SMACK Arlanda Test Track RR - Begränsad

Jag var för dålig. Begränsad. Begränsad av både dålig teknik och mentala blockeringar efter mina 3 svåra olyckor med cykeln 2015-2016. I Smackserien igår kväll på Arlanda Test Track motorbana kördes ett kort GP på 30 minuter. Varvet är normalt 2,3 km och körs motsols. Igår var det kortat till 1,5 km och kördes medsols istället. Det var nog inga större skillnader rent tekniskt eller svårighetsmässigt mot "förr". Det tävlades i tre klasser under kvällen A B och C klass. Jag körde A klass i ett fält med många av regionens starka cyklister och vi startade inte förr än kl 19.30 så även om vi bara skulle tävla en halvtimme så började det skymma lite och jag plockade av mig sportglasögonen för att få lite bättre sikt. Det blev snabbt svalare också men ändå en riktigt fin kväll för cykling på den fina motorbanan. Det är väldigt roligt att cykla där, fin asfalt och de flesta svängar går att köra fort i på den kurviga banan. I alla fall om man vet hur man ska göra och eller inte är mentalt begränsad.

När starten gick så försökte jag bara hålla mig mitt i fältet, göra som de andra med mål att komma in i loppet. Jag visste att min fysiska form är god och att jag sannolikt inte skulle ha några större problem att hänga med i den höga farten. Loppet gick också allt fortare och slutade med 42,5 kmh snitt så med en hel del kurvor med lägre fart så gick det undan värre på de snabbare partierna. Men fysiskt kändes det bra större delen av vägen igår, dock tyvärr inte lika bra i huvudet hela tiden. Jag hade en övervägande positiv inställning och tycker att jag klarade de flesta delar av banan bra men ett par av svängarna blev jag aldrig vän men och tappade ideligen mark i dubbelkurvan efter målrakan samt i högerkruvan nerför in mot spurtrakan. Resultatet blev att jag nästan varje varv fick trampa hårt för att brygga ifatt den luckan 2 ggr per varv. Jag orkade göra det utan att bli för trött men jag kände mig sämre och sämre i huvudet, tappade mental fighting spirit in mot de sista varven. Vi var ett dryga 30 tal som körde i A klass och klockan skulle ringa för sista varvet efter 30 minuter. Förstod då att jag måste vara topp 10 under det varvet och ha kontakt  med täten efter sista högersvängen. Jag kom framåt på spurtrakan vid klockringning och tog några platser, närmade mig rätt position i fältet men kom för långt ut till höger i dubbelkurvan och gick lite i gruset där med lite släpp. Tappade mark där och lite geist, med följden att jag inte lyckades ta mig tillräckligt långt fram samtidigt som min klubbkamrat Torbjörn de Jager hade gått till spets med halva sista varvet kvar och körde allt han kunde. Med både styrka och teknisk skicklighet hade han bestämt sig för att försöka avgöra med ett långryck. Jag märker att nu går tåget och jag har för långt fram tappar dessutom min dåliga ovana trogen lite till i sista högersvängen, men ger i alla fall inte upp utan kör en bra långspurt på målrakan och går om en handfull cyklister för att sluta på 13 plats. Torbjörn håller imponerande starkt täten mot alla undgdomar (han fyller 53 i år) till hundra meter kvar då han tvingas inse slaget förlorat mot starka Mattias Lejon Ängby samt meriterade elitcyklisten Jacob Wikh Ryska Posten. Vår klubbkamrat i CRT spurtgiganten 98 kg Stefan Ljungberg går också om Tobbe på mållinjen och slutar snyggt trea. Grymt kört i stark konkurrens Tobbe & Stefan!

Lite blandade känslor efteråt, en del av mig är glad att jag försökte, inte gav upp och även om det låter konstigt tyckte en del av min hjärnhalva att det stundtals var riktigt kul att cykla där på motorbanan. Våga luta cykeln ordentligt i en del av de roliga kurvorna och i spurten nådde jag över 60 kmh själv i eget spår och även tvåårshögsta i puls med 173 slag (100% av max, minst:-) med snabb återhämtning. Fysiskt kände jag mig också i mycket bra slag.

En annan del av mig ser mest risker, blir spänd och vill bara undvika att krascha. Den delen av mig funderade någon gång under loppet på att stanna, skita i det, kanske fejka en punktering eller nåt, ajdå vilken otur jag fick punktering, det som kändes så bra.. Psyket kan spela stora spratt. Det är väl inte så konstigt i och för sig efter de skador jag varit med om och jag (och många i min närhet) tycker väl att det är sunt att pioritera säkerhetstänk framför en placering i ett cykellopp.

När man spänner sig och ser risker så blir man förstås mycket sämre på att cykla. Vågar inte lita vare sig på sig själv, material eller underlag. Jag är för dålig helt enkelt på att hantera den här typen av cykling på ett bra sätt nu. Jag har ju kunnat cykla fort på den här banan, har ju till och med KOM på långa varvet från 2014. Men nu behöver jag trycka på reset, lära om på nytt om jag ska kunna tävla på den här typen av banor. Vill jag det? Nej inte tävla på knixiga GP banor i alla fall. Den typen av cykling med start stopp rull och sen max igångdrag ideligen har aldrig varit min bag. Det jag däremot vill är att träna lite mer teknik så jag blir mer komfortabel i lurigare svängar och backar. Den cykling som jag trots allt älskar så mycket och fortfarande är fast i och njuter så mycket av är på platten, på fina natursköna vägar. The freedom of the open road. Det är ju där jag vill vara. Gärna i hög fart solo eller på längre linjelopp där uthållighet och åkstyrka spelar roll.

Men vi tar nya tag. You live and you learn! Igår var det nr 13 både på hjälmen och i resultatlistan.


http://www.smack.se/2018/04/15/omgang-4-arlanda-testtrack-kort-gp-kors-tisdag-17-4-kl-1830/
Sista varvet var naturligt det snabbaste