"Pappa du börjar få ölmage" sa vår första dotter Alice då 10 år till mig en midsommar, jag tror det var 2009. Äh sa jag jag är ju ändå en rätt vältränad 43 åring (tänkte och intalade jag mig själv), men ok då jag ska ta tag i det här innan det blir en ölmage på riktigt. Jag ska köpa en cykel och börja pendla till stan och jobbet några gånger i veckan. Det blir dryga 3 mil om dagen perfekt grundträning och tar ingen extra tid eller, snarare tvärtom vs buss, bil eller tunnelbana. Bra för miljön också skulle jag kunna ha tänkt och sagt om det inte hade hänt för 10 år sedan..
Early years Mallorca 2012
Sagt och gjort jag köpte en vit Nishiki hybridcykel med rakt styre, perfekt för pendling sa säljaren och jag tyckte den kändes ganska fin och småsnabb. Kommer aldrig att glömma första turen hemifrån Sollentuna Landsnora bort mot Väsjöbacken och nerför Frestabacken. Vände redan vid Hagbyrondellen och sen uppför backen igen oh jäklar vad brant och tungt det var uppför backen första gången. Hemma igen bra mör i benen efter en dryg mils cykling. Tänk om jag då vetat att jag 10 år senare på Strava skulle ha 416 "efforts" uppför backen (bara sedan 2013 när jag började med Strava, och dessutom KOM med 4 sekunder av 2681 registrerade cyklister. Som Forrest Gump sa "Life is like a box of chocolate You never know what you gonna get.
Men jag cyklade till jobbet på sensommaren och hösten 2009, allt oftare och det gick lättare och lättare fortare och fortare. Efter en tid tog jag till och med mig mod och cyklade "ända" till landet Smidö 4 mil vilket kändes som en rejäl utmaning. Kommer ihåg att jag var lite stolt när jag höll runt 28 i snitt på min Nishiki hybrid. Pendlingen fortsatte och jag började snart snegla på en riktig racer. Till våren slog jag till och köpte en snygg svart röd vit Columbus grafit racer från Cykelcity. Wow vilken fartkänsla det blev med bytet till en riktig racer. Jag började tävla mot mig själv på vägen till jobbet och det blev snabbt rekord på rekord. Några lite längre soloturer hemma också och nu var jag sugen att hänga med min gamle Västervikskompis och namne Jonas som hade cyklat i ganska många år. Jonas var tillika en grym idrottstalang på allt så jag visste ju att det gäller att ligga i om jag ska kunna hänga med någorlunda. Vi körde bort mot Vallentuna / Brottby jag tyckte det var helt absurda avstånd och långt hemifrån. Det kanske bara var en runda på 6-8 mil och vägar jag cyklat många hundra gånger sedan dess men då kändes allt som ett stort äventyr långt utanför comfortzone. Kommer inte ihåg hur fort vi körde men det var rätt fort kanske snitt 33 och jag var rätt stolt över att hänga med Jonas så pass bra. Det gav blodad tand för mer träning och jag började snegla mot att kanske vara med i ett motionslopp.
Minns inte säkert när det var men kanske hösten 2010 så anmälde jag mig till klassiska Roslagshösten 13 mil. Ett stort motionslopp från Väsby upp på de nu så välbekanta vägarna norrut upp mot Norrtälje och sen hem igen. 13 mil oerhört långt jag hade nog inte då ens cyklat 10 mil en enda gång. Däremot hade jag märkt att min hastighet ökat stabilt så jag hoppades kunna hänga med åtminstone någon form av svans av en klunga, frågan vara bara hur länge? Jag startade i andra fållan ett par minuter efter de snabbaste och det gick iväg i en faslig fart. Väldigt roligt och stimulerande och jag älskade redan från första stund nerven och intensitetnen att cykla ett lopp i en klunga. Ganska snart fann jag mig bland de längst fram och vi blev färre och färre som drog andra klungan och det gick fort med snittfart upp nära 40 den första delen av loppet. Jag minns att det var några starka killar som gav mig beröm och undrade om jag cyklat mycket? N ej det här är första loppet sa jag men tack det går ju bra så här långt. När vi nådde vändning efter halva loppetfick vi en tidsuppgift att vi vara bara 30 sekunder bakom första klungan och hade alltså tagit 1.5 minut på dem. Tänk om vi kunde nå ifatt och sen hänga med då kunde vi bli snabbast av alla i mål tänkte jag i en naiv och inte så lite övermodig tanke av storslagenhet.
Vi nådde inte ifatt första klungan men det gick fortsatt bra och till slut var det bara jag och de där två uberstarka killarna kvar, men strax efter långa Vallentuna backen med ca 1,5 mil kvar tog det roliga slut för mig. Blev rejält klubbad och alldeles skakig i benen på vägen bort mot Lindholmen och fick släppa killarna. Sista milen hem från Markim var ingen rolig historia och jag trodde aldrig jag skulle komma fram. Har nästan inte upplevt någon liknande bonkning sen dess faktiskt, konstigt nog. Men till slut nådde jag den nu så välbekanta Vikskolan, helt slut men vansinnigt nöjd över att kört de 13 milen med 38 i snittfart och mesta tiden i en mindre grupp. Det här med cykel kanske är något för mig tänkte jag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar