Satsar på en golfrunda på Brohof idag (om det slutar regna) efter nära 60 mil denna vecka kännerjag att det blir skönt med en vilodag.
Blev ganska mycket cykel denna vecka. Pendling till stan + några skarvningar med ett par hårda varv i maxtempo Fysingen Runt onsdag och torsdag och i fredags tog jag ledigt helt från kontoret och cyklade en långtur som lite improviserat faktiskt blev det längsta jag gjort någon gång med 19 mil solo. Det var ganska skönt väder på förmiddagen, lite sol och syd ostlig ganska stark vind så i medvinden norröver när jag kom till Almunge som så ofta förr tog jag ett impulsivt beslut och istället att för som nästan alltid svänga höger mot Knutby / Edsbro eller vända tillbaka så svängde jag vänster mot Hallstavik istället. Det hade det gått ganska fort i medvinden med låg ansträning och jag hade ca 37 fart dit med så låg puls som 120 snitt. Tänkte att jag tar ett riktigt lång pass som jag kanske alltför sällan får till. Brukar oftast hamna på ca 3,5 timme som maxlängd på mina rundor och ville testa hur uthålligheten låg till. Bestämde mig för att hålla zon 2-3 med intensitet kring max 75% och försökte förtränga att motvinden som väntar de sista 9 milen hem från Hallstavik. Har cyklat till Hallstavik ett par gånger med stora Vätterngrupper och då susar det ju på bra men ensam har jag bara gjort det än gång tidigare men det gick bra i lagom tempo och när jag kom fram dit efter 4 mil stannade jag vid macken och fyllde på vatten och tjatade lite med en trevlig gubbe på 70 som var impad över mina fina cykel och berättade att han hade en Crescent racer från 70 talet som han skulle lacka om till svart. En raritet sa han:-) Kul gubbe och sen sa jag hej och cyklade mot Edsbro. Nu var det slut på det roliga och nu var det tuff vind hela vägen hem. Fick höja pulsen lite upp mot 130 för att inte tappa alltför mycket fart och det rullade ändå på ganska bra över Edsbro. Nästa stopp Rimbo om ytterligare ett par mil. Strax innan Rimbo och nu med ca 14 mil cyklade kände jag att vinden och tiden började ta ut sin rätt lite och jag stannade till på ett Thaihak och köpte 2 läsk. Först en Mountain Dew ett riktigt gift som orsakar tandföruttnelse av epidemiska nivåer i många stater i USA där extremt stora andelar är helt beroende av denna läsk med extra höga nivåer av koffein. Såg en dokumentär om det här en gång. Fruktansvärt. Men för mig passade den bra som en räddaree i Rimbo och gav mig lite bensin för de sista 5 milen hem.
Efter några sega mil i stark motvind fick jag skön lättnad på slutet mellan Vallentuna och Väsby med mer sidvind och nästan en känsla av medvind så kunde få upp farten igen tillsammans med lite hemlängtan. Summerade 19 mil med 34.9 fart och snittpuls 126 (73% av max) 236 w solo en blåsig dag vilket jag är klart nöjd med. Det är en jäkla skillnad som de flesta av er säkert känt att cykla i grupp eller solo. Som jämförelse kan du se på Garmin bilderna nedan där jag faktiskt behövde klart mindre kraft på Vätternrundan förra året som ändå gick på 7.03 då jag inte stod över en förning och med mycket dragjobb de sista 4 milen då vi körde på ett led med bara 2-4 man som turades om i spets.
Blev ganska mycket cykel denna vecka. Pendling till stan + några skarvningar med ett par hårda varv i maxtempo Fysingen Runt onsdag och torsdag och i fredags tog jag ledigt helt från kontoret och cyklade en långtur som lite improviserat faktiskt blev det längsta jag gjort någon gång med 19 mil solo. Det var ganska skönt väder på förmiddagen, lite sol och syd ostlig ganska stark vind så i medvinden norröver när jag kom till Almunge som så ofta förr tog jag ett impulsivt beslut och istället att för som nästan alltid svänga höger mot Knutby / Edsbro eller vända tillbaka så svängde jag vänster mot Hallstavik istället. Det hade det gått ganska fort i medvinden med låg ansträning och jag hade ca 37 fart dit med så låg puls som 120 snitt. Tänkte att jag tar ett riktigt lång pass som jag kanske alltför sällan får till. Brukar oftast hamna på ca 3,5 timme som maxlängd på mina rundor och ville testa hur uthålligheten låg till. Bestämde mig för att hålla zon 2-3 med intensitet kring max 75% och försökte förtränga att motvinden som väntar de sista 9 milen hem från Hallstavik. Har cyklat till Hallstavik ett par gånger med stora Vätterngrupper och då susar det ju på bra men ensam har jag bara gjort det än gång tidigare men det gick bra i lagom tempo och när jag kom fram dit efter 4 mil stannade jag vid macken och fyllde på vatten och tjatade lite med en trevlig gubbe på 70 som var impad över mina fina cykel och berättade att han hade en Crescent racer från 70 talet som han skulle lacka om till svart. En raritet sa han:-) Kul gubbe och sen sa jag hej och cyklade mot Edsbro. Nu var det slut på det roliga och nu var det tuff vind hela vägen hem. Fick höja pulsen lite upp mot 130 för att inte tappa alltför mycket fart och det rullade ändå på ganska bra över Edsbro. Nästa stopp Rimbo om ytterligare ett par mil. Strax innan Rimbo och nu med ca 14 mil cyklade kände jag att vinden och tiden började ta ut sin rätt lite och jag stannade till på ett Thaihak och köpte 2 läsk. Först en Mountain Dew ett riktigt gift som orsakar tandföruttnelse av epidemiska nivåer i många stater i USA där extremt stora andelar är helt beroende av denna läsk med extra höga nivåer av koffein. Såg en dokumentär om det här en gång. Fruktansvärt. Men för mig passade den bra som en räddaree i Rimbo och gav mig lite bensin för de sista 5 milen hem.
Efter några sega mil i stark motvind fick jag skön lättnad på slutet mellan Vallentuna och Väsby med mer sidvind och nästan en känsla av medvind så kunde få upp farten igen tillsammans med lite hemlängtan. Summerade 19 mil med 34.9 fart och snittpuls 126 (73% av max) 236 w solo en blåsig dag vilket jag är klart nöjd med. Det är en jäkla skillnad som de flesta av er säkert känt att cykla i grupp eller solo. Som jämförelse kan du se på Garmin bilderna nedan där jag faktiskt behövde klart mindre kraft på Vätternrundan förra året som ändå gick på 7.03 då jag inte stod över en förning och med mycket dragjobb de sista 4 milen då vi körde på ett led med bara 2-4 man som turades om i spets.
En så här lång runda tog helt klart på mig efteråt och även om jag aldrig gick stenhårt i kraft eller intensitet så tar vinden och längden hårt när man inte är van att hålla på så länge. Det ger också ett perspektiv på hur tränade Grand Tours cyklisterna som kör 5-6 timmar såna här pass varenda dag i 3 veckor. Helt otroligt vilken belastning de utsätter sig för och visar samtidigt vad människokroppen är kapabel till. Närmast helt utan begränsning. Om tour cyklisterna är extrema vad är då Amanda Coker då? Amerikanskan som cyklade 38 mil om dagen i 18 månader för något år sedan med 16 000 mil. No limits för human performance. Så är det bara. Men man behöver tillvänjning och den saknar jag helt klart lite av för längre strapatser.
Efter en dålig nattsömn bestämde jag mig ändå för att hänga med ett starkt gäng på en distanstur redan dagen efter söder om stan. Fredrik & Christer från Rocket. Dan Lidman Östra Aros samt mina klubbkompisar i Cellexir Cycling Stefan Ljungberg och Niclas Näslund. Helt fel gäng för en lugn recovery ride. Grabbarna gav inte mycket för zon 1-2 och jag låg på rulle hela 4 timmars rundan under regntunga skyar som glädjande inte öppnade sig. När man väl kommer söderut ner mot Södertälje och Nynäshamn finns mycket fin cykling men från stan är det ett gytter och mycket krångel tycker jag att ta sig dit. Nej norrort får solklart min röst vad gäller bästa cykeltrakter. Vi fick i alla fall 13 bra mil som vi slutade med en fika i Bromma. Ja inte Stefan då som skarvade ytterligare 10 mil solo för 23 mil. When the going gets tough the tough gets going..
Inget optimal laguppställning för en lugn recovery ride. Lidman och Niclas är två riktiga ADHD cyklister:-) som Ljungberg uttryckte det. De kan liksom inte hålla igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar