Nu har de vaknat på kommunen

Nu är det både skyltat och städat i tunneln.

Bra att fler slipper göra mig sällskap men bra less på hur det kunde bli så här. Haft en tung natt med mycket smärta, ont i huvudet har jag också trots ett hav av smärtstillande. Better days will come!

Rehab start på nytt vårdhem

Har flyttat idag från Danderyd Sjukhus till Furuhöjden Rehab i Täby. Danderyd får full pott från mig i betyg. Allt var bra, vård, personal och mat. Furuhöjden verkar också vara ett bra ställe med trevlig personal och ett 40 tal rehabpatienter alla boende i egna små "hotellrum". Naturligt mest äldre här. Åt lunch och talade med en trevlig gubbe på 77 som också hade problem med höften och fått en ny vänsterhöft. "Ska snart få en ny på andra sidan också" sen kan jsg gå bra igen. Sen ska de steloperera ryggen då försvinner värken också. Låter ju kanon sa jag. Det kan inte va lätt att bli gammal och trasig, tur vi har så pass bra sjukvård ändå.

Trasig är annars vad jag känner mig just nu. ONT och förbannat svårt att röra sig. Högerbenet rejält svullet. Det är ett stort projekt att ta sig ur sängen upp på kryckor och sen tillbaka igen.

Efter lite dividerande bland experterna ser mina rehabplaner ut så här:

Två veckor från nu, gång med kryckor med endast markeringsbelastning ca 10 kg tryck max på höger fot. Efter det normal belastning och gradvis mer träning. Lätt motionscykel kan jag börja redan om 2 -3 veckor om det inte smärtar för mycket. 

Ett mer normalt liv med problemfri gång och cykel kanske 2-3 månader. Det får ta den tid det tar. Stressar jag rehab blir det bara motsatt verkan med sämre läkning. Det jobbigaste är förstås smärtan. Att det kan göra så ont av ett brutet ben? I o f s ett stort ben men ändå. Då har jag ändå bästa vård smärtlindring osv kan inte undgå att tänka på hur jävligt de måste haft det förr i krig och elände med sårade och stympade soldater. "Ursäkta mig herr soldat jag ska bara såga av ditt sårade ben här, ta en klunk whiskey här och bit i pinnen, det gillar du serru har du tur kanske du t o m överlever".

Det finns grader i helvetet. Det kunde förstås varit mycket värre, och precis som soldaterna från förr och andra som lider eller får problem så anpassar vi oss till en ny verklighet fort. En av människans bästa egenskaper.

Men samtidigt det kunde gått mycket bättre också. Nu när jag kan summera cykelåret 2015 kan jag konstatera att säsongen började och slutade på samma sätt. På sjukhus med brutna ben och två allvarliga skador med lång rehabtid. Att det sen däremellan gått så bra känns fantastiskt men nu räcker det..

Det är en väl en sak om man kör omkull i en tävling eller "vanlig" vurpa men när det ser ut så här i en mörk tunnel / viadukt (på övrigt helt torra vägar) som många pendlare cyklar dagligen i blir man ju jäkligt förbannad. Fanns inte en chans att styra igenom den geggan. Kan man stämma Solna stad för skadan, sveda och värk tro?

But I'll be back. Stronger Faster Better Bionic Man 2016.

RR Bruten höft från en lerig viadukt till sal 57 Danderyds Sjukhus

"Oh när flytet är i luften då är lyckan varje dag å när man är positiv som fan då går allting bra. Allting som jag vill kan jag göra AAH AAAHHH.." Eller? Kanske inte! Ligger i sal 57 på Danderyds Sjukhus och skriver på förfrågan min racereport om gårdagens race som slutade med målgång för gårdagens etapp i sal 57.

Igår morse mådde jag alldeles osedvanligt bra. Jag hade njutit av segerns sötma och söndagens vinst i Anundsloppet i tre dagar och helvilat likaså från all träning. Pigg utvilad och med starka ben trampade jag förbi en spegelblank Edsviken för mina 16 km till jobbet på Kungsgatan. Kör om en kille i svart med hybridcykel vid Silverdal. Han lägger sig på mitt hjul en stund men är snart borta. Men jag skulle få komma att stifta närmare bekantskap med honom längre fram.

Det är torra fina vägar och gasar på uppför till Ridskolan vid Ulriksdal, livet är härligt och sen försiktigt ner för branta backen. Tar det lika försiktigt in i svängen till viadukten och cykelbanan under E18 vid Järva Krog. Det är alltid lite mörkt där och jag hinner tänka "har jag rätt växel i för den branta knäppan upp mot E4" sen bara smäller det, framhjulet bara viker sig jag går i backen på höger höft och bara fortsätter kana minst 10 meter i det hav av 5 cm tjock lera som jag inte sett eller ännu mindre förväntat mig när jag cyklade in i viadukten. 

