Allt är relativt

Idag är det två veckor sedan jag bröt höften i en lerig cykeltunmel vid Järva Krog. Känns som en evighet samtidigt känns det som igår och surrealistiskt att det hänt. Ett ögonblick och plötsligt ändras ditt liv dramatiskt. Mycket smärtor, tung rehab och de självklaraste vardagssysslor som att göra frukost, gå upp ur sängen och duscha blir stora tuffa projekt. För en tid. Jag hade turen i oturen att skada mig med möjlighet till snabb återkomst och fullt tillfrisknande. Alla har inte den turen.

När jag satt och åt lunch en dag på vårdhemmet i Täby förra veckan rullade det in en ung kille i rullstol och satte sig mittemot. Trevligt tänkte jag att få tala med en ung människa en stund. Inget ont om de andra patienterna på vårdhemmet men kunde inte undgå att få lite Gökboet feeling stundtals där i matsalen. Många som tyvärr sett sina bästa dagar både fysiskt och psykiskt. All morfin de får mot smärtor gör ju inte psykprofilen bättre direkt. Usch vilket skit att bli gammal och sjuk.

Jag började tala med killen i rullstolen, han var 24 år. Jag frågade hur länge han varit där? 4 månader sa han och innan det 4 månader på Karolinska. Oh fy tusan vad har hänt dig? Jag föll från 4 våningen ner på marken i januari. Svåra skador och inte mycket liv kvar efter fallet. Nu har mycket läkt, men jag är förlamad från midjan och nedåt.

Så fruktansvärt. Där satt jag innan och tyckte lite synd om mig själv. Nu blev allt plötsligt mycket relativt och min egen olycka kändes som en lotterivinst i sammanhanget. 

24 år livet har precis börjat och sen pang 9 månader på sjukhus och kanske förlamad för livet? Frågade hur han mått psyksiskt efter sin olycka? Upp och ner, nattsvart i början, men sen när han såg andra på Karolinska ligga förlamade från halsen nedåt och inte kunna göra någonting då tyckte han att "det kunde varit värre" allt är verkligen relativt. Alla har sitt. Små och stora problem, och har vi inte dem så skaffar vi dem ur ingenting till någon slags mental jämnviktsbalans.

Einsteins relativitetsteori om hur saker förhåller sig till varandra i olika tid och rum.

Välmående och lycka sitter mer i huvudet än i kroppsliga egenskaper. Jag ser den fantastiske Aron Anderson på morgon tv häromdagen. Herregud killen LYSER av lycka och livslust. 

Han har besegrat cancer 4 gånger sedan han fick det som 9 åring. Han sitter liksom 24 åringen på vårdhemmet i rullstol förlamad från midjan och nedåt och de är ungefär i samma ålder. Men sen skiljer sig deras vardag åt. Aron är professionell äventyrare, inspiratör och föresläsare. Han brinner verkligen i tv soffan som jag sett få andra människor göra. Simmar över Ålands hav, bestiger Kebenekaise och gör en svensk klassiker under 24 timmar. Även om 24 åringen på vårdhemmet inte hamnar där hoppas jag han påbörjar sin resa mot välmående mening med livet och lycka. När vi talade handikappidrott glimtade det till i hans ögon. Kanske en dag är han med och tar medalj. Men framförallt lever och brinner igen. 

Jag kan verkligen förstå hur svårt det måste vara att komma tillbaka mentalt och få livslust efter en sån olycka som 24 åringen råkade ut för. En del klarar det, andra orkar inte. Det är därför extra härligt när man ser killar som Aron som ser ut att leva enligt principen.

En dag skall jag dö Men alla andra dagar skall jag leva.