Dagen trupp efter passet
Gick hårt och väldigt fort mellan mil 7-14 och vid Brottby med mindre än 2 mil kvar hade vi hela 43.9 snitt innan en tuffare vind tilltog mot oss och tog ner snittet mycket på slutet. Vi blev rätt decimerade i kedjan sista 6-7 milen och var nere på 5-6 man stundtals. Några kom tillbaka från svansen då och då och kämparviljan och moralen är stark.
Personligen hade jag en sån galen toppendag, som en Lidners knäpp. Tittade på mätaren från spets ibland 48-50 kmh och det kändes kontrollerat och starkt, sedan blixtsnabb återhämtning i den allt kortare rotationen och sen påt igen. Aldrig en tillstymmelse till svacka och mitt livs ben. En underbar känsla av att kunna åka hur fort som helst länge länge. Cykling när den är som allra bäst. En av mina absolut bästa och starkaste upplevelser någonsin på sadeln.
Dagens träning på Relive
Det här inlägget ska nu handla om träningsstruktur, strategier för träning? Behöver man träningsprogram för att bli bättre? Eller kan det gå lika bra utan?
Det är väldigt många motionärer och elitmotionärer som tagit till sig en alltmer seriös approach i sin cykelträning. Cyklister som intresserat slukar de senaste forskningsrönen kring högintensiva intervaller förträfflighet och vikten av långa långsamma distanspass. Om man nu kan hitta något konsensus så verkar de flesta experter, eller självpåtalade sådana hyggligt överens om att det är just med dessa två träningsprinciper man når sin bästa nivå på cykel. Låt bli den medelhårda mellanmjölksträningen är ett mantra man ofta hör från "experterna" på fb. Låt bli zon 3. Fokusera på zon 1, 2, 4 och 5. Lägg volymen på LSD "long slow distance" och krydda med stenhårda intervaller i lite varierande längd några gånger per vecka, ungefär så, lite lätt förenklat med tillägg av lite styrketräning så har du receptet för att nå din högsta nivå.
Gott så och säkert en lysande strategi. Den har bara två fel enligt mig. Det är ganska så skittråkigt att cykla alldeles för sakta alldeles för länge LSD och ganska så skittungt både fysiskt och psykist att ha en massa "dödsintervaller" på ett fast träningschema. I övrigt är jag helt med på strategins fördelar:-)
De senaste 5-7 åren har jag tränat ca 500 h per år och cyklat runt 1500 mil per år. Ride Lots! sa Eddy Merckx som svar på frågan hur han blivit så bra på cykel. I grunden är det ju inte svårare än så. Practice makes good! Även i cykel precis som med allt annat här i livet. Frågan är då hur mycket bättre blir man om man försöker optimera sin träning enligt ovan strategi vs Eddy Merckx style att "bara cykla" och ev. tävla en massa? Jag har verkligen testat båda strategierna. De första åren 2010 och 2011 mest att bara cykla. Utvecklingen gick snabbt framåt och jag började tävla 2012 med fortsatt god utveckling och nu inslag av både intervallträning med klubben och tävlingar som enligt mig nog ändå ger den bästa träningen av alla. En slags naturligt fartlek i olika tempo (om det inte just är tempo du tävlar då är det allt annat än fartlek och bara heljobbigt mest hela tiden även om det förstås också kan vara kul när man är i form).
Ju mer jag läste om träningslära desto mer började jag se samband och förstå den teoretiska relationen mellan olika input och output. Även om det är något jag aldrig kommer bli helt klok på. Hur kommer det kännas idag eller imorgon? Life is like a box of chocolate som Forrest Gump sa You never know what you gonna get! Så är det verkligen i cykel med "form" dagar du har "benen" eller inte är väldigt svårt att prognostisera. Man kan ha bra odds med nogranna förberedelser enligt boken, men man kan aldrig veta och vice versa. Ibland är det surt i benen när det inte borde vara det och ibland är stronglegs bara där när du minst förväntat dig Men det är väl också en del av tjusningen med cykel.
Säsongen 2014 tävlade jag ganska mycket och lyckades bra i de flesta tävlingar. Hela den säsongen cyklade jag utan fast träningsprogram men med en hygglig koll och övergripande idé om periodisering och när det passar med högintensiva fartinslag.
