi klarade vårt mål väldigt snyggt tillsammans och det var riktigt kul.

Glädje precis efter mållinjen efter SUB 7 nr 2 avklarad

https://drive.google.com/uc?export=view&id=1Nnpa3-hn89dbfK6DWudLkZBynktBF2p-

Nu var det Masters SM uppe i Örnsköldsvik och den soliga högsommarvärmen slog till exakt rätt igen. Det var faktiskt helt galet med vädret, inte annars men just på dessa tre event så var det som att allt runtomkring bara skulle fungera så skönt och "soligt". To cut a long story short jag åkte hem med 2 stycken silvermedaljer. Tog min första SM medalj i tempo bakom "omöjlige" Roger Claesson och i ett tufft linjelopp visade återigen lika omöjlige Torbjörn De Jager vem som är spurtkungen ala Grande och tog sin 3 raka linjetitel i H 50. Ska inte sticka under stol med att jag var väldigt besviken precis efter linjeloppet. Jag trodde verkligen på en bra chans men strax efter, vad tusan vilket år helt makalöst vad bra det gått efter mardrömsskadorna 15 & 16. Det var verkligen min tur nu och på en massa plan kände jag att jag fick payback och belöning för allt jobb, efter alla tuffa erfarenheter och lärdomar jag fått.

Med Roger Claesson och Torbjörn De Jager efter tempot
https://drive.google.com/uc?export=view&id=1rxUPY2Pt4qymrCncNYp0_JL3Sx7sirIe

Efter linjeloppet med champ TDJ och brons Staffan Andersson Fredrikshof
https://drive.google.com/uc?export=view&id=1qjQfuk9qhi2Dw6eYAeBwRj8MYQ0xsmIM

På hösten var det som att någon högre makt tycktes gripa in för att skapa lite jämvikt igen. Nu har det gått lite för bra och det är sol nästan jämt när jag cyklar. Så kan vi inte ha det sa Gud ner på jorden med dig och lid lite. Solen byttes ut mot regn mest hela tiden och för första gången någon sin fick jag punktering i ett lopp och sen ett till och ett till. Det var helt galet 3-4 gånger nästan i rad efter att ALDRIG hänt sedan jag började tävla i Cykel 2012. Mest irriterande punkteringen kom på stora Velothon som samlat en stor del av svenska eliten. Jag hade sökt och fått dispens att tävla i elitklass (får man inte efter 50 utan) och kände mig grymt taggad och i rätt position långt fram nära täten i en fortfarande ganska stor klunga efter 13 mil av 15. Då exploderar mitt bakhjul i en nerförsbacke när det går över 50. Blir förstås några hemska sekunder men lyckas får stopp på cykeln utan att krascha men ser förtvivlat gruppen försvinna bort mot Globen och vidare in till målet på Ringvägen söder. Jag fick ganska snabbt hjälp med ett nytt bakhjul och försökte gå en 5-7 km delvis bakom en bil för att i ett långsökt försök jaga ifatt. Men det var dödsdömt, jag slog av och rullade till stor besvikelse in solo 5 min efter klungan. Jäklar vad jag hade velat kriga om placeringarna den dagen.

Hunting mode på Velothon 2017 solo efter däcksexplosion med två mil kvar. Inte gett upp än där som ni ser..


Men vilket comebackår jag fick efter alla svåra skador, helt fantastiskt men allra gladast var jag förstås för att jag nu var helt återställd. Det trodde jag nästan aldrig där året innan. Allt blir bra till slut och är det inte bra så är det inte slut. 

fredag 17 januari 2020

Mitt decennium med cykling - kapitel 8 The healing has begun

I mitten på maj kommer jag hem med flyg och läkareskort från Mallorca efter 2 veckor på sjukhus. Alla brutna ben och revben känns och gör ju bra ont men lyckan är enorm att få komma hem till Kajsa och döttrarna igen.

Mina tjejer med välkomstchampgne hemma i soffan maj 2016 


 AND THE HEALING HAS BEGUN (låten en favorit från tonåren med Van Morisson) Jag började läka bra och jag läkte fort. Redan efter en dryg vecka hemma tog jag de första försiktiga tramptagen på Monarken. Med en punkterad lunga som skulle ta minst tre månader att någorlunda få tillbaka kapacitet i samt all chock och sängliggande i nära en månad var det verkligen som att börja om helt från scratch. Men oj så kul att se så mycket och snabb förbättring pass efter pass. Jag gick på kontinuerlig sjukgymnastik och jobbade bra med rehaben. Knappt två månader efter olyckan kunde jag inte hålla mig längre och gav jag mig ut på racercykeln. Euforisk av att vara ute på vägen igen körde jag en 4 milsrunda i ganska hög fart.



Wow det fungerade visst kändes det ordentligt av alla brutna ben på vänstersidan men bättre rehab fanns inte, såvida jag inte skulle köra omkull förstås.. men det gjorde jag inte som tur va.

Efter några pass så kom tanken. Det är VSM i Halmstad om tre veckor kanske kan jag ändå vara med? Jag frågade sjukgymnasten vad han trodde om den idén. Han bara skakade på huvudet och sa du är galen. De flesta med en skada av den här kalibern har knappt lämnat sjukhuset än och du pratar om att köra SM på cykel? Men jag hade fått vittring, jag började tro på att det var möjligt. Självklart skulle jag inte ifatt eller tillbaka till full kapacitet prestandamässigt, men det gick så pass bra med tre veckor kvar att jag gjorde bedömningen att jag kanske skulle kunna vara med och tävla om det i H 50 debuten i linjelopp om jag får några veckor till att läka och träna på. Jag anmälde mig både till linjeloppet och tempoloppet, varningarna till trots.

I slutet av juli står jag på startlinjen för linjeloppet 8 mil på en tuff 1 mils varvbana 80 startande. Efter en lite seg start blir jag allt aktivare de sista tre varven. Jag känner att jag är med i gamet och börjar tro på en chans att konkurrera. Det blir ett stenhårt sista varv och jag får slita max för att ta mig i rätt position inför slutbacken. Men jag är där precis där jag vill vara topp 5 med koll på Stefan Kuhl som jag vet kommer dra upp spurten för sin klubbkamrat då i CRT spurtfantomenTorbjörn De Jager. Jag körde då i SCK och numer är vi bästa cykelkompisar och klubbkamrater och alla tre i Cellexir Cycling. Stefan drar igång med Torbjörn efter. Jag försöker gå med men det finns inget kvar. Jag är slut, finito, is no more. Jag ser Torbjörn explodera till klar seger, lika klart silver till Stefan och jag resignerar i backen helt slut sätter mig på sadeln blir omcyklad av 4-5 st och slutar 10. Först extrem besvikelse. Jag var ju där, varför kunde jag inte positionerat mig lite bättre inför avslutet? Sedan mer och mer en stor tillfredställelse. För mindre än tre månader sedan låg jag svårt skadad på intensiven Mallorca med 11 benbrott och en punkterad lunga och nu krigade jag om topplaceringar på VSM. Det var en stor seger för mig själv. Jag gjorde det mot alla odds från läkare och sjukgymnaster och jag gjorde det ganska bra. Dagen efter körde jag tempoloppet, sliten och i hård konkurrens men lyckades i alla fall klara en topp 10 placering och var mycket nöjd med helgen.

