Oj oj oj vilket hårt lopp det blev i Västerås igår. Inte så stort startfält med 38 cyklister till start men av riktigt hög klass. Starka uppställningar från bl.a Södertälje, Hymer, Motala, Uppsala, Valhall & Åhus / Argon. Jag är "lone ranger" i elitklass från oss i CK08 på både gott och ont. Ingen att ta hänsyn till i loppet men heller ingen att få hjälp av. Göra sitt lopp helt själv alltså men det har jag principiellt inget emot och formen kändes god så jag hade höga förhoppningar om ett bra lopp på den pannkaksplatta triangelbanan på 14 km som skulle köras 10 varv. Sträckningen borde passa mig bra. Jag är hyggligt åkstark i höga farter under lång tid och borde tåla vinden bättre än de lättaste killarna. Banan dessutom helt utan tekniska svårigheter, vilket borde passa en gammal silverpil som mig.
Var inställd på att det likt förra året då jag var med i mitt första Anundslopp (22 plats) skulle sätta av i väldig fart men det blev precis tvärtom, gick på lite i början men inget märkvärdigt sen blev det väldigt lättsamt i nästan 50 minuter. Farten var ändå drygt 41 efter några mil men det gick i jämnt tempo och klungan var samlad. Var nere runt 120 puls där under en lång stund och tänkte att man får vara nöjd så länge det varar. Jag hade bestämt mig för en passiv attityd under loppets första hälft och det smäller nog till ändå när som helst. Det var precis vad det gjorde, på väg ut i det långa kantvindspartiet på 3 varvet så bröt helvetet löst, det blev ett inferno av ryck och bryggningar och en klunga som var på väg att slitas i stycken. Det sa bara pang så åkte pulsen upp nära max och låg kvar där under ett par mil. Det fanns några lägen där, speciellt på kantvindspartiet varv 3 och 4 som verkligen var vidrigt hårda.
Lika jobbigt som det ser ut på bilden var det. Bilden nedan från Ibike visar en 9 minuters period där och nära 8 km med 50,9 i snittfart 411 W / 470 NPW med 3 st 1 minuters på 550-600 W.
Tror det är bland de hårdaste om inte den hårdaste halvtimmen jag upplevt på en cykel och jag hann tänka i frustration när jag låg där på gränsen och kämpade för överlevnad "men vad är de här killarna gjorda av? Varför blir ni inte trötta? nej det får bli Veteranklass nästa år". Men det var nog fler som blev trötta och det lugnade som tur var ner sig lite sen även om farten fortfarande var hög.
Mellan mil 3 och mil 10 gick det i 45,2 snittfart 333 W / 374 NPW under 1 h 24 min.
Efter den perioden tappade jag tyvärr möjligheten till topplacering då jag inte lyckades gå med en 10 mannagrupp som kom iväg på kantvindspartiet ut på 8 varvet. Jag hade förstås byggt upp en ackumulerad trötthet där men jag gjorde några taktiska missar som om jag undvikit kanske med lite tur lyckats gå med. En av de missarna var nog att köra mycket i front mellan mil 8-10. En utbrytning hade gått iväg med cykelvasavinnaren Johan Landström, Magnus Darvell och Robert Pölder. Åkstarka så det räcker och blir över. Jag var med i front och vi var en 5-6 som snurrade runt en mil eller så i jämn hög fart. Utbrytarna hade kanske 5-600 hundra meters lucka och vi var i hunting mode och rätt var det var hamnade jag lite loss med Alex Gingsjö i en fartökning. Sämre partner kan man ju ha i jakten. Frågan är om man kan ha en bättre? Bättre jaktpartner än mig kunde dock Gingsjö ha önskat sig. När han ville bli avlöst kände jag redan efter några sekunder att nej det här går inte i den farten och viftade fram Alex igen. Sen hände något av det mest imponerande jag sett i cykelväg. Alex gick ner med armbågarna i tempoställning och sen KÖRDE han. Klungan bakom oss hade anslutit så nu drog han en lång orm i 45-50 kmh kilometer efter kilometer. Jag låg på hans rulle och när jag tittade på min Ibike visade den närmare 400 w än 300. Gissar att vi var många där av de som fortfarande var kvar bakom som gick på rött trots rullen. Han körde helt ensam ikapp dom efter den sjukaste 10 minuters förning jag sett. Jag låg bakom och tänkte "there is always a next level" när vi var ikapp klappade jag honom på axeln och sa tack för uppvisningen. Ska verkligen bli kul att se vad han kan göra i tempo VM nu om några veckor.
Sen gjorde jag misstag nr 2 och 3. Kände mig nu riktigt med i loppet och var framme och drog några gånger kanske i lite övermod. Men det avgörande misstaget var när vi kom in på det långa hemska kantvindspartiet. Där gällde det att vara på hugget och försöka hitta lite skydd och snabba hjul i de nya förväntade attackerna. Jag tappade lite fokus ut från kurvan och drack och fumlade med flaskan och det small till och ca 10 gubbar hade en lucka på 30 meter. Försökte brygga men kände att nej det här klarar jag inte själv. Hoppades att det fanns några med krafter kvar bakom som kunde hjälpa till och när jag såg Landström och Patrik Moren komma upp på sidan fick jag lite hopp. Men de var inte intresserade eller om de bara inte orkade. Vi blev en gruppetto om 6 som under tystnad och ganska resignerat rullade vidare. Fattade förstås vad klockan var slagen och det kändes jä.... surt. Där försvann chansen till en topplacering. Att köra nära 4 mil om någonstans en 11 plats lockade inte Landström och Moren som klev av med två respektive ett varv kvar.
Fortfarande under tystnad körde jag Jim Karlsson Västerås, Andreas Thell Argon och Henrik Öijer Falun runt trekanten även en sista gång. Jag visste ju inte exakt hur många som var före men tänkte att jag ska i alla fall först över linjen av oss "slagna". När vi till slut svängde av mot uppförsspurten låg jag på Jims hjul han ökade farten in mot mål utan att spurta så det blev som ett fint uppdrag och sista 200 m klippte jag till det jag hade och ingen kände för att svara. Jag kom in på 11 plats och det blev en 4 plats i Svealandsmästerskapet.
Jag kämpade hårt och gjorde vad jag kunde. Precis allt måste gå rätt om jag ska nå ända fram mot yppersta eliten. Men jag känner ändå att jag är där. Jag kan tävla mot de flesta av Sveriges bästa linjecyklister. Även om det förstås är nivåskillnad upp till pallen Stevenson, Gingsjö och Marcus Svensson, så är det en grym känsla för en man som inte suttit på en cykel på nära 20 år och började cykla när han var 43 för 4-5 år sedan. Det är aldrig försent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar