Inomhus SM / Svearodden - "Jag kan ju ingenting"

”Jag kan ju ingenting” säger jag där på uppvärmningen lätt ångestfylld.

Ovan bilder är från en kul film min dotter Alice gjorde igår innan under och efter min debut som nybörjare på en roddtävling. Kunde inte lägga upp den på bloggen men klippte ur några bildrutor med hennes text.

Surrealistisk upplevelse igår. Jag var med på Svearodden tillika Inomhus SM i rodd i Hersbyhallen på Lidingö. Jag en total nybörjare som tränat rodd i en månad och inte ens vet hur man ska ställa in maskinen vilket motstånd / växel som jag bör ha eller hur jag ska lägga upp strategin för loppet. Jag hade halkat in på ett bananskal på tävlingen och var nu anmäld i Masterklassen som var en öppen klass med ett hcp system med ålder och vikt hcp för att "alla" ska kunna tävla mot varandra och nu virrade jag runt i Hersbyhallen som en yr höna. Hur går det här till? Jag kan ju ingenting om det här? Hade Alice och Vera med mig som supporters och de skrattade åt sin virriga nervösa pappa när jag värmde upp och började fråga folk vilket motstånd man bör ha? Vilken kadens? Som jag gissar, många med mig har satt upp "växelspaken" på de tyngsta motstånden 8-10 och trott att det är väl där det går fortast? Men har förstått nu att de bästa ror med mycket lägre s.k dragfactor och ofta en "växel" runt 4-6. Träffade som tur var rutinerade Olof Södergård som kan gamet och han kunde sedan även coacha mig under loppet. Olof var min testledare på GIH för tre år sedan när jag var med i en stor konditionsstudie under 7 veckor så han är van att skrika på mig så det kändes toppen och var verkligen värdefullt att han kunde coacha mig. Men första tog han SM brons själv i LW <75 kg herrsenior på 2 km med starka 6.32 . Han var helt slut efteråt och jag bävade för hur jag strax skulle må efter mitt lopp?

Olof i kepsen tar brons på 2 km

Det var en timme försenat så nervositeten la sig inte direkt. Såg Sverige ettan Anders Backeus krossa fältet på 2 km med tiden 5.48 en världstid av Anders, en bjässe på 2 m och 105 kg som har näst högsta uppmätta lungvolym i Sverige någonsin på 7.16 liter / minut efter Lassi Karonen på 7.19 en annan roddare. Man kan få mindervärdeskomplex för mindre om man säger så. Och nu var det snart vår tur. Kom överens med Olof att jag kör på 6 an i motstånd. Han berättade att alla roddare sätter upp en spurt och vansinnestempo första 10 sekunderna för att sedan sakta gå upp mot marschfart tills det är några hundra meter kvar och där förhoppningsvis kunna öka i en sista spurt. Vi kom fram till att sikta på marschfart runt eller strax under 1.40 med 3.20 som måltid.

Det är inget stort startfält vi är 8 st varav 2 tjejer. Hcp systemet gör att jag startar 6:a 32 sekunder efter första tjejen sedan har jag två killar som startar 2 resp 10 sekunder efter mig. Starten går och jag sätter av med en jäkla fart. Ner under 1.30 fart några sekunder hamnar på 1.33-1.35 vilket mitt huvud hinner registrera som alldeles för snabbt men jag känner mig urstark där de första 4-500 meterna och tror knappt displayens siffror. Olof skriker släpp upp farten! Jag lyssnar inte. Kan det här hålla ända in hinner jag knappt tänka? Innan jag känner den välbekanta skoningslösa mjölksyran slå till.  Nej det kunde det förstås inte. Den toksnabba första halvan börjar kosta rejält nu sista 400 meter och splittiderna går upp sekund för sekund upp mot 1.44 sista 250 meter. Under här en film från tävlingen. Mitt lopp börjar efter 2 h 56 min. För mycket adrenalin i stridens hetta i kombination med en mycket stark och lätt känsla första halvan tillsammans med orutin gav mitt race en mycket dålig disposition men ingen total genomklappning som tur var sista minuten. Svårt att beskriva den fysiska känslan mot slutet när precis hela kroppen skriker SLUTA och är full av mjölksyra. Jag vet sedan de många tidigare GIH testerna med Olof att jag är väldigt mjölksyratålig och kan komma upp mot 20 mmol i värde mot slutet. Gissar att jag var minst i de trakterna sista 30 sekunderna igår. Är så omtöcknad sista 200 m och fattade först inte att jag vunnit efter målgång. Såg att jag var först i mål men var så tagen och slut att jag först inte förstod /kom ihåg att handikappet redan var medtaget och att det var först i mål som gällde. Jag vann med 9 sekunder och rodde 1 km på 3.17.7. Mats Johansson rodde 0.8 sek snabbare men väger över 100 kg så han drabbas av 10 sek hcp vs mig.

En tid som räcker ända till 7 plats på Concepts globala onlineranking i H 50 lw säsong 17/18.

Så otroligt kul efteråt när man återhämtat sig och förstått att det där gick ju rätt så jäkla bra. Ännu roligare att få dela glädjen med Alice och Vera som var med och hejade. De var nästan lika nervösa som mig innan. Hoppas inte pappa kommer helt sist nu? Byttes till segerglädje guldmedalj och prispall.

Mastersklassen har inte SM status i och med hcp systemet men vad gör väl det en sån här dag. Jag vann min första tävling:-) Kul sport det här vad hette den sa du?

Under den dryga månad sedan jag köpte en Concept 2 och började träna på har jag kanske tränat kanske runt 12 gånger. Stadiga förbättringar nästan för varje pass. Innan Thailandssemestern provade jag att maxa 1 km hemma på 3.25.5. Hade som mål igår att göra ned mot 3.20, men att kapa 7 sekunder trodde jag inte fanns på kartan på så förstås supernöjd. Jag har säkert en väldigt stor fördel av alla timmarna i cykelsadeln för ben och kondition. Sedan har jag tränat mycket styrka senaste månaderna så förstod att jag inte skulle vara helt chanslös en bra dag. https://log.concept2.com/rankings bästa registrerade tid är 3.10 i min klass. Maybe there is a chance? Känslorna efter igår påminde lite om 2012 när jag som nybörjare i cykel tog SM brons på VSM H 40 linjelopp. Vad hände precis? Hur gick det här till? Jäklar vad kul. Hur bra kan jag bli på det här? Lets find out! Allt går och går det inte så går det ändå!

Watt(a)bike välkommen till Vinterstudion och imorgon inomhus SM i roddmaskin

Nu börjar det snart bli trångt i Vinterstudion. Idag kom en Wattbike inomhuscyklingens Rolls Royce på besök. Jag har glädjande fått låna en Wattbike några månader av svenska agenten Concept, supertack för det. Innan middagen och öppnandet av en bättre flaska rött hann jag med att ställa in den någorlunda byta pedaler, ladda ner och regga Wattbikeapp och sen provtrampa någon minut. 

Känns grymt skön och kommer ge bra inspiration till kvalitativ träning någon månad till  innan utecyklingem kommer igång (om vintern behagar släppa greppet någon gång?). I appen finns en massa bra grejer med träningsprogram och en jäkla massa datainfo förutom alla standard puls watt etc så en massa data om trampteknik, effektivitet kraftfördelning mm.

Blir bra det här. Jag tänkte börja ett 14 dagarsprogram VO2 max Booster som några av klubbkompisarna i CRT kört med framgång i vinter. Dags för lite struktur en tid i min träning. Har ju kört bara på känsla nu i 1.5 år. Det har passat mig perfekt och tror även det prestandamässigt varit rätt men nu känns det stimulerande att lägga in några veckor med ett dedikerat program. Inte minst på en state of the art cykel.

