Velothon Stockholm - En kisspaus bort?

Vilken härlig cykelfest det blev igår på Velothon Stockholm. 3000 deltagare, start & mål på gärdet och avstängda vägar ut och in till stan. Ett säkert och mycket välordnat arrangemang på de 170 km banan gick i fin fint cykelväder ner till Nynäshamn och tillbaka. Det är inte lite logistik som ska fungera. Imponerande debut Velothon Stockholm med race director Kessiakoff och alla övriga i organisationen. Inte minst ett stort tack till alla funktionärer och flaggvakter, (trots att jag lyckades köra fel en gång).

Självklart krävs en del överseende och samförstånd bland trafikanter och boende längs vägen för att få till en sån här cykelfest och ett lika stort tack till alla er som visade det. Samtidigt är jag lite rädd att de många cykelhatare som tyvärr verkar finnas i och runt vår huvudstad nu hyser än större agg mot oss och tycker att de eventuella minuter av försening eller ändrad resväg igår pga avstängning eller passering av cyklister var lika med den värsta förorättning eller förnedring de varit med om sen Eldkvarn brann. I alla fall verkar bilisten som knuffade iväg och misshandlade en stackars oskyldig flaggvakt ha känt så. Ja vad ska man skriva om sånt beteende? Nej jag tror jag låter bli.

Nu till det roliga igen, loppet. Det märks verkligen vilken cykelfeber det är i Sverige. Jag åkte in med bilen tidigt på morgonen och parkerade på Valhallavägen strax innan Stockholms Stadion. Ett lemmeltåg av cyklister på väg mot start, kul och inspirerande. När jag cyklade bort sista biten talade jag med en trevlig farbror från Trollhättan som rest hit med son eller om det var svärson för at köra loppet. Fina Specialized S Works grejer med aerohjälm och cykel. Måste vara mumma för fabrikanterna i dessa tider när "alla" vill köpa sig snabbare. Det man inte har i benen får man försöka köpa sig till sa vi, skrattade och önskade varandra lycka till.

Iväg med masterstart genom hela stan Strandvägen, skeppsbron förbi slottet och sen bort mot Danvikstull där fältet släpptes efter 5 km. Gick förstås iväg i ganska hög fart direkt, men naturligt inte lika extremt som det var på VM helgen innan. Ändå hamnade jag en bra bit bak igen. Hade mest fokus på uppsikt framåt för att undvika ev. problem och kände mig inte lockad av att jaga framåt i början. Men kroppen kändes stark idag, så vid gott mod när vi rullade ner mot Nynäshamn i lite mot eller sidvind. Jag hoppades på ett hårt tempo helst hela tiden för en något decimerad storklunga och att sen bli mer och mer aktiv på hemvägen sista 8 milen. Det gick på ganska perfekt första 3-4 milen tyckte jag, bra uppvärmningstempo. Tyvärr kraschade min klubbkamrat Anders precis framför mig då någon kom in tvärt och körde på hans styre. Jag var NÄRA att köra omkull där och med bromssladd på cykeln lyckades jag parera förbi.

En grupp på 4 eller så hade kommit iväg och fått en lucka på kanske 30 sekunder. Men vi såg dem och personligen tänkte jag att det var ganska perfekt, de håller fart och kan bli lite trötta samtidigt som klungan också håller dem i sikte. Det gick sen ihop någon mil innan Nynäshamn och där blev det nästan tvärstopp ett tag. Ingen ville köra längre och jag började bli kissnödig då pulsen varit alltför låg ett bra tag. Alltid ett gissel det där med dehydrering. Man vill vara ganska välfylld med vätska innan loppen men blir det någon lugn timme i början är det inte kul att bli kissnödig. Hade två flaskor med mig på cykel och drack första klunkarna först efter 8 mil och hade drygt en halv kvar i mål. Gick fram mot täten i klungan för att vara med och höja tempot innan Nynäshamn. Kom sen på idén att jag kanske kan stanna till vid lämpligt ställe där i Nynäs och kissa. Skönt att bli av med obehaget och med det lugnare tempo som just då var borde det gå någorlunda bra att ta sig upp mot fronten igen, eller?

Stannade till, höll på att göra en spd vurpa men klarade mig precis. Cyklisterna bara viner förbi, bokstavligen i hudratal och när jag stressat försökte kissa gick det inte först, spände mig och kände att det där var inget vidare strategiskt beslut. Fick sen i alla fall ur mig lite och hoppade ut på vägen igen lagom för att hinna med den sista svansen i jätteklungan. Bra Jonas nu har du ca 300 cyklister framför dig borde kunna göra dig bra varmkörd innan du är uppe i fronten igen. You go girl. Körde halvstressad iväg lite för fort, lugnade tempot något och tog kanske en 7 km eller så för att ta mig upp i fronten igen. Väl där orienterade jag mig och Juha från Hovet berättade att en stark grupp på 4 gått iväg och nog var ett par minuter före. Jäklar också, mardrömscenario. I utbrytningen var det starka cyklister från starka lag Skoda, La Chemise, Rejlers & Ryska Posten så inget organsierat hade gjorts i klungan, snarare tvärtom. Efter en stund fattade jag allvaret och började jaga med några från Hovet. Vi var inte många men vi kämpade på bra. De båda "Danarna" Björklund och Lidman, Peter Eggertsen, Krister Bergström och jag. Ibland var några från Boon Edam med och tog några förningar också. Var i bra form nu och kroppen svarade kanon och hämtade sig fort även efter långa förningar som kom tätare och tätare. Vi började närma oss Kessiakoffs Climb och det specialpris som gällde en 1km stignig efter ca 10 mil. Tänkte jag skiter i det och koncentrerar mig på fortsatt högt hårt tempo i jakten på utbrytarna. Skymtade dem innan några svängar och såg att vi verkade ta in lite, skönt det kanske finns hopp. Vi kommer in i backen, Peter E jag och Krister Bergström i spets ( måste bara nämna att Krister är 59 och starkare än de flesta och är ännu mer än mig ett bevis på min bloggrubrik It's never too late. Krister är dessutom en av våra mest dolda RIKTIGA idrottsstjärnor och har 5 vm guld i segling på 80 och 90 talet. Du är så stark Krister och alltid lika kul att cykla med dig). Det går fort men inte tokfort in i backen för att ha chans att vinna backpriset. Men efter ett par hundra meter höjer Peter E tempot markant i en tydlig attack mot bergspriset. Kan han kan jag tänker jag och går efter. Ett par hundra meter ifrån är jag ikapp och kan sprinta förbi till en ganska klar lucka över "målet". Kommer upp i årshögsta 172 puls där och det visade sig senare när jag laddat upp Strava att jag kört Kessiakoff Climb på delad ny KOM tid med Björn Strömbäck och Luca Mazzurana som jag antar sprintade i backen lite längre ner i klungan snabbt framåt. 1.29 och 41,3 kmh blev det. Kul och samtidigt lite irriterande att dela tiden med två. Hade jag kört mot någon där hade det nog gått att ta någon sekund till, men samma gäller säkert för dem.

Vi fortsätter direkt efter klättringen att köra på, min återhämtning är kanon och jag är pigg igen bara efter en kort vila på rulle och kan gå på. Efter ytterligare en mil är vi i stort sett ikapp. Yes tänker jag, new balls, lets ride. Går ner några positioner när vi bara är 10-15 sekunder ifrån och säger högt efter en stund när vi inte tar något mer. "Nu kanske några andra kan tänka sig att sy ihop det sista, eller"? Men istället bryggar en Rejlers och någon till ifatt och så blir de 6 som smiter längre och längre bort. Små marginaler och ett avgörande läge. Jag hade gått hårt en bra stund  och vi nästan var ikapp dem. Funderade på att brygga men tog beslutet att backa ner 10-15 positioner för att vara fräsch och kunna kontrastöta när vi kom ifatt. Tänkte att jag annars riskerar att dra upp klungan, bli trött och kanske få svårt att gå med den kontring jag trodde skulle komma när vi kom ifatt. 

Här en förning med starka Dan Björklund för dagen med Boon Edam på rulle.

Det blev ett helt avgörande beslut i fel riktning för mig. Det slog av och den nya gruppen om 6 försvann snabbt längre och längre bort. Frustrerad känner jag, a men hallå vi var ju ifatt. Hur kunde det bli så här? Demoraliserad någon kilometer innan jag bestämde mig för att nyttja min lysande dagsform till att åtminstone försöka igen. Fram i spets, långa hårda förningar. Men nu var vi ännu färre som var intresserade eller kapabla. Danarna och Peter E kämpade på ibland. Vi åkte fort i sida medvind hem men det var säkert 1-2 minuter ganska statiskt. De måste samarbetat bra där framme. Såg dem några gånger och fick en strimma hopp men nej. Not meant to be. 

