Humlan som försöker lära sig flyga - Mitt cykelår 2014 del 1

Det borde inte gå. En man i medelåldern som börjar cykla, får för sig att börja tävla mot elitcyklister som skulle kunna vara hans söner. Likt humlan som inte kan flyga men gör det ändå. "Allt går och går det inte så går det ändå" som Dregen sa i sitt eminenta sommarprogram. 2012 började jag som 45 åring tävla i cykel efter ett års seriös träning. Jag ställde upp i VSM och tog brons i H 40 linjelopp på första försöket. Med min "ungdomliga" entusiasm kände jag att det här var ju kul. Hur bra kan jag bli på cykling? För att ta reda på det är det kanske bra att köra mot de bästa och med någon slags logik kanske kunna utvecklas ännu bättre och snabbare.

Så jag bytte in min veteranlicens redan på hösten 2012 och ställde upp i elitklass på Svealandsmästerskapen. Hängde med någorlunda och kom 22:a. På den vägen är det. Jag håller fortfarande på att söka svaret på frågan. Under de senaste 3 åren har jag tränat ca 1500 timmar och cyklat 4 500 mil i min jakt på svaret. Det är mer än ett varv runt jorden. Är jag där än? Har jag nått mitt maximum? Nej det hoppas jag inte. Det tror jag inte heller. Jag kan ju inte ens kalla mig cyklist än. Har faktiskt aldrig kört omkull (annat än av halka på vinterpendling), då kan man inte kalla sig cyklist har jag hört. Helt osannolikt trots alla tävlingar, tillbud och krascher runtomkring mig så har jag haft turen att hålla mig på hjulen.

Även om förbättringarna är stentuffa att nå nu så känner jag då och då att jag tar ett steg till i trappan mot en högre nivå. Och det är en rätt häftig känsla att som 48 åring kunna känna att jag är i mitt livs form. Vad är det som driver mig att cykla ett drygt marathon i snitt per dag i 3 års tid? Ja visst är det galet, jag vet, och ärligt talat jag vet faktiskt inte varför helt säkert. Men svaret på frågan hur bra kan jag bli kanske är den starkaste drivkraften. Då tror jag det krävs den här mängden träning och egentligen mer än så. Men där sätter tiden och livssituationen stopp. Jag tackar ödmjukast framför allt min fru Kajsa som står ut och låter mig hålla på med de här galenskaperna. Sen är det något med cykling. Det finns något starkt meditativt på alla de ensamma träningsrundorna jag gör. The freedom of the open road. Det blir extremt beroendeframkallande. Många av er känner säkert igen sig eller har bekanta som delar mitt sjukdomstillstånd.

Här följer en resume' över mitt cykelår 2014 del 1. Jag hade inte satt upp så många definierade mål men några jag var att tillsammans med Team Conti nu på tredje försöket äntligen försöka klara Vättern under 7. Jag ville gärna slå personligt uppför Puig Mayor Mallorcas längsta klättring och högsta berg på vår årliga resa i april. På tävlingsfronten hade jag återigen bestämt mig för att trotsa fysikens lagar om åldrande och ställa upp några lopp i elitklass. Målet nu att förbättra resultatet i de 4-5 lopp jag körde. Slutligen tänkte jag satsa på att köra så många lopp som möjligt i tränings / tävlingsserien Smackcupen, dels för träningens skull samt framförallt för att det är så jäk.. kul att tävla mot bra cyklister på ett lättillgängligt och anspråkslöst sätt i närregion. Så om det ska finnas en chans att nå de här målen. You better start training boy.

Det var precis det jag gjorde, tränade bra hela vintern och våren ca 10 timmar i veckan i snitt fördelat på Monark hemma, jobbpendling samt utecykling. Kände mig någorlunda väl förberedd när det var dags för säsongsdebut i det fruktade Östgötaloppet det blåste så absurt mycket kantvind på Östgötaslätten en iskall vårdag i april. Har aldrig upplevt något liknande på cykel, jag såg själv 3-4 st bokstavligen blåsa ut på åkrarna. Klarade mig med nöd och näppe och slet mig nöjd i mål till en 18 plats av 95 i tuffaste konkurrens i ett lopp som vanns av Jonas Ahlstrand. 2013 kom jag 22 så lite bättre nu och en bra start på året.

En vecka senare var det dags för årets Mallorcavecka. 4 raka året för mig med "klungan" ett skönt kompisgäng som trivs ihop såväl på vägarna som här nedan på bilden på Frankies skönt sunkiga bar invid en parkeringsplats, bredvid cykelaffären. Det här är Mallorca för oss, en öl i solen efter ett bra dagspass och tjöta om vem som blev avställd var.

Vi brukar sikta på att få ihop + 100 mil på 7 cykeldagar, så också i år och det klarade vi utan att slita ihjäl oss helt sammantaget. Slita ihjäl mig gjorde jag däremot nästan den dagen då jag satsade på personligt rekord uppför Puig Mayor 14 km klättring Mallorcas längsta plus den lika klassiska Sa Calobra 1 mil uppför i vackra serpentiner. Körde de här direkt efter varandra. Det tog hårt men hade en bra dag och kunde ta ut mig max för att nå nya personliga rekord på båda. Suveränt skönt och ett av de stora säsongsmålen i hamn.

