Drömmen om regnbågen

I flera år har jag närt en dröm. En dröm att tävla om den ikoniska regnbågströjan The Rainbow Jersey. Den mytiska tröjan som tilldelats världsmästare i cykel i en tradition sedan 1927 Wikipedia Rainbow Jersey. Det tar lång tid att bli bra i cykel och när jag började tävla 2012 skaffade jag tidigt det långsiktiga målet att det är 2016 och året jag fyller 50 som jag ska nå min personliga topp. Om stjärnorna står rätt och gudarna vill så ska jag vara med och kriga om regnbågströjan i H 50 linjelopp. Det har varit mitt övergripande mål hela tiden.

Vilka vägar cykeln tagit mig på de senaste 4 åren. Jag har cyklat ca 6000 mil. Ett och ett halvt varv runt jorden. Så mycket jag fått uppleva. Fantastiska resor på både väg och i sinne. Sportsliga framgångar jag aldrig kunnat tro eller drömma om och en massa nya vänner i den snabbt växande cykelsporten. Men kanske framför allt alla dessa ensamma träningstimmar av själslyftande meditativ karaktär. Mitt hjärta mina ben och mitt sinne i perfekt symbios. The freedom of the open road. Det är cykling i sin enklaste och allra bästa form.

Men jag har också i år för första gången fått uppleva bakslag och stora smärtor av cyklingen både fysiskt och psykiskt med två allvarliga skador och två veckor på sjukhus. Men vägen har i mitt huvud varit fortsatt utstakad. 2016 VILL jag vara med och tävla om regnbågströjan.

Jag fick en chans redan i år, i "fel" åldersklass som sista års H 45. Det var ett år tidigare än planerat men eftersom det gick nära i Ålborg Danmark i september kändes det som ett givet val att försöka redan i år och inte minst skaffa erfarenhet framåt. Efter nyckelbensbrott på våren och missad kvalchans fick jag glädjande ett wild card av förbundet. Det blev ett hårt lopp med tuffa odds och 250 kvalade cyklister från hela världen. Jag var i kanonform men det ville sig inte upp till riktig topplacering. Drömmen flög iväg tidigt med den stora utbrytargrupp jag såg försvinna i horisonten från den stora klungan som jag satt alldeles för långt bak i.  Det blev till slut en 22 plats. Men jag fick blodad tand och kände att "jag är där" jag kan tävla med de främsta masterscyklisterna i världen.

När vi hämtade nummerlapparna inför loppet hängde den där, TRÖJAN och guldmedaljen alla tävlingscyklister vill ha. Jag kom den aldrig närmare än när jag tog bilden men drömmen den växte sig starkare.

Nästa år blir jag yngst i H 50. So maybe there is a chance? Min utveckling har inte gått snabbt de senaste två åren efter de första två tre årens närmast explosionsartade prestandaökning. Men jag har tagit några kliv till i trappan och lyckats nettoförbättra mig mer än vad tappad prestanda i takt med årsringarna tagit ifrån mig. Veckan innan VM cyklade jag det snabbaste jag gjort med väsentligt högre kraft än någon gång tidigare. Jag tror fortfarande att trots att jag fyller 50 nästa år kan få ut lite mer än tidigare. Citius Altius Fortius. Tränar jag bra och strukturerat och får vara fortsatt hel och frisk borde jag kunna förbättra mig lite till.

Hel fick jag i o f s inte vara. Den 24 september ramlade jag på cykeln i en lerig tunnel och bröt höften. En hemsk smäll för både kropp och själ. Jag såg drömmen om regnbågen fladdra iväg när jag låg där i den leriga tunneln och väntade på ambulansen. Inte blev det bättre när första doktorn pratade om ett års rehab när han sett första röntgenbilderna, och smärtan accentuerades när jag tänkte på konsekvenserna och vad som höll på att springa mig förbi.

Jag hade nämligen precis fått en sån otrolig chans. Via min nya cykelklubb Stockholm CK hade jag blivit erbjuden en stor finansierad satsning hela säsongen med målet nästa års amatör VM Perth Australien i september. Nästan så långt bort man kan komma. Är det där regnbågen finns?

En dag i maj vid Frösundavik bara hundra meter från min olyckstunnel fanns den där helt plötsligt för att snabbt försvinna lika kvickt som den dök upp. Det är inte lätt att fånga regnbågen.

Paradoxalt var jag just samma dag olyckan hände 24 september på väg till ett möte med de ansvariga i klubben för att diskutera nästa års satsning. Jag ringde upp där från tunneln när jag satt och väntade på ambulansen. Jag kan inte komma på mötet jag har cyklat omkull, väntar på ambulans och tror det är illa. Fu.. it there goes Perth.. tänkte jag i leran.

Ledningen i Stockholm CK var fantastisk där i min svåra stund på sjukhuset och gjorde klart att erbjudandet står kvar om jag vill och orkar komma tillbaka. Utan press och helt i min egen takt. Det kändes otroligt bra att få det beskedet och efter de första tre riktigt smärtsamma veckorna satt jag mig försiktigt på Monarken med 150 gram svenskt stål i höften och trampade sakta sakta helt utan motstånd. En vecka senare kunde jag ha 50 w motstånd och ytterligare en vecka 100 watt. Rehab och vägen tillbaka ser ut att gå mycket snabbare än jag kunnat drömma om. Bara två månader efter olyckan åkte jag till Thailand och där cyklade jag nära 50 mil förra veckan. Nästan som om olyckan aldrig hänt. Citius Altius Fortius.

Nu tror jag på att vara i stort sett tillbaka i full styrka redan i februari mars och drömmen om regnbågen lever igen. Att ha som mål att kriga om titeln VM i H 50 linjelopp. En av världens största och hårdaste veteransporter kan (och kanske borde?) uppfattas som naivt och lite verklighetsfrämmande. Men om inte jag tror det är möjligt vem ska tro på drömmen då? Och hur konstigt det än kan låta så vill några sponsorer satsa på samma dröm som mig. Jag tackar för den fantastiska chansen och stödet och ska göra allt i min makt för att kunna prestera. Men allra mest tackar jag min älskade fru som låter mig leka idrottsman så här. 

Jag kommer också att för första gången i mitt korta cykelliv få en tränare. En namnkunnig sådan i form av Magnus Bäckstedt en av landets främste cyklister genom tiderna med bl.a seger i det klassiska Paris Roubaix 2004.

Bilden efter spurtvinst inne på velodromen och svensk cykels största seger i modern tid

Bäckstedt tog även en etappseger i TDF 1998. Häftigt! Tror Magnus erfarenhet och kunskap kan ge mig mycket. Ni som cyklar vet att det är svårt att vinna cykeltävlingar. Oddsen är höga och alla marginaler måste vara på min sida, men allt går och går det inte så går det ändå. Om gudarna vill finns en liten liten chans. Går det inte hela vägen så oavsett det, vilken resa, vilket äventyr, och nog är det precis som Karin Boye diktat i den klassiska I rörelse

"Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. 

Nog finns det mål och mening på vår färd, men det är vägen som är mödan värd"