Inför starten på tempoloppet


Jag fortsatte att träna på hyggligt bra och återhämtningen efter de svåra skadorna var än bättre. På avslutande Smacktempoloppet Fysingen Runt slog jag ett persrekord som det skulle ta till augusti 2019 innan jag kunde bättra. Faktum var att redan under hösten så hade jag mer problem av höftbrottet ett halvår innan kraschen mot bergväggen i slutet av april. Jag hade en nervvärk av titaniumimplantatet och svårt att gå ordentligt med en haltande Zeb Macahan gång. På cykelsadeln kändes det bättre men jag kände att det här kommer aldrig bli bättre om jag inte får operera bort all "skrot". Efter dialog med en först lite ovillig sjukvård som tyckte att vi vill helst inte operera bort implantatet (mest av ek skäl skulle jag gissa) fick jag dem ändå att förstå att en "idrottsman i sina bästa år" inte vill gå och halta resten av livet så i januari fick jag operationstid på Danderyd att operera ut titanplattan om 250 gram. Jag skulle också operera ut hela plattan på vänster nyckelben när vi ändå var igång.

Ja fatta själv hur skönt det var att få bort det här ur kroppen


Hela mitt Annus Horribilis april 15 till april 16 med de tre mycket svåra skadorna ledde till mycket både erfarenhet o funderingar. Den största tacksamhet att värdesätta en frisk funktionell kropp. Något som inte är en självklar rätt och som väldigt många saknar pga olyckor eller sjukdomar. Jag hade också noterat en anmärkningsvärd snabb återhämtning från alla skadorna. Mycket säkert en funktion av en positiv tanke och hög motivation av att komma tillbaka. Men under 2016 kunde jag inte bortse från tron och övertygelsen att mitt Project Benjamin Button 20 månader senare som jag började jan 2015 efter att läst en bok om att försena ja t om reversera delar av kroppens åldrandeprocesser faktiskt redan började visa resultat. Det ledde till en idé kunde man effektivisera och förbilliga administrationen av de naturliga tillskott jag tog för att stärka kroppens celler och mitkondriefunktionen?

Det här ledde till starten av ett helt nytt företag Cellexir - Vår historia och nu ett par år senare har vi haft en fantastisk tillväxt med tusentals nöjda kunder och precis lanserat en state of the art performance formula för konditionsidrott Cellexir Endurance - Varför? där ledande idrottsfysiolog Dr Mikael Mattsson gjort formulan tillsammans med mig. Jag hade ett antal prestationshöjande bevisade tillskott jag brukade ta innan tävling - Koffein, L Cittrulin, Nitrat, Rosenrot & Taurin som en pre competion formula. Det här borde kunna göras bättre och effektivare tänkte jag, med samma tanke som Cellexir One i stället för att ta dessa singeltillskott var och en för sig så fick Mikael fria händer att designa ett tillskott för ökad fysisk och mental prestation i samband med uthållighetsidrott. Resultatet är nu klart och vi är så spända på att höra ert mottagande. Jag har tävlat hela 2019 med en provbatch med grymt positiva resultat. Ja t om direkt avgörande för att klara Vätternrundan 6.37 förra sommaren.

Hela denna resa hade kanske aldrig blivit gjord utan dessa svåra skador? Och den hade definitivt aldrig blivit gjord om jag inte börjat cykla och fastnat så hårt i det där runt 2010. Tack för det du underbara cykling. Det är att vara på väg som är hela grejen. Eller på vägen när det gäller just cykling:-) Få har väl beskrivit det bättre än Karin Boye i sin klassiska - I rörelse









söndag 12 januari 2020

Tuff härlig lerig runda med Näslund & Ljungberg

Vill man göra det hårt för sig på en träningsrunda kan man göra som jag gjorde idag på en 7 milarunda på Ekerö. Ta CX med dubbdäck och kör med mina klubbkompisar och regerande svenska mästarna i tempo H 40 Stefan Ljungberg och i H 50 Niclas Näslund som båda hade racer o ”sommardäck”.

Skönt milt, nästan vårlikt, dock blåsigt, riktigt blött och lerigt däcksprutsväder på förmiddagen. Jag fick smaka mycket på det i några 8 min intervaller när jag verkligen fick slita hårt för att gå med på hjul bakom. Hade en härligt snabb återhämtning idag och det var toppenkul  att cykla med grabbarna. Vi körde ett gäng 6 & 10 sek spurter också men på deras sista farthöjning på FRA varvet som vi avslutade med då gick det inte längre att hålla hjul. Grymt bra träning och nästan mitt första pass sen i höstas på delvis mycket hög intensitet och zon 5 i intervaller. Nu har jag nästan uteslutande kört basetraining i zon 2-3 ibland zon 4 under flera månader. Nu tänkte jag köra ett block på en månad eller så med mycket högintensiv träning. Första passet gav helt klart en positiv mersmak. Cykelträning när den är som roligast i bästa sällskap mycket garv och stundtals stenhårt.

https://drive.google.com/uc?export=view&id=1QY6Kx4CCIS5GYuAOTlZ013x5mZWUT1Tc

https://drive.google.com/uc?export=view&id=1TEjvQ-Bm64H5uwILNIEkh230VNRVw7T9

lördag 11 januari 2020

Mitt decennium med cykling - kapitel 7 Annus Horribilis

Jag svänger sakta in i cykeltunneln under E 18 vid Järva Krog Solna på väg till jobbet den 24 september 2015. Det är mörkt i tunneln och synen försvinner nästan helt första sekunden. Jag hinner inte uppfatta all lera som täcker betongplattorna i tunneln lite längre in innan framhjulet bara viker sig och jag stupar till höger. Pang jag ligger med ansiktet i leran och benet under cykeln, fortfarande fast i ena pedalen. Jag kan inte röra mig smärtan i höger höft är obeskrivlig. Jag känner direkt, this is bad, this is really bad. Jag kan inte röra mig och kan bara ligga där i lervällingen tills någon annan cyklist eller gångare kommer.Tankarna flyger i huvudet. Idag som jag skulle ha ett möte med min nya klubb Stockholms CK och spika detaljerna kring ett sponsorupplägg de fixat till mig för att satsa ordentligt mot amatör / Masters VM i Perth på hösten. Skiter det sig nu? Vad kan ha hänt något stort ben måste vara brutet?  Jag kan inte röra höger benet. Efter några minuter kommer en annan pendlare som jag tidigare kört om. Med min varning hinner han stanna innan leran fäller honom också. Han hjälper mig under extrem smärta loss från cykeln och jag kan hans stöd linka på ett ben till utkanten av tunneln sätta mig i slänten och ringa ambulansen. Sen tog jag det här kortet och väntade i nära 40 min innan ambulansen kom. De höll på att ramla med båren i leran och jag bönade om all morfin de hadde för skräcken att lyftas / flyttas upp på båren. Adrenalinet var sen länge borta och smärtan outhärdlig. Min kroppstemp hade gått ned till 35 grader och jag hade inte direkt the time of my life..

https://drive.google.com/uc?export=view&id=1sjMKeYjo9Sy12M4Sas0WnOH056eiqtHE

När röntgen till slut var gjord på Danderyds Sjukhus så förstod jag redan innan att höftbenet måste vara av. Det hade brutits rakt av. Kroppen tjockaste ben och bärande fundament rakt av på tjockaste stället. Ridå där gick VM drömmen nästa höst i kras tänkte jag och inte bara det, kanske hela min möjlighet att cykla, i alla fall på det sättet jag önskade. Smärtorna den närmaste tiden var extrema. Det sägs att inget gör så ont att bryta som höftbenet och det var förstås en väldigt tuff tid men på något sätt var det ganska snabbt in i come back mode igen. Jag fick 250 gram titan inopererat och när jag fick komma hem någon vecka så var jag på Monarken redan en månad efter olyckan, lätt lätt trampande för att få igång cirkulation igen.

Bilden är tagen nära 2 månader efter olyckan. Förutom allt stål och titan kan man se brottet som börjar läkas igen tvärs genom höftbenet


Jag var anmäld till en träningsresa på Phuket med triathlon klubben Terrible Tuesdays i slutet av november bara två månader efter olyckan. Jag hade förstås insett att det inte skulle gå att åka men med två veckor kvar till avresa och grymt snabb bättringstakt så anmälde jag på mig till resan igen. En vecka i solen där kändes mer stimulerande än hemma ensam sista veckan i november. Jag packade med cykeln också ifall att det kanske kanske kunde gå att cykla något lätt försiktigt pass med mina Tri vänner i TT. Samma dag vi åkte lämnade jag kryckan och haltade med stora problem i långa flygplatsgångar på mellanlandning, men till slut var vi framme och hur det gick till det förstår jag knappt men jag cyklade 50 mil med killarna och tjejerna där nere och det gick bra. Jag haltade värre än Zeb Macahan när jag gick men på cykeln kändes det bättre och bättre. Men det är klart när nedan video som Kalle Eriksson filmade med min nesliga vurpa när jag la mig till höger och landade på den brutna höften efter att vänt mig om i låg fart och vinglat ned med hjulet nerför den höga asfaltkanten. Då var jag inte kaxig det måste jag medge. Klantigt klantigt och en jäkla tur det höll. Jag fick en spricka i ett lillfinger som svullnade upp bigtime och problematiserade vistelsen en del men jag vågade inte ringa hem och berätta om missödet..


Klippte ut nedan från bloggen som beskrev ett "rullpass" med hårdingarna

Min återkomst till hygglig prestanda på cykelsadeln gick galet fort. Jag började tro på drömmen igen, VM i Perth och jag hade full support från Stockholms CK som engagerat Magnus Bäckstedt som tagit en av de största svenska segrarna i cykel med monumentet Paris Roubaix 2004. Jag började träna under våren 2016 med Magnussom tränare och det gick bättre och bättre. Så bra att jag åter var tillbaka på Mallorca i slutet av april för att vara med i Mallorca 312 samma lopp jag året innan bröt nyckelbenet på och med konsekvenserna av 25 mils cykling med brutet ben pga feldiagnos som ni kan läsa i föregående kapitel och höll på att sluta med katastrof och Rabdomyolys, vilket kunde kostat mig livet. Nu skulle jag ta revansch både på loppet och för mig själv.

Uppe på Formentor efter ett bra pass med Sebastian Grip SCK (notera colour code på tejp och skor med dräkten, the devil is in the details:-)

https://drive.google.com/uc?export=view&id=1fKdoA_epIKpTSVfzKZRcLMmGw0JNcP6o

Loppet med flera tusen deltagare startade tidigt tidigt och det regnade och var kallt när vi cyklade till starten i Alcudia. Prognosen såg inget vidare ut i bergen och min magkänsla var inte alls bra efter det som hänt mig sista året. Men nu stod jag där i fållan, formen var god och tävlingsdjävueln tog över.

Spända och lite frusna SCK:are i arla morgon stund
https://drive.google.com/uc?export=view&id=16pdLsz1md3SsQcRE339utvLWq-L_GnEg

Jag tar mig långt fram de första milen i trängseln och spöregnet och när vi går in i första stigningen Femenia är jag med i tätgruppen. Det går jäkligt fort men kroppen känns bra och känner efter några km att jag kan hänga med de allt färre i fronten. Men någon km kvar av den första klättringen är vi bara 6 kvar. Det regnar och är väldigt dimmigt. Uppe på "kammen" milen bort mot Puig Mayor klättringen känner man hur iskallt det är runt 5 grader, regn dimma och halt. Det är svårt att tänka sig något ogästvänligare att cykla i mitt visir immar igen i dimman och jag bestämmer mig för att nej det här är rent ut sagt usel risk/reward jag kommer släppa gruppen i utförslöpan nerför "Piggen". Mycket mer hinner jag inte tänka innan en skarp vänster följs av en dito höger jag ligger sist i vår grupp och ser / hinner inte ta rätt linje i tid. Jag har för hög fart och pang sätter jag hela vänstersidan stumt in i en bergvägg. De andra fortsätter vet knappt om de märkte att jag försvann.