Första tanken, helvete vad mycket lera.  Andra tanken, bra inte slagit i huvudet. Tredje tanken ONT i höger höft skon sitter fast i pedalen och jag kan inte röra mig. Finns inte en chans. Jag försöker sprattla till i leran men känner direkt att hela höger sidan och höften inte kan röras över huvud taget. Skriker ett avgrundsvrål i tunneln. Inte nu igen. Jag har haft mitt elände. Det är ORIMLIGT som Idol Kersti skrek. Ligger där någon minut i den kalla leran och värderar mina chanser att ta mig därifrån som noll och hoppas att någon pendlare måste väl komma snart. Och ja den svartklädda killen på hybriden från Silverdal kommer som min räddare i nöden. Han lyckas hjälpa mig loss från cykel i ackompanjemang av avgrundssmärta och jag kan med hans hjälp dras ut från tunneln. Konstigt nog känner jag mig kolugn när jag ringer ambulans, några kunder och kollegor och ställer in dagens möten. Pratar lite med den trevlige mannen som hjälpt mig. Han berättar att han känner igen mig och läst min blogg, lite kul mitt i all lersörja.

Ja ni ser vilken sörja ska banne mig stämma Solna kommun. Helt torra vägar i övrigt och inget regn.

En selfie med bruten höft i väntan på ambulans.

Det tar lång tid innan ambulansen kommer. Börjar frysa och skaka med de blöta leriga kläderna. Förbannar mitt öde och längtar till en varm ambulans. Men får vänta 20 min innan den kommer. Två trevliga unga tjejer visar medlidande och vi diskuterar hur vi ska få upp mig på båren (Bohr på bår) kommer till mitt huvud som en tanke och minne från en gammal benbrottsskada. I slutet av 80 talet fick jag båda underbenen i vänsterbenet avslagna i en hoppduell man mot man i Frisbee Ultimate en idrott jag höll på med mycket mellan åren 1983-1992. Fick lustgas där i Lisebergshallen när vänsterbenet pekade åt alla håll utom rätt. Blev ganska glad där mitt i allt elände av lustgasen och kvittrade "Bohr på bår" med stor förtjusning.

Något liknande kände jag  mig i behov av nu drygt 25 år senare och helst något som kan ta mig snabbt till en bättre värld. Vad föreslår ni tjejer? Om vi ska få upp mig på båren? Vi tar Morfin plus en shot av snabbverkande sådan. Föreslog de. Ok lets go. Men de lyckas inte med nålsticket 2 ggr i rad går det fel. Situationen blir allt mer prekär, skakar som en hund i leran. Till slut går det i alla fall. Men inte tusan gav morfinet så mycket lindring inte. En av de värsta smärtor jag upplevt när de fick in mig i bilen.

En lerig Bohr på bår till slut inne i ambulansen.

Cykeln, kan vi ta med den frågar jag? Den är visserligen något kilo tyngre av all lera nu men verkar annars ha klarat sig rätt bra? Inte en chans säger tjejerna, finns inte någon plats i bilen. Har du inget lås? Nej inte direkt säger jag.. Kommer på en lösning och ber en av tjejerna gå till Staoilmacken och fråga om de kunde förvara den. Glädjande tog de emot den.

Iväg till Danderyd och ett imponerande resursuppställ av doktorer, sköterskor, praktikanter, ja alla verkade vilja vara med och tycka till runt och över mig när de klippte sönder årets fina Verge tävlingsställ för CK08 byxor, tröja väst och armvärmare. Under stora smärtor baxade de in mig genom en bodyscan. Som befarat brutet höger höftben rakt av där det är som tjockast. Höftbenskulan såg glädjande oskadd ut. Talar med någon doktor som pratar om ett års recovery och jag blir ganska deppig en stund och tänker. Ja där gick 2016 åt hel... Får lite nytt hopp då annnan doktor förklarar att de sätter in en stor 9 cm skruv in mot höftkulan, fixerar benet med en metallplatta så kan du börja rehab omgående.

Men först operation. Den tar de med ryggmärgsbedövning istället för nedsövd med narkos. Ryggmärgsbedövningen ska tydligen ge en bättre smärtlindring fler timmar efter vilket känns skönt. Men för att ta ryggmärgsbedövningen behöver de "bråka" lite med min ställning lägga mig på sida etc. För att klara av det ger de mig utöver morfin (som jag hade väntat mig lite mer av:-) något som heter Ketamin en slags LSD liknande preparat som kan ge starka hallucinogens effekter. Bring it on tänker jag. De säger att det gäller att försöka tänka positivt så kan upplevelsen förstärkas och vice versa. 

Oh my god vilken upplevelse. Påminde nästan lite om den gången vi åt Magic Mushroom soup på ett hak i Koh Samui under mitt backpackerhalvår i sydostasien 1990. Nu låter jag kanske som världens junkie. Det är jag inte bara denna gång jag testat annat än alkohol. Men glad över upplevelsen som verkligen var speciell. 

Jag kan inte definiera eller i ord beskriva upplevelsen av Ketamin igår men det var som att äntra en annan dimension. Jag fick referenser till filmen Lucy om tjejen som tar en substans och det bara blixtrar  och brinner och hon får access till att använda hela sin hjärnkapacitet. Magiskt mäktigt var det. Men inget jag rekommenderar att testa själv hemma..

Uppe på operationsbordet med ryggmärgsbedövning och borren kan börja jobba i höftbenet. Pendlar mellan vaket tillstånd och fablernas värld för att se vakna upp lite mer stabilt i uppvaket. Får softa ner där några timmar till bedövning lättat och jag kan börja vicka på tårna.

Sen upp till sal 57 som är gjord för 4. Dela rum på sjukhus med sjuka som snarkar är inte min favorit om man säger så och vad händer då? Jo de kommer på att för att jag låg en vecka på sjukhus på Mallorca i våras så måste de ta odlingsprover för att eliminera risk för sjukhussjuka. Och innan de är analyserade hålls jag isolerad. Den enes död den andres bröd ut med några stackare som får sova i korridoren och stort 4 manna rum solo till mig. Just love it! Visste väl att kraschen på Mallorca skulle föra något gott med sig:-)

Sen kom mina tre döttrar och fru och räddade gårdagskvällen med kramar och besök och hade med sig lite tidningar, böcker, hörlurar och Ipad. Underbart och idag var de här igen en långstund på eftermiddagen. Godis, hallonkaka till efterrätt och Kajsa hade smugglat med sig en öl till maten också i en lite kylväska. Det är kärlek det:-) men säg inget om det där med ölen..

Kunde se Stenson ta ledningen i Tourfinalen igår med en imponerande 63

Annars haft en hemsk natt och behövt extra smärtlindring mest hela tiden. Men mentalt mycket bättre nu framför allt efter att ha talat med den trevliga  ortopeddoktorn. Hon sa att allt gått jättebra och att jag kan stödja fullt på det redan från start i och med fixeringen. Bara att låta smärtan avgöra hur mycket men i princip upp och gå redan dag 1. Fullt återställd bör inte ta mer än 2-3 månader ur funktionsduglighet sedan kommer säkert bensmärta göra sig påmind kanske flera år. Men hoppas och tror på Monarkpremiär innan november är slut. Så 2016? Maybe there is a chance?

Jag har med stor möda och mycket hjälp hasat ett par meter med gåbord idag. Skönt att stå upp en stund, men vägen ur sängen och tillbaka? Nej det blir nog en kamp ett tag. Kämpa!

Anundsloppet H 40/30 - Bullseye breakaway

Säsongsavslutningen med klassiska Anundsloppet i Västerås och avslutningen i SWE Cup igår. Hade en bra känsla inför loppet, både mentalt och fysiskt och såg fram mot de 90 km vi skulle cykla i lysande soligt höstväder och svag vind på den annars hårt vindutsatta trekantsbanan om 14 km vid Anundshög, Sveriges "ministonehenge" med vackra stenformationer från urminnestider.

45 cyklister i H 40, många starka från norr till söder på plats. Dessutom en 15-20 st från H 30 då loppet samkördes, och även om det var separata prislistor så var det bara att se det som en gemensam tävling. Loppet gick iväg ett varv på den "lilla trekantsbanan" om några km först för att sen gå ut på stora trekantsvarvet och 6 varv där. Trodde vi.

Gick på ganska hårt första varvet, Rille från ECI stack som så ofta offensivt iväg direkt, fick med sig någon eller några till en lucka bort mot det öppna kantvindspartiet strax innan Tortuna GK. Det hade börjat blåsa lite mer än på morgonen så vinden skulle nog kunna bli en faktor. Första attacken hämtade Niclas Näslund CRT in solo. Han satte armbågarna i den ställning han trivs som bäst i, tempoställningen och körde fram klungan till dem med en monsterförning. Jag skulle få se mer av den varan senare. Medvind och samlat sträckan efter Tortuna Golfklubb men den är lite skyddad av träd så egentligen sämsta stället att ha medvind på för efter nästa 90 graders sväng vänster så mötte ny kantvind hela vägen bort mot varvning (bild från Strava på varvet längst ned) Vid första varvning ser jag att funktionärerna visar 4 varv kvar. Får inte ihop matematiken till 9 mil och tänker de måste visat fel det borde vara 5 varv kvar.