Hade tänkt börja programmet ikväll eller imorgon men två saker kom emellan. Dels middag och vinet ikväll men än mer imorgon då det hastigt och lustigt blivit ändrade träningsplaner. Ja t o m tävlingsplaner. Imorgon ska jag vara med i SM i inomhusrodd i Hersbyhallen på Lidingö. Jag köpte en roddmaskin för en månad sedan tränade tre veckor innan vi åkte till Thailand på semester. På vägen ut till Arlanda skickade jag på impuls in ett mail och anmälan till mastersklass 1 km till loppet imorgon. Men fick ingen återkoppling så hade avskrivit det och när vi åkte hem idag från stan med wattbiken i bagaget sa Kajsa ”ska du tävla i rodd imorgon”? Nej det tror jag inte har inte hört något och hann inte kolla upp det tidigare i veckan så det blir inget. Men en kollega på jobbat sa att han skulle tävla mot dig och sett ditt namn i anmälningslistan sa Kajsa. O fan sa jag, då kanske jag blev anmäld ändå? Letade på nätet en stund och till slut hittade jag listan och där stod mitt namn. Lätt ångestfylld direkt. Hur ska det här gå? Känner mig klen och jetlaggad från Thailand  fortfarande. SM i rodd hur tänkte du där JB? Efter tre veckors träning?Ja whatever, får försöka bita ihop och kämpa det jag kan. Känner ju ingen större press i alla fall den saken är klar. Konstigt nog ändå mer nervös än inför cykeltävlingar. Jag kan ju inte det här, inte tekniken, ingenting, vet inte ens vilket motständ jag ska köra med? Äh nu bestämmer vi att det här blir helkul (ja inte sista minuten kanske..) men gör mitt bästa och sen är det bra med det. Skål på er!

Välkommen hem! 35 graders skillnad på cyklingen

Brrr vilken skillnad mot cyklingen på Phuket förra veckan. Vi kom hem i tisdags kväll till ”mysiga” eller kanske nja? vinterstockholm efter en bra men oerhört varm sista dag och natt i Bangkok. Vi hittade en schysst rooftop restaurant på 38 vån bara tvärs över gatan från vårt hotell för avslutsmiddag Man ser vår hotellpool långt där nere på 14 våningen.

I poolen där svalkade vi oss efter en dag på stan i nära 40 grader. Det blev några sällsynt goda drinkar till badandet. Vilket jag behövde big time efter traumat tidigare på dagen när tjejerna TVINGADE mig att fika på ett trevånings Hello Kitty House. Vet inte om ni kan föreställa er men tänk er en orgie av rosa extremt sockriga bakelser och lika överprissatta som syntetiska fruktshaker. Mitt bland tre tusen Hello Kitty dockor ackompanjerad av extremt enerverande asiatisk dagispop på hög volym. Tror du döttrarna garvade åt min ångest och nära döden upplevelse.

Ungefär så här hemskt var det..

Lite mindre jetlaggad idag vaknade kl 04..30 pigg istället för 02.45 igår (alltid värre att flyga västerut för mig) tog jag cykeln till stan idag.efter en timme styrketräning mellan 6-7.  -3 grader och lite snö på g. Välkommen hem! 35 graders skillnad, kändes lite surrealistiskt efter 4 härligt varma cykelpass på Phuket. Men det gick ju det med och jag glädjer mig åt ljuset som börjar komma tillbaka samt att det nu bara är tre veckor till vi åker på CRT läger till Mallorca.

Phuket cykling eller Stockholm? Få se svårt val..

En kul grej som händer imorgon är att jag ska hämta en ny gäst hem till Vinterstudion. Ett träningsredskap som kan hjälpa mig till toppform hoppas jag. Mer om den i morgon. 

10 mil ”tempo” och hårdkörning i Ao Po Hill

De 4 km på motorvägen strax efter bron med grusväg pga vägarbete hade jag gärna varit utan men annars en toppenrunda i bra tempo. 10 mil på 2.51 med 2 rejäla hårdkörningar. 

Först den otroligt fina vägen ut mot udden Ban Au Kung.

Efter 5 km på den fina asfalten utan en bil, (men körde om en moped:-) kommer den gruvligt branta knäppen Ao Po Hill en ganska kort backe men ack så brant rackare sista 100 m med runt 20%. Har kört den en 5-6 gånger och fick feeling strax innan, stärkt av bra ben och gott sinne. Nu jäv... du backe nu ska du få. Stannade och laddade, tog de här korten 

Upp sen igen på cykeln och tryckte på hårt. Orkade hålla bra även om självklart sista 15 sekunderna var vidriga. Men klättringen tar bara drygt 1.30 den långa och drygt 1 minut den korta så stor men kort pina. Kände direkt att det där ska bli kul att ladda upp på Strava när jag kommer hem. 