Säsongen 2015 blev än mer strukturerad och var jag med i en stor GIH studie på våren där man ville undersöka hur extremt hård HIIT träning högintensiv intervallträning påverkade central och muskulär kapacitet. Wow det var en tuff resa. Totalt 50 stenhårda intervaller, de flesta 8 minuters till bristningsgränsen tre ggr per vecka under en 7 veckorsperiod. De tog hårt om jag uttrycker mig försiktigt. Drabbades tyvärr precis veckan efter när jag skulle börja skörda toppform efter allt slit av den första av tre svåra olyckor som skulle följa under året som kom. Skrev om mina erfarenheter av olika träningsregimer och vad expertisen säger under hösten 2015 när jag rehabade efter olycka nr två ett brutet höftben hösten 15 http://jblifecycling.blogspot.se/2015/11/mina-erfarenheter-av-olika.html
Säsongen 2016 med ambitionen att konkurrera i Masters VM hade jag för första gången en tränare, en ganska vass och namnkunnig sådan i form av Paris Roubaix vinnaren Magnus Bäckstedt. Magnus anammar varierade pass med mycket struktur och en hel del hårda intervallinslag. Kul och inspirerande och jag tyckte det fungerade långt över förväntan att komma tillbaka efter höftbrottet på hösten och när jag åter åkte till Mallorca 312 efter olyckan året innan så var jag i bra form när jag satte vänster sidan stenhårt in i en bergvägg i hög fart strax innan sista klättringen upp till Puig Mayor i blixthalka regn och dimma efter 5 mils cykelåkning. Utöver en sprucken VM dröm kostade det 11 brutna ben, en punkterad lunga och två vekor på intensiven / sjukhus i Palma.
Gott så och säkert en lysande strategi. Den har bara två fel enligt mig. Det är ganska så skittråkigt att cykla alldeles för sakta alldeles för länge LSD och ganska så skittungt både fysiskt och psykist att ha en massa "dödsintervaller" på ett fast träningschema. I övrigt är jag helt med på strategins fördelar:-)
De senaste 5-7 åren har jag tränat ca 500 h per år och cyklat runt 1500 mil per år. Ride Lots! sa Eddy Merckx som svar på frågan hur han blivit så bra på cykel. I grunden är det ju inte svårare än så. Practice makes good! Även i cykel precis som med allt annat här i livet. Frågan är då hur mycket bättre blir man om man försöker optimera sin träning enligt ovan strategi vs Eddy Merckx style att "bara cykla" och ev. tävla en massa? Jag har verkligen testat båda strategierna. De första åren 2010 och 2011 mest att bara cykla. Utvecklingen gick snabbt framåt och jag började tävla 2012 med fortsatt god utveckling och nu inslag av både intervallträning med klubben och tävlingar som enligt mig nog ändå ger den bästa träningen av alla. En slags naturligt fartlek i olika tempo (om det inte just är tempo du tävlar då är det allt annat än fartlek och bara heljobbigt mest hela tiden även om det förstås också kan vara kul när man är i form).
Ju mer jag läste om träningslära desto mer började jag se samband och förstå den teoretiska relationen mellan olika input och output. Även om det är något jag aldrig kommer bli helt klok på. Hur kommer det kännas idag eller imorgon? Life is like a box of chocolate som Forrest Gump sa You never know what you gonna get! Så är det verkligen i cykel med "form" dagar du har "benen" eller inte är väldigt svårt att prognostisera. Man kan ha bra odds med nogranna förberedelser enligt boken, men man kan aldrig veta och vice versa. Ibland är det surt i benen när det inte borde vara det och ibland är stronglegs bara där när du minst förväntat dig Men det är väl också en del av tjusningen med cykel.
Säsongen 2014 tävlade jag ganska mycket och lyckades bra i de flesta tävlingar. Hela den säsongen cyklade jag utan fast träningsprogram men med en hygglig koll och övergripande idé om periodisering och när det passar med högintensiva fartinslag.
