måndag 17 oktober 2016

Gran Canaria dag 3 Soria & The Wall

Sitter i loungen på Heathrow (vad gör du där var det inte på GC du var?). Jo men flyget var inte lika förtjänstfullt fixat och bokat av GC turistråd som annars bjöd oss på en verklig kanonresa med tre mycket fina cykeldagar. Då kan man leva med 3 timmar på Heathrow, i alla fall härinne i loungen..

Sista cykeldagen blev i längd och klättringar som de föregående två runt 10 mil och 1800 vackra höjdmeter.  Cyklade dem också med liknande intensitet, övervägande lugnt bakom guiden Martin och sen några riktigt hårda insatser i några av klättringarna. Vi hade motsatt vad väderprognosen sagt innan ett kanonväder igår söndag. Guiderna sa att det knappt varit ett moln sedan april och när vår resa började i fredags så var vädret lite sådär dessutom med regnprognos söndag men det blev som tur var helfint både lördag söndag. Inte ens när det ska bli dåligt väder på GC blir det så. Lite skillnad mot vad jag upplevt på Mallorca senaste 4 åren vad gäller vädret.

Sista cykeldagen

Igår cyklade vi bort den fina vägen mot en av de kändare klättringarna upp till Soria. 5,5 km nära 8% och ett utmaning som heter duga. Jag försökte satsa på en bra tid men kände rätt fort att jag inte orkade hålla farten som jag önskat, kanske dagarna innan med hårdkörning satt mer i, eller så är jag inte bättre helt enkelt. Troligen det senare. Guiden Martin hade sagt att det var 6,5 km så jag tog inte ut mig helt för att orka hela vägen och blev lite förvånad när byskylten dök upp redan efter 5,5 km. Trodde jag missat någon avtagsväg och virrade först ner mot Soria sedan upp och vidare en liten bit på en extremt dålig väg full med hål som är ca 3 km lång tokbrant 9% som leder upp till målet för den fina Tauropass klättringen vi gjort dagen innan. Då cyklade vi det här partiet nedför så t om jag med västvärldens sämsta lokalsinne kände att näe då var nog klättringen slut där vid 5,5 km och åkte tillbaka för att lagom möta upp Oskar och Martin som kom upp då efter en lugnare ascent. Camilla och Björn vände hemåt redan vid Soria backen för en kortare lugnare dag.

Sen cyklade vi upp de extremt branta 3 km på den katastrofala vägen men uppför gör det ju mindre. Dagen innan ned var det däremot största försiktighet och krypfart som gällde. När vi kom upp till Tauropassets topp tog vi sikte mot Ayacata och wow vad det var vackert den milen eller så på hög höjd och med kanske 3 % snittlutning dit. Vissa partier fantastiskt fina med helt ny asfalt och sedan kommer det sträckor där ny asfalt skulle behöva läggas. Det är mitt sammantagna intryck av GC cykling otroligt många fina vägar, mest uppåt och nedåt förstås men finns också fina fartsträckor och mer böljande partier längs kusten tex. Vägarna är TOPPKLASS 90% av tiden tyvärr är de få partier varav en del länkar ihop fina rundor väsentligt sämre. Fixar de till den kanske knappa mil totalt av dåliga vägar så är det här ett riktigt cykelparadis enligt mig. Ja kanske inte matställen längsvägen, verkar som man får nöja sig med en bocadillo på många ställen, men gott nog så.

På vägen hem sa Martin att nu kommer The Wall här snart en kort men sinnessjuk brant backe på några hundra meter direkt efter en tvär 90 gladare höger. Fick ingen fart in i svängen men när jag såg Martin och Oskar gasa pumpade adrenalinet till och jag fick i en lättare växel och trampade vad jag hade uppför backen. Vilket gav en bra Strava tid.

The Wall


Sista chansen till att ta ut sig kom efter en underbar fin utförskörning efter Fataga (tack Martin för att du lärde mig köra utför "igen" känt mig blockad och spänd efter olyckorna men nu fick jag igång en bättre känsla och teknik med bibehållen kontroll utan att bli rädd). Martin sa på sin norska att nu är det sista chansen att köra hårt upp till viewpointen där kanske 1,5 km rätt brant stigning. Kände mig lite som en hund, här spring och ta benet, men whatever, det är ju bra träning så jag bombade på i två hundra meter för att bli tokstum. Höll nästan på att ge upp men så kom tanken att det här ju det sista jobbiga, allout nu you go girl och det gjorde jag var helt slut när jag kom upp och de turisterna som stod och njöt nav utsikten bredvid sina bilar undrade nog vad den där medelålders silverpilen hade för fel på sig eller om de skulle ringa ambulans.

Den sista pushen

Som tur är hämtar man sig ju fort när man är någorlunda vältränad och lagom tills Oskar och Martin kom så var jag fabriksny igen och vi rullade ned mot Playa Ingles och Freemotions kontor som ställde upp med guider och cyklar lagom för att se Sagan än en gång knäcka de andra i finalen för sin andra raka VM titel, mäktigt.

Summerar härliga tre dagar med 30 mil och 5400 höjdmeter. Känner mig i väldigt bra form men det känns som något lite på toppen saknas. Tror jag vet vad. Höftböjarmuskeln är ur funktion igen. På massagen på SPA:t i förrgår fick jag kanonmassage av en brittisk fysioterapeufttant. Massera kunde hon hur bra som helst men när jag bad henne trycka ner mina ben från typ 45 grader som Thomas min kiropraktor gör för att testa höftböjaren så var det långt från att hon kunde hänga sig på benet utan rubba det som Thomas kan när den höftböjaren är "påslagen" och inte kunde hon fixa det heller får gå till Thomas i veckan och så får han fixa till det med sina magiska händer.

Innan vår sista middag igår var vi på ett långt besök på ett sjukhus i Las Palmas för att se deras sports medicine center. Spännande hitech minst sagt men det skriver jag mer om en annan dag. Nu är vinet i glaset slut och planet ska snart gå. Solong!




3 kommentarer:

  1. Riktigt fint. Jag åker om två veckor. Det blir sex cykeldagar och lite inlinesåkning om vädret tillåter.

    SvaraRadera
  2. Riktigt fint. Jag åker om två veckor. Det blir sex cykeldagar och lite inlinesåkning om vädret tillåter.

    SvaraRadera
  3. Härligt Björn! Enjoy!

    SvaraRadera