Fortsatte de nu vana vägarna till Laem Sine loopen 9 km. Bestämde mig för ett hårt snabbt varv för att sen köra ut mot motorvägen istället för några mil upp till fastlandsbron och sen tillbaka. Det finns två vägrenar för mopeder / cyklar så trots mycket trafik då känns cyklingen ganska säker och det brukar kunna gå fort, ja i alla fall när det inte är grusväg.. Men först fina Laem Sine som gick i bra fart med 38.7 snitt vilket kostade på hårt. Inte minst efter den tidigare maxningen i Ao Po Hill.

Nöjd och belåten en kort tur bort mot Thanyapura sporthotelll jag bott på två gånger med trivännerna i Terrible Tuesdays. Stanna till på en av alla dessa charmiga ”restauranger” eller vad man skall kalla dem. Tog en gudabenådad Pad Thai och 3 flaskor vatten a 80 baht, gav en hundring och tjejen / kocken sken upo Kap Kun Kaaaa!

Sen ut på motorvägen upp och ned tillbaka med fortsatt bra känsla ända tills den där grusvägen.., men det gick bra utan vare sig punktering eller krockar med bilar eller lastbilar. Ja sen var jag hemma efter prick 100 km på mätaren. 

Laddade upp Strava och såg en 3 plats på Ao Po Hill och en 5 :e på”långa”, kul!

Imorgon blir det sista cyklingen för denna gång på Phuket. Längtar redan tillbaka..

Återbesök i Naithon & Laguna Hills

Ni vet den där härliga känslan av förmåga. Just idag är jag stark som salige Kenta sjöng. Det mest beroendeframkallande med det vi kallar träning som finns. Igår hade jag en upplevelse åt det hållet. Lätta starka ben med snabb återhämtning och bort med mjölksyran snabare än vad jag kan få i mig en Singha eller Chang här nere i Bangtao Phuket.

Cyklade igår ett kortare 65 km men betydligt intensivare pass än i förrgår. Bra i magen nu och det kändes en väldig positiv skillnad i benen. På de tuffare partierna och de galet branta backarna runt och ibland över 20% känns det dock klart att jag saknar lite topp i hjärta lungkondition, men benstyrkan har nog aldrig varit så bra. Känns som rodd och styrketräning givit och kommer kunna ge lite tillskott där.

Cyklade norrut efter stränderna på västra sidan. Det är ett helt extremt parti på 5-6 km mellan Bangtao och Naithon stränderna där man klättrar rakt upp superbrant och sen ner lika brant och upp igen 3 gånger. I första branten från Bangtao mot Naithon en sträcka med 12% snitt har jag kul nog kvar ett KOM från nov 16 med tiden 1.20 

igår gick det betydligt långsammare med 2 minuter upp. Hade planen att köra ganska lugnt i backarna ut över Naithon för att sedan köra några hårdare intervaller på en fin, lite kuperad 5 km loop helt utan trafik ytterligare ca 5 km bort. Intervallsträckan är loopen längst till höger. Kör den motsols 5 gånger med paus efter 2 och 4 varv. Lite stegrande tempo första 4 och nära max på sista.

Pustade ut på ”fiket” nedan mittemot start och stopp. En cola en redbull 35 baht 9 kr. Frågor på det?

Där och då egentligen nöjd med träningspasset men jag ska ju hem igen och ta mig tillbaka över ”väggarna” Naithon & Laguna Hills åt andra hållet också. Gruvade mig lite för Naithon den första backen som är ca 18% i 300 meter. Tänkte först att jag orkar inte bli trött mer idag och lägger i lättaste växeln och bara tar mig upp, men när jag började närma mig kom jag på andra tankar. Det vore roligt att få en referens mot mig själv och den gången i nov 16 då jag med någon form av Lidnersk knäpp cyklade upp backen på 1.05 vilket då var KOM med 9 sekunders marginal och än idag med 4 s. Fattar knappt hur det gick till. And they say No country for old men?