Var inte alltför nedslagen för det och förlikade mig med tanken att jag inte skulle kunna komma först över linjen. Kunde istället njuta av en härlig styrka i kroppen med känslan att nu kan jag cykla riktigt fort riktigt länge. 

Ibland är det bra att ligga först och dra mycket. Det blev en stor klungkrasch strax bakom mig på stor bred väg och raksträcka i hög fart. Aldrig kul att höra skriken och ljudet av grafit som rasar i backen i hög fart. Vet inte hur många som gick i backen men gissar på 7-10 st. Hoppas det gick ok med er.

Är så inne i mig själv i en lång förning några mil från stan och målet på Gärdet och upptäcker att det står kravallstaket på delar av vägen rakt fram, men inga flaggvakter. Blev tilt i huvudet och jag är på väg rakt fram när alla bakom mig svänger vänster. Jäkla klant man är, upp på trottoar grus och svänga rätt igen. Lyckas i alla fall undvika att vurpa och kommer ner från trottoran nu några hundra meter bakom front igen. Men ingen större skada skedd.

Går snabbt om på vänster sidan och tar fart för en attack från sida vänster. Blir en hygglig lucka men jag känner ju direkt att det här är utsiktslöst. Kan inte hålla 45-50 mycket längre. Då bryggar en La Chemise ifatt och en strimma hopp tänds tillsammans men klungan visar snabbt att "det där kan ni glömma grabbar" och vi är inhämtade fort.

Stöter någon gång till mest för träning och tänker att jag struntar nog i att spurta idag. Kommer in mot Hornstull och en lite  konstig loop på cykelvägar runt Tantolunden, sen ner på Söder Mälarstrand vidare Skeppsbron förbi slottet där min gamle klubbkamrat Marco Jeres står med kameran och tar den här

 

Strandvägen bort mot vänstervarv runt Gärdet. Går ganska fort men inte tokfort. Ligger runt 10, hur blev det nu med spurt? Ja vad tror ni, adrenalinet kommer förstås och momentum byggs upp. Nu jäklar ungdomar ska ni få. Trångt men hittar till slut fram längst på högersidan. Kommer upp jämsides i spets med ca 400 m kvar. Har en 4-5 man på rad till vänster om mig. Tittar lite på dem och avvaktar något. Nu är det bara ca 200 kvar jag väntar inte längre nu för att ta någons hjul utan laddar på. Får bra flow och känner att jag får bra lucka. Håller den och tar klungspurten för till slut en 5 plats. Vi har kört om ett par killar från utbrytningen mot slutet och har Rejlers Björn Strömbäck bara 15-20 meter före i mål som håller undan för 4 platsen. Nils Penton är snabbast imål från utbrytningen med en attack mot slutet och är 1.5 minut före oss i klungan. Starkt kört i utbrytning större delen av loppet Nils. Klungan är i mål på 4.07 och prick 40 i snittfart. Mitt eget lopp är som två helt skilda halvor med en jättelugn första halva och hårdkörning andra halvan. Snittpulsen 138 och max 172 vilket är årshögsta dessutom två gånger. Både i Kessiakoffs Climb och i spurten. Bilden nedan visar tydligt skillnaden första och andra delen (inklusive kisspausen i mitten).

Kommit loss i spurten och är snart i mål

Jag summerar denna gigantisk långa rapport med stor nöjdhet. Det är två saker jag med facit i hand hade kunnat göra annorlunda. 1 låtit bli att stanna och kissa. Skulle kört mig lite svettigare mellan timme 1-2 istället. Då hade jag kunnat vara med i utbrytningen. 2 jag skulle bryggat ifatt när vi bara var 10 sekunder ifrån. 

Men det är cykel och charmen med cykel. You never know what you gonna get. Blixtsnabba beslut som ska fattas, ibland blir det rätt och ibland blir det fel. Men sammantaget vilken ynnest att få cykla detta fantastiskt välarrangerade lopp kanske i mitt livs form med så bra resultat. Jag hoppas stå på startlinjen nästa år igen och hoppas då på en ännu större folkfest.