Puig Mayor age group 45-54 Strava

Sa Calobra overall leaderboard

Träningen hemma fortsatte bra i maj med några fina långpass med stora delar av Contiteamet inför stundande Vätternrunda och tron på att under 7 timmar skulle kunna gå givet hyggligt väder blev allt bättre i laget. Men först lite andra tävlingar och motionslopp. 24 maj gick premiären av Stockholm Gran Fondo och om man skulle kunna tro att det här skulle bli ett motionslopp utan tävlingsglöd så blev det istället precis tvärtom. Jag hamnade sista 5 milen ensam mot hela Team Argons Elitlag med några av Sveriges starkaste cyklister som var där utsända av sina sponsorer. De tyckte väl att nu får väl ändå "gubben" ta och släppa och började attackera mig som kattens lek med råttan. Igen, igen och igen. 18 gånger. Men jag blev så fruktansvärt taggad och vägrade ge mig så när de ställt av 4 av sig själva med Marcus Svensson och Isac Lundgren kvar som fortsatte attackera växelvis blev vi till slut rätt krokiga alla tre så de bytte taktik slutade och lät mig dra den sista milen mot Friends. Till slut kunde jag inte svara när de satta in nya attacker på slutet men kom stornöjd in 3:a efter Marcus & Isac i mitt tuffaste lopp dittills.

En "halvtrött" trio efter loppet inne på Friends

6-8 juni en tuff tävlingshelg med två elitlopp först Arlanda Test Track riktigt kul "gocartlopp" på en kort motorbana. Gick stundtals lite fort för mig i kurvorna men lyckades hänga med och tog mig fram i spurten till en 6 plats i tuff konkurrens där proffset och spurtspecialisten Jonas Ahlstrand vann lätt i spurten. Inspirerande att se hans fartökning några gånger under loppet samt i spurten. På söndagen dags för Falkenloppet i Nynäshamn. Lyckades bra året innan med en 9 plats i elitklass så ett tufft mål att förbättra. Blev ett galet jobbigt lopp och körde stora delar av loppet långt fram i en klunga som jagade en 4 manna utbrytning. Vi nådde inte fram men lyckades helnöjd spurta in 3 i klungan för en 7 plats och vad som var ännu roligare var att loppet hade DM status linjelopp Elit Stockholm som jag därmed vann. Wow! DM titel i linje och 2 topp 10 i rad i tuff nationell elitkonkurrens.

Med de här framgångarna växte förstås självförtroendet inför Vättern och andra kommande tävlingar. De lopp jag kört i Smackserien hade varit lite blandad kompott, bra linjelopp men tyckte inte jag fick ut det jag hoppats och trott i tempo under säsongen första 4-5 tävlingar.

Men nu fokus på Vätternrundan. Nu när jag jag fått distans till det kan jag nästan fortfarande inte fatta hur det till slut kunde gå. Redan vid starten i den mycket starka vinden och med en bana som var ca 3 km längre än tidigare trodde jag innerst inne att det här blir nog övermäktigt. Men vi ska kämpa till sista droppen, och som vi slet. Vi var 15 st i den starkt decimerade Contiklungan med 44 startande som till slut kom in under 7 timmar. Jag hade 6.59.52. 7 timmar är 25200 sekunder jag använde 25192. Fantastiskt kul att till slut få lyckas med det som vi kämpat för 3 år nu. Loppet blev så mycket på många olika plan, en fruktansvärd kantvind tidigt som slet vårt lag i stycken. Efter 3,5 mil förlorade vi halva laget i ett misslyckat "motorbyte. Personligen fick jag köra 5 min där solo i kantvinden på absolut max för att helt slut kunna ansluta till tätgänget av den spruckna klungan. Nytt hopp och fint samarbete ned till Jönköping och mycket tid till godo för att klara målet. Vi hade 48 i snittfart i den starka medvinden första 10 milen:-) Sen gradvis en ökande frustration när vårt superläge såg ut att spricka sista 4 milen. Med 1,5 mil kvar började förstå att det här kan aldrig gå. Alla är helt slut och farten räcker inte. Men med någon form av högre kraft kunde vi spurta sista 7 km med 44 kmh för VR 6.59 when every second counts

Det här var del 1 i mitt cykelår 2014 nästan allt gick fantastiskt bra och jag nådde alla målen. Två veckor efter Vättern var det dags att göra debut i SM i linjelopp. Om jag från början kände stor tveksamhet att ens fundera på att ställa upp i ett SM så hade den här säsongen hittills gett så mycket självförtroende att jag började tro på chansen att kunna hänga med en bra stund runt "kullarna" på Kinnekulle. Men jag hade ingen aning om vad som väntade och det blir en kommande historia.

Gott nytt år allihop!