Starten går och jag lägger mig rätt långt bak och hoppas på lugna första mil, det var så förra året och det blev så igen nu även om det ryckte till några gånger i pulskurvan när kantvinden fick fäste. Men precis som förra året skulle helvetet braka löst big time på den extrema kantvindssträckan efter Borensberg. Visste att det här partiet liksom förra året kan bli make it or break it, men blev på något sätt ändå lite passiv och hamnade lite långt ned. Det blev luckor och jag kände att kroppen håller på att svika, men så kom Patrik Morén och en Södertäljekollega upp på vänster sida och jag fick lite nytt hopp och tänkte var med här nu så kan vi komma tillbaka. Jag hängde på och vi snurrade runt någorlunda ok en 4-5 st i vindinfernot. Till slut kom vi ut i medvinden och hej vad det gick mellan 50-60 långa stunder och nu kändes det lite bättre även om det var nära gränsen.
Vi hade en ca 15 manna stor grupp nu bara något hundratal meter framför och tog in på dem. Jag gissade att det var andra klungan som enbart hade en mindre grupp Bianchi Tre Berg ev i sällskap med några andra i sin tur strax framför sig så kan vi bara hämta in de här är vi ju med igen. Vi kom ifatt till priset av att jag började bli klart sliten och tung i benen. La mig långt bak och blev passiv igen och hoppades att det skulle lugna sig lite igen efter 1 mils tokkörning i medvinden. Men tyvärr gjorde det inte det och jag tappade några meter, täppte till men började tappa igen. Tittade på Ibike wattmätaren på puls och kraft och fick inte se några fantomsiffror. Ändå hade jag inget i benen, varför är jag så trött? Det här håller på att rinna ifrån mig, NEJ! Det finns få saker som är så stor skillnad på som att cykla tävling när du är på hugget och återhämtar dig fort, pigga ben och ett huvud i race mode. Du är i kontroll och att tappa en klunga finns inte i din tankevärld. Motsatsen är precis lika hemsk som den förstnämnda är underbar. Det var tyvärr den senare jag fick uppleva igår.
Gick in i en mental vägg där strax innan vi efter 5 mil kom in på lilla varvet på
Ska jag bryta eller inte? Nu blir det ändå bara fikacykling,, men samtidigt hade ju glädjande fått med mig fru och två av döttrarna för att heja och pappa kan ju inte bara var looser så där och bryta hur som helst, vad ger det för signaler? Så se till att ta dig i mål i alla fall och ta det som ett träningspass.
Så jag var med i en grupp på kanske 7 eller så som rullade runt utan att ha ihjäl oss. Kändes faktiskt bättre och bättre i kroppen och när de outstanding ledarkvintetten med enbart Tre Berg åkare varvade oss på kortvarvet med kanske 4 varv kvar kände jag så där vill jag också kunna cykla, det borde gå.. Att vilja men inte kunna var melodin igår.
Det var lite kul sen men några
varv kvar vid varvning så ropade min fru Kajsa till mig och C klungan "Ni
ligger sist". Jag började skratta för mig själv och tänkte ja det var
ju en lite annorlunda peppning. Efter loppet skrattade jag fru och barn åt det. Kajsa hade tänkt ropa ni ligger på 30 plats men fick något hjärnsläpp och
ropade ni ligger sist istället. Båda informationerna var iofs korrekta då alla
andra hade brutit det stentuffa loppet., men det är klatt kanske lite mer
inspirerande att höra att man ligger topp 30 än sist. Vi skrattade gott under middagen när vi kommit hem på kvällen åt det.
Sista
varvet blev det förstås fartökning mot slutet och en spurt för att undvika
"sista platsen" av de som kom i mål. Fick bra fart och körde den 400 meter långa uppförsspurten på 29 sekunder med 53 kmh (KOM är 27 s) men började långt bak och orkade inte
ända fram och slutade 3 där för en total 28 plats.
Här förlorar jag spurten om 26:e plats
Nya tag framåt. You live and you learn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar