Keith Richards - Tänk vad en människa kan klara

Såg en glad och avspänd Keith Richards 71 år bli intervjuad i Nyhetsmorgon idag. Har fascinerats av denna man under många år och det är ju ett mirakel i sig bara att han lever efter 50 år som rockstjärna och säkert under åtminstone 40 av dessa levt så långt från ett hälsosamt liv man kan göra. Finns ju många historier om Keith som när han slutade med heroin efter många års missbruk och "tände" av med en hela Jack Daniels varje dag under en massa år. Samtidigt som han fungerar, turnerar världen runt med Stones och levererar. Det borde inte gå men visar på sitt kanske lite udda sätt vad en människa kan klara av om bara geisten att leva, producera med nya mål i sikte. Han har fortfarande pigga ögon och är full av energi. Ev lite påverkad av något happypiller i intervjun och skrattar mest hela tiden men ger ett skönt avspänt intryck. Keith säger att han vill dra in Stones i studion nu och spela in nytt igen. Det var alldeles för länge sen. Hoppas man har det där drivet när man är 71, men kanske utan en hela Jack D om dagen då:-).

Sommaren 1982 var jag 15 år och sommarjobbade på ett stort lastfartyg där min morbror var kapten. Vi gick runt hamnarna i Europa och när vi låg några timmar med tåg från London i en hamn samtidigt som Stones skulle spela på på ett fullsatt Wembley Stadium inför 110 000 åskådare så kom några av sjöbusarna i besättningen på iden att åka dit för att köpa biljett på svarta börsen och festa lite. Jag följde naturligtvis med och fattade redan då att det här blir ett mine för livet. Biljetterna blev dyra så jag fick väl knacka rost och måla båten en vecka extra bara för att täcka det. Men Wow vad det var värt det. Vilken extremt häftig upplevelse bara att äntra Wembley bland 110 000. Seda dess har jag varit på säkert 100 häftiga konserter och idrottsevent runt hela världen men det här första är fortfarande det största publikmässigt och ett av de mest speciella minnen också.

Marijuanröken låg tät över hela stadion. Det är inte så ofta jag kommit i kontakt med den lukten sen dess men varje gång det händer kommer en minnesbild från Wembley upp i huvudet, stenhårt präglat. När bandet äntrar scen efter J Geils Band med Centerfold (kommer ni ihåg den?) som förband så öppnar de med Under my thumb och det var bara så otroligt mäktigt. Ja och så där har de bara fortsatt i 33 år sen dess. Otroligt imponerande människor Keith och Mick och de andra i Stones.

Tänk vad en människa kan klara av. Imorgonbitti ska jag försöka att cykla snabbt runt Velothon banan. Ska bli ruktigt kul och hoppas på stor cykelfest och många deltagare.