Jag känner direkt att mycket är trasigt på vänstersidan. Jag har klarat huvud och ben och höft som tur är och kan sakta med stora problem ta mig upp till vägkanten. Det är alldeles tyst i bergen. En helt surrealistisk känsla. Här står jag helt ensam svåårt skadad i bergen och lyssnar på fågelkvitter. Vi var flera minuter före nästa grupp jag tittar ut över kanten ner i dalen och förstår där rök drömmen om Perth och VM igen nu för 2 gången och denna gången definitivt. Till slut, det kändes som en evighet, jag behöver hjälp nu fort så börjar det komma cyklister. Men de har fullt sjå att klara den tuffa passagen som är lite utför i dimman och jag är inte riktigt förmögen att ropa eller stoppa folk. Alla bara kör förbi och jag står där hjälplös handfallen och tyst. Efter ytterligare någon minut kommer Sebastian Grip och han ser mig som tur är stannar och hjälper mig (evigt tacksam för det Seb). Det blir en evighetslång väntan med svår nedkylning över 45 minuter innan ambulans kan ta sig dit upp i bergen. Jag blir mer och mer medtagen och sen snabbt in till sjukhus i Palma. Inget kul telsamtal Kajsa får från sjukvårdarna att hennes man har råkat ut för en allvarlig olycka och nu kommer att spendera en längre tid på sjukhuset och för 2 året i rad (och 2 bröllopsdagar) efter krasch på samma lopp som förra året.

Jag bryter 11 ben 9 revben skulderblad och nyckelben på vänster sidan tillsammans med en punkterad lunga. Om bryta höften är det värsta man kan uppleva i smärta så kvalar det här in ganska högt på listan också gissar jag. Två veckor på sjukhus, en fruktansvärd tid men ändå med en avgörande tro på framtiden. Jag skulle kunna bli helt återställd från skadorna.



Efter en dryg vecka kom min gamle kollega Martin på besök. En riktig humörhöjare:-)

https://drive.google.com/uc?export=view&id=1DzXSWINxABYkOosNxff8FVyt1QbzenQBhttps://drive.google.com/uc?export=view&id=1QtkXhdTGpDwLg5xP8wo0auUs0C-ZQJS5

Efter nära två veckor 100% sängliggande fick / kunde jag med stor möda halta ner till sjukhusets cafeteria för att få en riktig kopp espresso. Jag skulle få åka hem med en assisterande doktor om ett par dagar jag kände livet sakta komma tillbaka. Jag beställer en kall öl och en espresso, dricker under stor andakt upp dem. Jag beställer en likadan omgång till. Efter två veckor med bedrövlig mat, och bara vatten o äcklig juice till är det så gudagott och ett av mitt livs bästa upplevelser. Jag kommer aldrig glömma de där två ölen, det underbara lätta ruset de gav och den magiska espresson till. En obeskrivlig lycka över att få åka hem snart till Kajsa och barnen, läka ihop och lägga den här hemska vistelsen bakom mig.

Ja ni fattar vilken lycka..
https://drive.google.com/uc?export=view&id=11xvUzAoRIKfGa6egz5rfhLSp7BnhEQ4_


Den här händelsen avslutade mitt Annus Horribilis 2015-16 med tre extremt allvarliga olyckor mellan april till april. I inlägget under här som jag uppdaterade dagen efter kraschen skriver jag om de nästan otroligt många nära döden upplevelser jag fått under mitt liv. Dessutom med en kuslig periodisk precision och återupprepning var 8,5 år. Nu hoppas jag denna trend är bruten annars får jag lägga in mig i ett madrasserat rum år 2023 och ett år framåt:-)

Mina 9 liv och dess märkliga cykler del 2 Tur man inte är katt, då hade jag nog inte levt idag..



Klicka in här om du vill checka in mer eller beställa    https://jblifecycling.blogspot.com/2020/01/nu-kan-du-bestalla-en-grymt-snygg.html