Hade dock inte den där 100% mentala kraften som krävs för att få ut max och visste också att jag är chanslös på att slå min tid. Men gick på hårt ändå och bröt mig upp, tänkte lite till, lite till snart uppe. Och upp kom jag till slut trött som tusan men inte som förra gången, stanna hänga över cykeln i två minuter med en ”kommer jag överleva?” Känsla. Tiden blev 1.18 förvisso 13 sek långsammare men sekunderna går vansinnigt fort för varje fartskillnad i den lutningen och det hade räckt till 6 plats på Strava igår med över 1500 reggade tider. Klart nöjd med det svaret.

Rullade försiktigt ner till vackra Naithon stranden. Stannade tog en himmelsk mixed fruit shake för 30 baht / 7.50 kr

Redo för Laguna Hills efter pitstop Naithon Beach.

Den värsta kvar Laguna Hills. Strava säger 800 m med snitt 9.4%. Jag tvivlar starkt på det det är runt 20% och över långa stunder, verkligen absurt brant och när man hoppas på lindring runt en kurva blir det ännu värre. Skjut mig! Tänker man jag stannar det går inte. Jag har stannat där en gång av de 6 jag cyklat den de senaste tre åren men inte igår. Gick på ganska bra hela vägen och kom nöjd upp men trodde absolut inte på pers men det blev det glädjande med 3.21 och en 18 plats all over. Helt klart är jag bättre på en minuts max än 3-4 eller upp till 20-45 min. Min relativa styrka i cykel verkar vara extrem anaerob 30 sek - 1 minut eller extrem aerob med långa tider 3-7 timmar så fort det går. På 3 min-45 min är jag klart sämre relativt.

Rundade av en härlig dag med en grym middag med tjejerna och sen en högtidsstund på altan med en bra kubansk cigarr ett glas rött och Thåströms Bluesen i Malmö och Centralmassivet från albumet med samma namn från tidigare i vinter. Vilka låtar! Kung han är ändå Thåström fortfarande levererar och åldras med värdighet.

10 fina mil på Phuket

Underbart att vara ute på de fina vägarna runt Phuket igen. Efter en dag i Bangkok och tre här vid pool, strand, lite gym och en väldig massa god mat kom jag idag ut på en härlig 10 milsrunda. På bilden nedan kan ni se hur min runda började. Jag fick någon magbakterie häromdagen och kände mig en bit från toppform, men efter en dags behandling med bakteriedödande piller var fjärde timme kändes det lite bättre inför start. Trodde jag. När jag insåg ”oh shit”.. Precis när jag skulle svänga ut från en väg i lilla byn Chernthalang som ligger bredvid vårt kära Bangtao Beach där vi brukar bo på sportlovet sen 10 år.  

Hittade den här drömmen till sanitetsanläggning precis innan det var för start och hann få av mig cykeltröjan sätta mig på huk och.. minnena dök upp i huvudet från backpackerresan i Thailand och Sydostasien samtidigt som mitt maginnehåll i rusande takt lämnade kroppen (med de sista bakterierna hoppas jag). På backpackerresan var det såna här toaletter, ett hål i golvet och ett spann vatten med en skopa bredvid som gällde allt som oftast. I alla fall där vi bodde. Nuförtiden träffar jag på dem lite mer sällan, som tur är men är väldigt tacksam för att den fanns där idag när nöden var stor.

Insåg direkt att magstrulet omöjliggjorde någon hårdkörning. Mådde inte dåligt efter men som ni vet, man blir dränerad på energi av dålig mage och sen ger ju klarblå himmel och 30-35 grader i skuggan inte så hemskt mycket styrka bara av sig själv sådär.  MEN jag älskar att cykla i värmen härnere och har förstått att det är 10-12 minus hemma så jag kände mig på helt rätt plats så dagen fick gå på inspiration. Typiskt här skryter man över att man aldrig är sjuk så får jag både magbakterie och öroninfektion (poolvatten / inears lurar för mycket troligen). Så igår var jag stamgäst på ett av de lokala pharmacyn och fick piller först mot magbakterie och sen droppar till örat. Jag är för klen helt enkelt. Men för att vara så klen så kände jag mig ändå rätt stark idag när jag cyklade de nu ganska välbekanta vägarna bort från Bangtao och Västsidan mot den mindre trafikerade Östsidan där det finns ett par magiskt vackra loopar med fantastisk asfalt och helt trafiktomma vägar. Lägg till sagolik natur med en hel del havsutsikt och där har ni mitt cykelnirvana.