Säsongen 2015 blev än mer strukturerad och var jag med i en stor GIH studie på våren där man ville undersöka hur extremt hård HIIT träning högintensiv intervallträning påverkade central och muskulär kapacitet. Wow det var en tuff resa. Totalt 50 stenhårda intervaller, de flesta 8 minuters till bristningsgränsen tre ggr per vecka under en 7 veckorsperiod. De tog hårt om jag uttrycker mig försiktigt. Drabbades tyvärr precis veckan efter när jag skulle börja skörda toppform efter allt slit av den första av tre svåra olyckor som skulle följa under året som kom. Skrev om mina erfarenheter av olika träningsregimer och vad expertisen säger under hösten 2015 när jag rehabade efter olycka nr två ett brutet höftben hösten 15 http://jblifecycling.blogspot.se/2015/11/mina-erfarenheter-av-olika.html
Säsongen 2016 med ambitionen att konkurrera i Masters VM hade jag för första gången en tränare, en ganska vass och namnkunnig sådan i form av Paris Roubaix vinnaren Magnus Bäckstedt. Magnus anammar varierade pass med mycket struktur och en hel del hårda intervallinslag. Kul och inspirerande och jag tyckte det fungerade långt över förväntan att komma tillbaka efter höftbrottet på hösten och när jag åter åkte till Mallorca 312 efter olyckan året innan så var jag i bra form när jag satte vänster sidan stenhårt in i en bergvägg i hög fart strax innan sista klättringen upp till Puig Mayor i blixthalka regn och dimma efter 5 mils cykelåkning. Utöver en sprucken VM dröm kostade det 11 brutna ben, en punkterad lunga och två vekor på intensiven / sjukhus i Palma.
Men det var ett billigt pris jag hade lika gärna kunnat bli förlamad, hjärnskadad eller t om slagit ihjäl mig. Mindre än tre månader efter olyckan körde jag veteran SM i Halmstad i både linje och tempo. Fråga mig inte hur det gick till. Sjukgymnasten bara skrattade och skakade på huvudet men jag kom på 10 plats i båda disciplinerna i tuffa H 50 fält.
Efter det här kände jag på hösten att jag inte var sugen på någon fast struktur längre vad gäller cykelträning. Jag älskar att cykla och det ville jag fortsätta med. Men nu ville jag göra det för att det är roligt och jag är sugen, inte för att det står 4 x 4 minuter i ett träningschema eller för att nå en viss prestationsnivå. Så jag slutade föra träningsdagbok på Funbeat som jag gjort i många år. Jag har iofs Strava vilket jag finner stort nöje av och där ser jag ju all uteträning jag gör men inomhusträning, Monark, trainer och styrketräning gav jag tusan i att registrera eller planera med struktur, och så kör
jag sedan dess. Jag har tränat ganska mycket och bra senaste halvåret och förutom lite vila i samband med operationer både i januari och mars när jag opererade bort metall och titan i höft och nyckelben. Jag har haft ett fokus, cykelträning ska vara roligt. Jag har cyklat fort ibland jag har cyklat långsamt ibland, men frågan är om jag inte allra mest har cyklat precis i den zon 3 och mellanmjölkens land som alla experter varnar för. Varför har jag gjort det? För att det är den roligaste zonen. Jag kan cykla fort länge med glädje utan att lida och ta slut. Har jag blivit sämre av det? Nej jag tror inte det och det pekar inte heller min form nu som verkar vara på personlig topp just nu 50.5 år ung.
Vi får ju inte glömma bort varför vi håller på att cykla? För att det är kul. De flesta av oss i landet (typ alla utom Tobias Ludvigsson) är ju inte välavlönade proffs utan glada amatörer, förvisso finns det många av oss amatörer som vill ta det lite längre, se hur bra kan jag bli? Var är min gräns? Finns det någon? Jag har ju definitivt varit en av dem och kanske delvis fortfarande är? Kan man nå en ny högsta nivå som + 50 åring? Då blir det ju lätt att tänka "jag måste" anamma hur proffsen tränar och en fast struktur. Risken kan då bli att man kväver lite av spontaniteten och glädjen med cykel. The freedom of the open road. Den underbara känslan som ibland kan komma över mig i ett runners high ögonblick när man minst anar det. Huvud och kropp i perfekt symbios. Jag har lättare att finna den glädjen utan för mycket fast struktur runt min träning. Det innebär inte att jag helt planlöst bara cyklar ut och irrar omkring. Jag anpassar kring volym och intensitet både från hur kroppen känns samt inte minst hur det går ihop med livspusslet. Finns mer tid tränar jag mer och tvärt om. Det ger naturlig periodisitet.
Vad jag egentligen vill säga är inte att det är något fel på struktur, intervaller och LSD träning men ibland kan man få bilden av att det är enda vägen att utvecklas. Det tror inte jag, jag tror naturlig spontan variation är minst lika bra och en sak kan jag lova dig. Det är fan så mycket roligare:-)
Efter det här kände jag på hösten att jag inte var sugen på någon fast struktur längre vad gäller cykelträning. Jag älskar att cykla och det ville jag fortsätta med. Men nu ville jag göra det för att det är roligt och jag är sugen, inte för att det står 4 x 4 minuter i ett träningschema eller för att nå en viss prestationsnivå. Så jag slutade föra träningsdagbok på Funbeat som jag gjort i många år. Jag har iofs Strava vilket jag finner stort nöje av och där ser jag ju all uteträning jag gör men inomhusträning, Monark, trainer och styrketräning gav jag tusan i att registrera eller planera med struktur, och så kör
jag sedan dess. Jag har tränat ganska mycket och bra senaste halvåret och förutom lite vila i samband med operationer både i januari och mars när jag opererade bort metall och titan i höft och nyckelben. Jag har haft ett fokus, cykelträning ska vara roligt. Jag har cyklat fort ibland jag har cyklat långsamt ibland, men frågan är om jag inte allra mest har cyklat precis i den zon 3 och mellanmjölkens land som alla experter varnar för. Varför har jag gjort det? För att det är den roligaste zonen. Jag kan cykla fort länge med glädje utan att lida och ta slut. Har jag blivit sämre av det? Nej jag tror inte det och det pekar inte heller min form nu som verkar vara på personlig topp just nu 50.5 år ung.
Jag har inte kört ett enda fast intervallpass senaste tre månaderna. Jag har däremot kört desto mer fartlek, anpassat mig och passat på när kroppen vill köra hårt en stund och vice versa. Som Ola Salo sjunger "Let you body decide where you want to go high or low fast or slow". Det tror jag stenhårt på. Men form och utveckling kommer inte gratis. Sedan den 17 april på knappa 6 veckor har jag nu cyklat 260 mil. Vad var det han sa Eddy Merckx - Ride Lots!
Vi får ju inte glömma bort varför vi håller på att cykla? För att det är kul. De flesta av oss i landet (typ alla utom Tobias Ludvigsson) är ju inte välavlönade proffs utan glada amatörer, förvisso finns det många av oss amatörer som vill ta det lite längre, se hur bra kan jag bli? Var är min gräns? Finns det någon? Jag har ju definitivt varit en av dem och kanske delvis fortfarande är? Kan man nå en ny högsta nivå som + 50 åring? Då blir det ju lätt att tänka "jag måste" anamma hur proffsen tränar och en fast struktur. Risken kan då bli att man kväver lite av spontaniteten och glädjen med cykel. The freedom of the open road. Den underbara känslan som ibland kan komma över mig i ett runners high ögonblick när man minst anar det. Huvud och kropp i perfekt symbios. Jag har lättare att finna den glädjen utan för mycket fast struktur runt min träning. Det innebär inte att jag helt planlöst bara cyklar ut och irrar omkring. Jag anpassar kring volym och intensitet både från hur kroppen känns samt inte minst hur det går ihop med livspusslet. Finns mer tid tränar jag mer och tvärt om. Det ger naturlig periodisitet.
Vad jag egentligen vill säga är inte att det är något fel på struktur, intervaller och LSD träning men ibland kan man få bilden av att det är enda vägen att utvecklas. Det tror inte jag, jag tror naturlig spontan variation är minst lika bra och en sak kan jag lova dig. Det är fan så mycket roligare:-)
Word!
SvaraRaderaTack Pär!
Radera