En ny nivå - snabbaste träningspasset någonsin

Jag fyller 49 i december. I år har jag sakta börjat förlika mig med tanken att jag kanske passerat min fysiska peak och får sikta på att behålla snarare än förbättra prestationsnivån. En nog så tuff uppgift. Inte minst som det sägs att man förlorar ca 1% VO2 max syreupptagning per år. 1% kanske inte låter så mycket men på ett tempolopp om 25 minuter är 1% sämre resultat 15 sekunder, vilket kan var en ganska stor skillnad i resultatlistan.

I och med att jag började cykla i 43 års åldern så har jag mentalt tänkt att det jag förlorar i åldrande tar jag igen med anpassning, muskeladaption och många mil i benen. Ni vet 10 000 timmars regeln och det tar lång tid att bli bra i cykling såsom i nästa vilken profession som helst här i världen. För mig tog det inte så lång tid att bli hyggligt bra. Redan debutsäsongen med tävlingar 2012 efter ett par års  trampande klarade jag mig ganska bra och tog brons i VSM H 40 linje. 2013 blev ännu lite bättre, och toppen kom nog sommaren 2014 i absolut kraft och fart i alla fall mätt på solopassen. Sen är ju cykling så mycket mer än bara just peak power och vilken fart du kan hålla över en given sträcka på några mil. Det är taktik. Det är uthållighet att tåla hög fart länge. Det är spurtförmåga och timing osv och i alla dessa områden känns det som jag även i år tagit ett steg till och är på personlig toppnivå.

Men den form jag var i på Vätternrundan som jag med Team Conti klarade under 7 timmar förra året och veckorna efter fram till SM var nog den bästa jag haft i absolut peak power. SM blev tyvärr en bitter flop då jag sannolikt körde alldeles för hårt dagarna tätt inpå och blev sliten efter flera månaders hårdkörning. Jag var ju relativ nybörjare och hade inte lärt mig, eller kanske viljat ta till mig ideer kring tapering och formtoppning. Det kändes ju så bra där veckorna innan SM så jag bara körde på. Ett dyrköpt misstag och tråkigt att det skulle ske på mitt första och enda "stora" SM. Men vad gör vi av våra misstag och erfarenheter? Jo vi lär oss och går vidare.

Inför amatör VM i Ålborg nu nästa söndag så har jag anammat tapering och formtoppningsförberedelser på ett mer seriöst och vedertaget sätt. Jag har tränat riktigt hårt med 50 mila veckor 5-6 veckor i rad för att med två veckor kvar börja en rejäl nedtrappning, korta pass, med bibehållen intensitet och mycket vila. Första veckan av denna taperingperiod har nu gått och jag cyklade 16 mil förra veckan. Började känna effekten av en piggare och mer utvilad kropp redan i onsdags på Fysingen Runt Smacktempo som blev mitt bästa tempolopp på två år. Några kortare pass torsdag, fredag + pendling sen helvila lördag för att igår göra ett test med linjecykeln hur snabbt jag kan cykla samma bana Fysingen Runt 19 km. Hade en målbild om 41 kmh men trodde att det kunde bli väl tufft. Inte blev det lättare av de mörka moln som höll sig över Fysingen igår när jag började cykla dit från Sollentuna. När jag kom bort mot Fresta kyrka har precis en jätteskur dragit över och vägbanorna är överfulla med vatten, det tog en minut så var jag dyngsur trots att solen sken, lite surrealistiskt, men ben och kropp kändes kanon på ditvägen och regnmolnet var på väg bort. Så blöta skor, kläder och vägar bekom mig inte så jag trampade igång i bra fart och en positiv känsla. 

I början av banan så kommer en bil upp jämsides med mig. Jag ligger i 45 och jag känner att de blänger och tycker "vad tusan kan du inte cykla på cykelbanan som går här precis bredvid?". Och ja förlåt, förstår precis hur ni känner det men jag har inte tiden just nu och förklara att jag precis har börjat ett rekordförsök runt Fysingen och då fungerar cykelbanan mindre bra.

Bort mot Rosersberg är det medvind och jag håller bra tryck med över 43 snitt, och andningen fortfarande fint stabilt under kontroll. Benen är starka och jag får ett härligt flow på den regnblöta vägen. Svänger av mot Skånela tappar en del då jag tar det superförsiktigt i den svåra blöta kurvan men kan sen öka effekten kontinuerligt och hålla farten trots motvind nu på vägen mot Skånela. Wow wattmätaren över 400 w nu och det fungerar, underbar känsla, pulsen ca 155 men stabilt där och inte på rött. Håller 42,2 snitt när jag svänger av höger tillbaka mot Vikskolan Upplands Väsby och de ca 5 km som är kvar till mål. Det är en rätt tungcyklad kuperad väg mot slutet. En väg som jag cyklat hundratals gånger och som jag vet att man kan tappa mycket tid på om man är trött eller vinden är mot. Jag tänker att kan jag hålla tryck nu så kan det bli över 41 snitt och bättre än mitt mål. Det är lite motvind men kan öka farten ändå. Blir nästan euforisk i stunden och det känns som något bara lossnat, en helt ny känsla. En ny starkare nivå. Ett steg till upp i trappan. En helt underbar känsla som ni som tränar mycket vet är en sällsynt gäst, men oj så skön när den kommer på besök. Runners high! Rullar med stor tillfredsställelse imål på Strava segmentet på 26,57 och 42,3 snitt.

 

Trött men inte helt utpumpad, högsta pulsnotering 159 och snitt 153 pekar på ett perfekt disponerat lopp. Både i fart och ännu mer i kraft, kanske 30-40 w högre än tidigare topp så är det det absolut bästa jag någonsin cyklat på dylik sträcka med linjecykel och känslan att få sådan payback efter allt slit är fullständigt magisk. Ett träningspass solo så här kan för mig betyda mer än en lyckad tävling. Kvittot på att allting går, och går det inte så går det till slut ändå. It´s never too late! Jag är i mitt livs form och det är 6 dagar kvar till VM.

 

Ibike data