Körde in på Ao Kung loopen och får 5-6 km utan att möta eller bli omkörd av en enda bil, så mäktig känsla när havet kommer till vänster strax innan den gruvligt branta Ao Po hill backen (som jag en gång lyckades ta KOM i för några år sedan, men long gone nu). Tog av skäl ovan som sagt inte i max men ändå med någorlunda tryck över den 20% slutbranten. Stannade och pustade ut och tog kortet 2 bilder upp. Cyklade vidare och ut tillbaka till landsvägen som har lite mer trafik, men ändå sparsamt. 

Känner mig snabbt hemtam på den fina hyrcykeln Canyon Ultimate grafit med Ultegra DI 2. Aluhjul lågprofil är väl det enda jag hade bytit ut men helt klart en fin cykel. Kommer efter 5 km till golfklubben Mission Hills där den otroliga 9 km loopen runt Laem Sine finns. Har cyklat den många gånger när jag varit här förut men aldrig har den varit så fin som idag. Körde loopen fyra gånger. Två åt vardera håll och mötte jag eller blev omkörd av mer en fyra bilar på de lika många milen så tar jag i. Asfalten såg ut att vara mer eller mindre nylagd på hela loopen  av den finkorniga jämna sorten, love it! Lite böljande och kurvigt med havet som fond och en bedårande utsikt. Man kan bli religös för mindre.

Laem Sine loopen är den övre norra och Ao Kung den nedre.

Kör lite hårdare tredje varvet med 35.8 i fart och 83% av pulsmax. Magen kändes inget längre. Inspirerande.

Stannade vid piren och bad en snäll Thailändare ta kortet högst upp högst upp. Samma ”affär” som förra året still going strong se kort ovan och köpte två flaskor vatten en cola och en liten redbull. 45 baht =12.50 kr vad säger man? You just gotta love Phuket countryside..

Vände sen tillbaka hem ut på landsvägen och ökade på farten lite i medvinden hem. Bra varmt nu vid 13 tiden men ett efterlängtat dopp i poolen göljt av god lumch höll humöret på topp. Its a good life!

Mina fyra kärlekar (ja utöver cyklarna då:-) trivs också rätt bra här i vårt paradis.

Dramatisk himmel häromdagen vid solnedgången

Att prestera bra efter 50 - Its all in your power soul & mind

Igår på facebook så diskuterade några av mina gamla Frisbee Ultimate kompisar som ska göra comeback i Grand Masters VM i sommar huruvida det är möjligt för oss i 50 års åldern att prestera i närheten lika bra eller bättre jämfört med "förr". Jag höll under 10 år under 80 talet och början av 90 talet på med en väldigt kul sport Ultimate Frisbee vilket är mycket krävande fysiskt. Härliga år och minnen som gav flera SM, NM och EM guld och 2 plats i VM mot omöjliga USA. Åren med Ultimate lade nog en bra grund för cykelben och aerob förmåga som sedan slumrade i många år innan jag hittade cyklingen för 7-8 år sedan. Här nedan ett roligt minne från SM finalen 1991 när SVT och Sportspegeln kom på besök. Örebro som jag spelade med då slog Skogshyddan från GBG. 45 sekunder in i inslaget sitter en spänd 25 årig JB till höger i omklädningsrummet innan match

Teserna i fb tråden igår var flera. Visst kan man prestera bra ibland även upp i ålder men det synes finna ett samband med fler "dåliga dagar" och högre ålder tycte någon? Det skiftar ofta från toppenkänsla till botten bara på dagar för att inte atala om skaderiskerna som ökar markant i takten med årsringarna.

Jag skrev:

Vad är tidens tand kontra sociologiska faktorer arv miljö osv? Hur länge kan man prestera på toppnivå? Kost / nutrition / träning, vila osv. Kan man med epigenetik ”switcha” på bra gener och stänga av dåliga? Kanske t om med tankens och inställningens kraft? Jag är 51 och på all time high nivå prestanda (kondition) och styrkemässigt. Kollade vilopuls idag till 34 nog lägsta jag haft. Allt går och går det inte så går det ändåTräna smart ät smart och vila smart så kommer hälsan och formen. Har inte haft en infektion / sjukdag på väldigt många år och nu fått dispens att tävla i elitklass (får inte vara + 50 i elit) landsvägscykling mot unga män som skulle kunna vara mina söner. Jag försöker se mig i utveckling snarare än med begränsningar. Är övertygad om att det mindsetet är avgörande för välmående topphälsa och prestation. Its all in your head!

En av killarna svarade:

"Tack för det. Håller med. Att ålder i någon mån mer eller mindre påverkar fysisk prestation håller nog alla med om. Jag anser dock att de flesta i min egen ålder (55 i år) inte är medvetna om vilken potential de fortfarande har. Är man 55 är man enligt min mening fortfarande ung. Då är det dessutom, för det mesta, inte lika viktigt med karriär, ungarna klarar sig själva och man har mer tid och mindre ansvar. Lite grann som att återigen vara +20 fast med mer pengar
Jag nämnde ju squashspelarna och jag känner ju även några ultimatespelare samt en cyklist som fortfarande, eller återigen, kör hårt. Jag tror att de sociologiska faktorerna spelar störst roll. Alla de jag nämnde ovan har en sak gemensamt; de brinner för det de gör och har jäkligt kul. Så var det ju även vid +20. Någon stans på vägen hamnar många i ekorrhjulet med barn och karriär. När den tiden är över har de glömt hur det var eller vet inte att det går att hitta tillbaka.
En annan viktig faktor är att man känner att man utvecklas. Är man duktig i en idrott kan det vara svårt att hålla motivationen uppe när kurvan inte längre pekar uppåt. Jag tror att det underlättar om man byter sport eller har hållit upp så länge så att man är mentalt nollad igen. Det viktigaste är inte var på kurvan man är utan att den pekar uppåt."

En intressant diskussion och jag håller verkligen med om det i svaret här ovan. 55 är det nya 20 fast med mer pengar. Nu kan jag och många med mig lägga mer tid på sitt intresse igen precis som i 20 års åldern. Kan man då prestera lika bra eller i närheten? Ja mycket tyder på att det till stor del är mest sociologiska faktorer som gör att prestandatappet ökar i lutning mer likt en störtloppsbacke än en svag utförslöpa. Proffessor Mikael Mattsson forskare på Stanford / GIH / Karolinska som är en världsauktoritet inom idrottsfysiologi sa till mig när vi träffades för en vecka sedan. Rent fysiologiskt kan man hålla riktigt hög nivå upp mot + 55 och inte förr än närmare 60 är det större nedsättningar i potentiell prestanda. Nedgångarna i prestationsnivå har till stora delar sociologiska förklaringar förorsakade av livstil och inställning. Det är här min kompis svar och tes blir extra intressant. Fler och fler + 50 finner drivet och motivationen, ofta i en ny sport likt mig själv när jag hittade cyklingen. Kul sport det här vad hette den sa du? Hur bra kan jag bli i det här? Lets find out..

Personligen tror jag också stenhårt på det här med epigenetik och hur vi med livsstil och även tankens kraft kan slå av dåliga gener och aktivera bra gener. Jag gjorde ett gentest för några år sedan som visade att jag hade ganska mediokra gener för konditionsidrott och mycket stor skaderisk. Det där med skaderisk stämde ju iofs då jag i olyckor råkade väldigt illa ut tre gånger under åren 15-16. De olyckorna och skadorna kan vi dock knappast skylla på mina gener. Tvärtom har jag sedan jag började träna mycket cykel för 7 år sedan och nu också mer styrka inte haft en enda förslitnings eller belastningsskada. För att ha så dåliga gener för konditionsidrott så måste jag ändå vara ganska nöjd med resultaten på cykeln:-) och nu också på g i roddmaskin. I 35-45 års åldern med mycket mindre träning hade jag nästan alltid ont någonstans. Det kändes som en konstant inflammation som gick runt i kroppen. Jag kunde inte gå barfota, hade galet ont i fötterna och fick ha mjuka skor och innetofflor överallt. Var hos en ortoped som gjorde specialinlägg och sa dina tramdynor är slut. Alltid en armbåge, handled, rygg, knä eller annat som strulade. Nu sedan 7 år inte tillstymmelse till värk någonstans. Jag kan springa barfota på asfalt (tji fick den ortopeden) och all inflammation är som bortblåst. Vad hände? Träning bättre livstil kost och nutrition samt kanske framför allt ett helt annat mindset. Jag har byggt upp en stark aerob bas och kondition som alltid håller mig frisk. Jag försöker äta mer färsk mat med mycket protein från naturliga källor kött fisk fågel och ägg samt mycket grönt, olivolja och MCT olja. Mindre skitmat och mindre socker vilket sänker inflammationer. Är inte på något sätt någon asket och tar gärna både ett och två glas vin till maten, men sällan 5 nu för tiden. Jag tar några tillskott jag tror på och fått goda resultat av. Mycket D vitamin sedan 6 år vilket de flesta av er säkert nu har hört är som ett naturligt hormon och vi i det här solfattiga landet nästan alla har för lite av. Jag tar lite Omega 3 för de nyttiga fettsyrorna. Curcumin gurkmeja för att hålla ner inflammationer. Förstås vårt eget www.cellexir.se som innehåller 4 tillskott för mer energi, i cellerna bättre återhämtning och starkare kognitiva förmågor. Jag tar då och då också tillskott av Zinc och Magnesium. Så här skrev jag i april 2015 år om gentestet inkl svar från min numera partner i Cellexir projektet Dr Gitterle. Gener Arv & Miljö - Its how you play Your Piano

Vad gäller tankens kraft så är det enligt mig oerhört spännande. Jag tänker mig mer och mer att min egen biokemi påminner om en "paint by numbers" tavla. Det jag projicerar och de bilder jag ser framför mig är den biokemi jag bygger med hjärnan och tankens kraft tillsammans med hälsosam livstil och träning. Jag blir mer och mer troende på att jag själv kan aktivera bra gener och slå av dåliga såväl med tankens kraft som med livsstil och allra bäst med en kombination av dem.

Ibland går allt bra. Ibland precis tvärtom här i livet och motgångarna hopar sig. Jag har haft närmast osannolikt många tuffa nära döden upplevelser. Mina 9 liv och dess märkliga cykler . Kom att tänka på Juha Mieto, den gigantiske gamle finska skidlöparen från 70 och 80 talet. Han var intervjuad på TV häromdagen. De talade förstås om den klassiska duellen mot Wassberg OS Lake Placid 1980 när Juha förlorade med 1 hundradel och om hur många gånger han till synes drabbats av stor otur. Juha sa att han valde att se på det såhär: "Gud ger ibland extra mycket otur till de som klarar av att hantera det".. Tyckte det var ett rätt härligt sätt att se på det. Det är en fråga om inställning. Winston Churchill defienerade en gång framgång på det kanske bästa sätt jag hört.

Det går inte alltid bra det är inte alltid lätt. Det ska inte alltid vara lätt. Men tro på dina ideer och fortsätt försöka med nyfikenhet och bibehållen glöd så kommer framgången en dag förr eller senare. Jag försöker tänka mig kapabel med förmåga. Jag försöker tänka mig frisk och stark. Jag tänker inga sjukdomar eller skador. Punkt. På Cellexirbloggen skrev jag på samma tema om det här med epigenetik och tankens kraft. För dig som är intresserad lyssna gärna på podlänken med Dr Bruce Lipton en pionjär inom forskningen kring Epigenetics. om vad som skapar din biokemi och hur Du blir vad du tänker

Min förhoppning är att du som läser det här kan känna lite inspiration likt bloggens tagline "Its never too late". Oavsett vilka drömmar eller prestationsmål du har eller skulle vilja ha. Inte minst om du är på ett ställe du inte helt önskar. Det är fullt möjligt att förändra en riktning livet tagit åt fel. Its all in your power soul and mind. Ingen kraft är starkare än din egen.