Det går sen ganska lugnt bort varv 2 framför allt i medvindspartiet då det nästan blir vilopuls. Farten är ändå runt 42 snitt och strax efter svängen vänster när vi får ny kantvind attackerar jag långt tidigare än vad jag tänkt men mest för att känna lite hur kroppen svarar? Pinnar på med högkadens och när jag vänder mig om ser jag två killar nästan ikapp men sen lucka ner. Perfekt, ännu mer perfekt det är Danne Jansson min klubbkamrat och Niclas Näslund (Niclas har vunnit alla tempolopp i år i Sverige utom VSM som han kom 2:a 0.8 sekunder ifrån seger och kom nyligen 7:a på VM H45). Sämre utrytningskollegor kan man ha, men kan man ha så mycket bättre? Ja det kunde man, eller i alla fall en till visade det sig, för efter två minuter ansluter Viktor Torstensson CK Sundet som gör en svårt imponerande bryggning solo när vi tre jagar hårt. This is to good to be true tänker jag nu har jag två av de bästa tempokillarna i landet tillsammans med en klubbkamrat i utbrytning. Snacka om bullseye breakaway. Vi kör på i hög fart och efter lite trevande i början med förningarna får vi igång ett bra samarbete. Pulsen är hög men inte kritisk, ingen mjölksyra i benen och ett gott flow. Vid varvning har vi nog en 20 sekunder eller så, nu gäller det att skapa lucka så de blir demoraliserade där bak. Nackdelen är att det är bara jag som har klubbkamrater i klungan med 3 st till. Alla andra är intresserade av att komma ikapp oss. Men många började nog fatta att det där var inte helt rätt gäng att släppa iväg. Vi kör hårt bort mot Tortuna GK och i kantvinden en km innan svängen tvingas Danne lämna in, surt men vi måste fortsätta bygga luckan nu. Både Niclas och Viktor känns überstarka och jag känner att jag har den där dagen jag hoppats på också.

I svängarna ser jag att vi kommer längre och längre ifrån klungan och när vi åter går in för varvning visar de 2 varv kvar. Min egen uträkning säger fortfarande att det här blir bara ca 7,5 mil inte 9. Jag försöker ropa till dem att det är fel, ingen respons. Talar med Viktor och Niclas och vi är lite konfunderade om hur långt vi egentligen ska cykla. Själva cyklingen däremot går som en dans, jag ligger oftast efter Niclas i turordning när vi snurrar och njuter av hans absurt starka långa förningar med armbågarna i tempoställning. Vi går jämnt som en klocka med varje varv på 42,3 kmh snitt på 3 man trots merparten i kantvind och vi förstår att det här kommer hålla in i mål givet inga olyckor eller haverier.

När vi går in mot varvning igen och de visar 1 varv kvar försöker jag åter ropa att det är fel, men ingen respons. Vi talar med varandra och kommer fram till att det är fel. Seniorklass körde 6 varv på morgonen om jag fattat rätt och vi skulle köra samma sträcka. Vi bestämmer oss för att köra ett varv till ändå nästa gång när vi kommer mot varvning. Vi har en stor ledning nu kanske knappa 2 minuter och det var länge sedan vi såg klungan någon gång nu, även på det öppna fälten. Det känns bra i kroppen och arbetspulsen har kommit ner något mellan 140-150. Funderar lite hur jag ska lägga upp avslutet mot killarna. Lite osäker på Viktors spurtkapcatitet men gissar att han precis som Niclas känner sig allra starkast i tempoställningen. Bestämmer mig för att inte dra igång uppförsspurten för tidigt utan avvakta tills bara ett par hundra meter kvar, men först ett varv till, eller? Nej när vi kommer in till varvningen visar de 0 varv kvar och har spärrat vägen till höger och flaggar oss vänster bort mot upploppet en km bort. Vi tittar lite konfunderat på varandra. Ok vad händer nu? Är det spurt och målgång eller är det 1 , 2 eller typ 4 varv kvar på kortbanan nu? Farten höjs något i något slags samförstånd att det är kanske målgång nu, väntar och väntar. Nu börjar uppförlutet och målbacken och ingen av dem har gjort något försök. Nej nu sprintar jag, trycker på de sista 200 meter hårt. Får diekt stor lucka och rullar med 2 sekunder tillgodo över linjen. Ett antiklimax, sekretariatet är tyst och verkar inte heller fatta vad som hänt eller skulle hända. Vi vet inte om vi är imål? Jag väntar in Viktor som kom 2 och Niclas, vi rullar bort mot högerkurvan in på korta trekantvarvet ett par hundra meter bort. Där stannar vi till och frågar några funktionärer som står med flaggor. "Hej vi är ute och cyklar Anundsloppet i H 40 och är i en ganska stor ledning eventuellt har vi redan gått imål? Vet ni möjligtvis hur det ligger till om vi ska fortsätta in på kortvarvet en, två eller flera gånger?" Nej vi vet inte säger de.. Ok vi rullar väl ner på kortvarvet säger vi och skrattar lite åt eländet. Vi kommer sen återigen in mot upploppet uppför. Nu blir det inte mycket till spurt men jag ser för säkerhets skull till att vara först över linjen igen. Precis efter linjen ser vi stora H40/30 klungan som strax innan spurtat imål och inte som vi fortsatt för ett extra "ärevarv". Vi stannar förstås då och tackar varandra för ett härligt samarbete. Vi körde nära 6 mil ihop med 42.3 snitt. Grymt jobbat Viktor & Niclas! Resultat Anundsloppet H40

Om man ska uttrycka sig diplomatiskt fanns det väl lite övrigt att önska vad gäller kommunikationen från tävlingsledningen. Men oavsett det, resultatet hade nog blivit detsamma och vi var tre mycket nöjda cyklister som fick bonusen att passera mållinjen 2 gånger.

Vilken femetta till avslut på säsongen. Kliva högst upp på den något bedagade prispallen, ack så skönt. Min första tävlingsseger i år och dessutom i det sista loppet i min korta H 40 karriär om totalt 3 lopp VSM 2012 & 2015 + Anundsloppet igår. Tänk att jag ska bli H 50 redan? Känner mig mer som en lovande junior som nyss börjat.

Det går bra nu! Idag kom resultaten från specialpriset på Velothon Kessiakoffs Climb från förra helgen.

Banprofilen på Anundsloppet

Nu ska det bli skönt med lite mer vila ett tag innan funderingar kring nästa års ambitioner och äventyr startar. Firade säsongsavslutet ordentligt med en massa god mat och dryck. T om innan loppet i lördags kväll då jag och Kajsa åt en alldeles lysande 8 rätters avsmakningsmeny på thailändska Restaurang Orkidé på Medborgarplatsen. Visade sig vara en optimal uppladdning.

Kajsa "dressed for the occasion" med Orkidé klänning på Restaurang Orkidé (av en slump) 

Fortsatte det asiatiska temat, vår familjs favorittema med Koreansk biff på salladsbädd med koriander, groddar och annat gott igår kväll som Kajsa fixat till segermiddag (jag grillade i alla fall köttet).

Följde upp idag med en 3 rätters lunch på Miss Voon bjuden av en god vän och affärsbekant. Det ska va gott att leva..

Sufferfest inför Anundsloppet

Tog ett Monarkpass i vinterstudion ikväll. Det andra sen i våras. Hade nästan glömt bort hur jobbigt (och rätt tråkigt) det är. Cyklade ett Sufferfest pass med programmet There is no try, intervaller 1,2,3,4,8 minuter långa med bara 1-2 minuter vila sen lika tillbaka ner till 1 minut igen. Men idag kastade jag in handduken efter 4:an på nervägen där tog psyket att plåga sig mer slut. De här Sufferfestfilmerna är kanon att träna till med bra upplagda pass och likaså dito foto och musik men idag var inte geisten på topp, klen var jag också.

,

Hoppas på bättre pulver i benen på söndag då det är säsongsavslut i Västerås med det klassiska Anundsloppet. En platt varvbana på 14 km vindutsatt om det blåser annars inga konstigheter förutom att det brukar gå galet fort. I alla fall de två sista åren när jag kört loppet i elitklass. Hemska tanke med attacker i kantvind i 45-50 kmh av ungdomar som inte har lärt sig än i livet att man ska vänta på och släppa fram äldre:-). RR Anundsloppet 2014 11 plats

Ett av de tuffaste lopp jag gjort.

Men det slipper jag i år då jag efter nyckelbensbrottet i april gav upp tanken på att tävla mer i elitklass och klassade om mig till veteran H 40 lagom till VSM i juli. Nu blir det ett kort besök även i H 40 då jag är äldst även där och går upp i H 50 nästa år. Men ser verkligen fram mot att få köra mitt sista lopp i H 40 även om det är ett av mina första. Har bara tävlat i H 40 linje 2 gånger under min korta cykelkarriär VSM 2012 med en 3 plats och så nu 2015 med 5:e plats. Däremellan enbart lopp i elitklass.

Även om konkurrensen förstås är helt annorlunda mot att försöka hålla hjulet på Gingsjö, Stevenson och grabbarna i elitklass så lär det bli tufft värre på söndag. Det är avslut i veterancupen och fältet är fullt av helvassa gubbar. Dessutom så samkörs de 9 milen med H 30. But i'll give it my best shot!

Velothon Stockholm - En kisspaus bort?

Vilken härlig cykelfest det blev igår på Velothon Stockholm. 3000 deltagare, start & mål på gärdet och avstängda vägar ut och in till stan. Ett säkert och mycket välordnat arrangemang på de 170 km banan gick i fin fint cykelväder ner till Nynäshamn och tillbaka. Det är inte lite logistik som ska fungera. Imponerande debut Velothon Stockholm med race director Kessiakoff och alla övriga i organisationen. Inte minst ett stort tack till alla funktionärer och flaggvakter, (trots att jag lyckades köra fel en gång).

Självklart krävs en del överseende och samförstånd bland trafikanter och boende längs vägen för att få till en sån här cykelfest och ett lika stort tack till alla er som visade det. Samtidigt är jag lite rädd att de många cykelhatare som tyvärr verkar finnas i och runt vår huvudstad nu hyser än större agg mot oss och tycker att de eventuella minuter av försening eller ändrad resväg igår pga avstängning eller passering av cyklister var lika med den värsta förorättning eller förnedring de varit med om sen Eldkvarn brann. I alla fall verkar bilisten som knuffade iväg och misshandlade en stackars oskyldig flaggvakt ha känt så. Ja vad ska man skriva om sånt beteende? Nej jag tror jag låter bli.

Nu till det roliga igen, loppet. Det märks verkligen vilken cykelfeber det är i Sverige. Jag åkte in med bilen tidigt på morgonen och parkerade på Valhallavägen strax innan Stockholms Stadion. Ett lemmeltåg av cyklister på väg mot start, kul och inspirerande. När jag cyklade bort sista biten talade jag med en trevlig farbror från Trollhättan som rest hit med son eller om det var svärson för at köra loppet. Fina Specialized S Works grejer med aerohjälm och cykel. Måste vara mumma för fabrikanterna i dessa tider när "alla" vill köpa sig snabbare. Det man inte har i benen får man försöka köpa sig till sa vi, skrattade och önskade varandra lycka till.

Iväg med masterstart genom hela stan Strandvägen, skeppsbron förbi slottet och sen bort mot Danvikstull där fältet släpptes efter 5 km. Gick förstås iväg i ganska hög fart direkt, men naturligt inte lika extremt som det var på VM helgen innan. Ändå hamnade jag en bra bit bak igen. Hade mest fokus på uppsikt framåt för att undvika ev. problem och kände mig inte lockad av att jaga framåt i början. Men kroppen kändes stark idag, så vid gott mod när vi rullade ner mot Nynäshamn i lite mot eller sidvind. Jag hoppades på ett hårt tempo helst hela tiden för en något decimerad storklunga och att sen bli mer och mer aktiv på hemvägen sista 8 milen. Det gick på ganska perfekt första 3-4 milen tyckte jag, bra uppvärmningstempo. Tyvärr kraschade min klubbkamrat Anders precis framför mig då någon kom in tvärt och körde på hans styre. Jag var NÄRA att köra omkull där och med bromssladd på cykeln lyckades jag parera förbi.

En grupp på 4 eller så hade kommit iväg och fått en lucka på kanske 30 sekunder. Men vi såg dem och personligen tänkte jag att det var ganska perfekt, de håller fart och kan bli lite trötta samtidigt som klungan också håller dem i sikte. Det gick sen ihop någon mil innan Nynäshamn och där blev det nästan tvärstopp ett tag. Ingen ville köra längre och jag började bli kissnödig då pulsen varit alltför låg ett bra tag. Alltid ett gissel det där med dehydrering. Man vill vara ganska välfylld med vätska innan loppen men blir det någon lugn timme i början är det inte kul att bli kissnödig. Hade två flaskor med mig på cykel och drack första klunkarna först efter 8 mil och hade drygt en halv kvar i mål. Gick fram mot täten i klungan för att vara med och höja tempot innan Nynäshamn. Kom sen på idén att jag kanske kan stanna till vid lämpligt ställe där i Nynäs och kissa. Skönt att bli av med obehaget och med det lugnare tempo som just då var borde det gå någorlunda bra att ta sig upp mot fronten igen, eller?

Stannade till, höll på att göra en spd vurpa men klarade mig precis. Cyklisterna bara viner förbi, bokstavligen i hudratal och när jag stressat försökte kissa gick det inte först, spände mig och kände att det där var inget vidare strategiskt beslut. Fick sen i alla fall ur mig lite och hoppade ut på vägen igen lagom för att hinna med den sista svansen i jätteklungan. Bra Jonas nu har du ca 300 cyklister framför dig borde kunna göra dig bra varmkörd innan du är uppe i fronten igen. You go girl. Körde halvstressad iväg lite för fort, lugnade tempot något och tog kanske en 7 km eller så för att ta mig upp i fronten igen. Väl där orienterade jag mig och Juha från Hovet berättade att en stark grupp på 4 gått iväg och nog var ett par minuter före. Jäklar också, mardrömscenario. I utbrytningen var det starka cyklister från starka lag Skoda, La Chemise, Rejlers & Ryska Posten så inget organsierat hade gjorts i klungan, snarare tvärtom. Efter en stund fattade jag allvaret och började jaga med några från Hovet. Vi var inte många men vi kämpade på bra. De båda "Danarna" Björklund och Lidman, Peter Eggertsen, Krister Bergström och jag. Ibland var några från Boon Edam med och tog några förningar också. Var i bra form nu och kroppen svarade kanon och hämtade sig fort även efter långa förningar som kom tätare och tätare. Vi började närma oss Kessiakoffs Climb och det specialpris som gällde en 1km stignig efter ca 10 mil. Tänkte jag skiter i det och koncentrerar mig på fortsatt högt hårt tempo i jakten på utbrytarna. Skymtade dem innan några svängar och såg att vi verkade ta in lite, skönt det kanske finns hopp. Vi kommer in i backen, Peter E jag och Krister Bergström i spets ( måste bara nämna att Krister är 59 och starkare än de flesta och är ännu mer än mig ett bevis på min bloggrubrik It's never too late. Krister är dessutom en av våra mest dolda RIKTIGA idrottsstjärnor och har 5 vm guld i segling på 80 och 90 talet. Du är så stark Krister och alltid lika kul att cykla med dig). Det går fort men inte tokfort in i backen för att ha chans att vinna backpriset. Men efter ett par hundra meter höjer Peter E tempot markant i en tydlig attack mot bergspriset. Kan han kan jag tänker jag och går efter. Ett par hundra meter ifrån är jag ikapp och kan sprinta förbi till en ganska klar lucka över "målet". Kommer upp i årshögsta 172 puls där och det visade sig senare när jag laddat upp Strava att jag kört Kessiakoff Climb på delad ny KOM tid med Björn Strömbäck och Luca Mazzurana som jag antar sprintade i backen lite längre ner i klungan snabbt framåt. 1.29 och 41,3 kmh blev det. Kul och samtidigt lite irriterande att dela tiden med två. Hade jag kört mot någon där hade det nog gått att ta någon sekund till, men samma gäller säkert för dem.

Vi fortsätter direkt efter klättringen att köra på, min återhämtning är kanon och jag är pigg igen bara efter en kort vila på rulle och kan gå på. Efter ytterligare en mil är vi i stort sett ikapp. Yes tänker jag, new balls, lets ride. Går ner några positioner när vi bara är 10-15 sekunder ifrån och säger högt efter en stund när vi inte tar något mer. "Nu kanske några andra kan tänka sig att sy ihop det sista, eller"? Men istället bryggar en Rejlers och någon till ifatt och så blir de 6 som smiter längre och längre bort. Små marginaler och ett avgörande läge. Jag hade gått hårt en bra stund  och vi nästan var ikapp dem. Funderade på att brygga men tog beslutet att backa ner 10-15 positioner för att vara fräsch och kunna kontrastöta när vi kom ifatt. Tänkte att jag annars riskerar att dra upp klungan, bli trött och kanske få svårt att gå med den kontring jag trodde skulle komma när vi kom ifatt. 

Här en förning med starka Dan Björklund för dagen med Boon Edam på rulle.

Det blev ett helt avgörande beslut i fel riktning för mig. Det slog av och den nya gruppen om 6 försvann snabbt längre och längre bort. Frustrerad känner jag, a men hallå vi var ju ifatt. Hur kunde det bli så här? Demoraliserad någon kilometer innan jag bestämde mig för att nyttja min lysande dagsform till att åtminstone försöka igen. Fram i spets, långa hårda förningar. Men nu var vi ännu färre som var intresserade eller kapabla. Danarna och Peter E kämpade på ibland. Vi åkte fort i sida medvind hem men det var säkert 1-2 minuter ganska statiskt. De måste samarbetat bra där framme. Såg dem några gånger och fick en strimma hopp men nej. Not meant to be. 

Var inte alltför nedslagen för det och förlikade mig med tanken att jag inte skulle kunna komma först över linjen. Kunde istället njuta av en härlig styrka i kroppen med känslan att nu kan jag cykla riktigt fort riktigt länge. 

Ibland är det bra att ligga först och dra mycket. Det blev en stor klungkrasch strax bakom mig på stor bred väg och raksträcka i hög fart. Aldrig kul att höra skriken och ljudet av grafit som rasar i backen i hög fart. Vet inte hur många som gick i backen men gissar på 7-10 st. Hoppas det gick ok med er.

Är så inne i mig själv i en lång förning några mil från stan och målet på Gärdet och upptäcker att det står kravallstaket på delar av vägen rakt fram, men inga flaggvakter. Blev tilt i huvudet och jag är på väg rakt fram när alla bakom mig svänger vänster. Jäkla klant man är, upp på trottoar grus och svänga rätt igen. Lyckas i alla fall undvika att vurpa och kommer ner från trottoran nu några hundra meter bakom front igen. Men ingen större skada skedd.

Går snabbt om på vänster sidan och tar fart för en attack från sida vänster. Blir en hygglig lucka men jag känner ju direkt att det här är utsiktslöst. Kan inte hålla 45-50 mycket längre. Då bryggar en La Chemise ifatt och en strimma hopp tänds tillsammans men klungan visar snabbt att "det där kan ni glömma grabbar" och vi är inhämtade fort.

Stöter någon gång till mest för träning och tänker att jag struntar nog i att spurta idag. Kommer in mot Hornstull och en lite  konstig loop på cykelvägar runt Tantolunden, sen ner på Söder Mälarstrand vidare Skeppsbron förbi slottet där min gamle klubbkamrat Marco Jeres står med kameran och tar den här

 

Strandvägen bort mot vänstervarv runt Gärdet. Går ganska fort men inte tokfort. Ligger runt 10, hur blev det nu med spurt? Ja vad tror ni, adrenalinet kommer förstås och momentum byggs upp. Nu jäklar ungdomar ska ni få. Trångt men hittar till slut fram längst på högersidan. Kommer upp jämsides i spets med ca 400 m kvar. Har en 4-5 man på rad till vänster om mig. Tittar lite på dem och avvaktar något. Nu är det bara ca 200 kvar jag väntar inte längre nu för att ta någons hjul utan laddar på. Får bra flow och känner att jag får bra lucka. Håller den och tar klungspurten för till slut en 5 plats. Vi har kört om ett par killar från utbrytningen mot slutet och har Rejlers Björn Strömbäck bara 15-20 meter före i mål som håller undan för 4 platsen. Nils Penton är snabbast imål från utbrytningen med en attack mot slutet och är 1.5 minut före oss i klungan. Starkt kört i utbrytning större delen av loppet Nils. Klungan är i mål på 4.07 och prick 40 i snittfart. Mitt eget lopp är som två helt skilda halvor med en jättelugn första halva och hårdkörning andra halvan. Snittpulsen 138 och max 172 vilket är årshögsta dessutom två gånger. Både i Kessiakoffs Climb och i spurten. Bilden nedan visar tydligt skillnaden första och andra delen (inklusive kisspausen i mitten).

Kommit loss i spurten och är snart i mål

Jag summerar denna gigantisk långa rapport med stor nöjdhet. Det är två saker jag med facit i hand hade kunnat göra annorlunda. 1 låtit bli att stanna och kissa. Skulle kört mig lite svettigare mellan timme 1-2 istället. Då hade jag kunnat vara med i utbrytningen. 2 jag skulle bryggat ifatt när vi bara var 10 sekunder ifrån. 

Men det är cykel och charmen med cykel. You never know what you gonna get. Blixtsnabba beslut som ska fattas, ibland blir det rätt och ibland blir det fel. Men sammantaget vilken ynnest att få cykla detta fantastiskt välarrangerade lopp kanske i mitt livs form med så bra resultat. Jag hoppas stå på startlinjen nästa år igen och hoppas då på en ännu större folkfest.

 

Keith Richards - Tänk vad en människa kan klara

Såg en glad och avspänd Keith Richards 71 år bli intervjuad i Nyhetsmorgon idag. Har fascinerats av denna man under många år och det är ju ett mirakel i sig bara att han lever efter 50 år som rockstjärna och säkert under åtminstone 40 av dessa levt så långt från ett hälsosamt liv man kan göra. Finns ju många historier om Keith som när han slutade med heroin efter många års missbruk och "tände" av med en hela Jack Daniels varje dag under en massa år. Samtidigt som han fungerar, turnerar världen runt med Stones och levererar. Det borde inte gå men visar på sitt kanske lite udda sätt vad en människa kan klara av om bara geisten att leva, producera med nya mål i sikte. Han har fortfarande pigga ögon och är full av energi. Ev lite påverkad av något happypiller i intervjun och skrattar mest hela tiden men ger ett skönt avspänt intryck. Keith säger att han vill dra in Stones i studion nu och spela in nytt igen. Det var alldeles för länge sen. Hoppas man har det där drivet när man är 71, men kanske utan en hela Jack D om dagen då:-).

Sommaren 1982 var jag 15 år och sommarjobbade på ett stort lastfartyg där min morbror var kapten. Vi gick runt hamnarna i Europa och när vi låg några timmar med tåg från London i en hamn samtidigt som Stones skulle spela på på ett fullsatt Wembley Stadium inför 110 000 åskådare så kom några av sjöbusarna i besättningen på iden att åka dit för att köpa biljett på svarta börsen och festa lite. Jag följde naturligtvis med och fattade redan då att det här blir ett mine för livet. Biljetterna blev dyra så jag fick väl knacka rost och måla båten en vecka extra bara för att täcka det. Men Wow vad det var värt det. Vilken extremt häftig upplevelse bara att äntra Wembley bland 110 000. Seda dess har jag varit på säkert 100 häftiga konserter och idrottsevent runt hela världen men det här första är fortfarande det största publikmässigt och ett av de mest speciella minnen också.

Marijuanröken låg tät över hela stadion. Det är inte så ofta jag kommit i kontakt med den lukten sen dess men varje gång det händer kommer en minnesbild från Wembley upp i huvudet, stenhårt präglat. När bandet äntrar scen efter J Geils Band med Centerfold (kommer ni ihåg den?) som förband så öppnar de med Under my thumb och det var bara så otroligt mäktigt. Ja och så där har de bara fortsatt i 33 år sen dess. Otroligt imponerande människor Keith och Mick och de andra i Stones.

Tänk vad en människa kan klara av. Imorgonbitti ska jag försöka att cykla snabbt runt Velothon banan. Ska bli ruktigt kul och hoppas på stor cykelfest och många deltagare.