Min bästa fördelsedagspresent tll mig själv

Jag fyller 49 år idag. Kanske inte en av livets större bemärkelsedagar och i övrigt en råkall mörk decemberdag. För mig är dagen ändå speciell, inte bara för att jag fyller år utan också för att jag idag åter cyklade till jobbet.

Senaste gången jag gjorde det var den 24 september då jag bröt höften i en lerig tunnel under påfarten från E18 till E 4 norrgående precis innan Järva Krog.
Så här såg tunneln ut den dagen.

 

Jag har fortfarande inte kunnat få något svar var all lera kom ifrån? Solna Stad har varit ett under av dålig kommunikation. Efter ett antal försök och utredande av dem kring mitt skadeståndsanspråk kom de nu på för en vecka sen att det här var inte deras ansvar utan Vägverkets lilla cykelväg. Du får ställa ditt anspråk till dem. Ridå. Tack för snabb och bra service Solna Stad:-(

Idag kände jag mig tillräckligt återställd för att våga mig på att försiktigt cykla in till stan igen. Tog på mig ett par MTB kortbrallor med lite skydd för höfterna utanpå 

och hade bytt till dubbdäck på den för säsongen helt oanvända cyclocrossen. Lite snö och runt nollan ute så inte helt optimala förutsättningar men jag tog det sakta sakta och kunde stundtals njuta av att vara ute på vägen igen.

Det var en märklig känsla när jag kom mot olyckstunneln, det kändes nästan andäktigt på något sätt. Viktigt att "ta tunneln tillbaka. Jag kan jag vill jag vågar. Jag stannade cykeln och tog ett kort på platsen där jag satt och väntade i slänten, trasig, med svåra smärtor i nästan 30 minuter och undrade varför aldrig ambulanstjejerna kom med morfinet.

Tar den tillbaka

Minnen kom tillbaka och det kändes som igår, samtidigt nästan som i ett annat liv, hände det på riktigt? Overkligt. Jag slås av alltings bräcklighet, ett ögonblick något går fel så är allt förändrat. Kanske för alltid om det vill sig illa. Jag hade både tur och otur. Nu pekar allt på att jag blir helt återställd vilket är det helt avgörande. En tid av bryta ihop och komma igen kan vi alla klara men ett helt förändrat liv? Inte kunna träna eller prestera fullt mer. Bestående men,kanske inte ens kunna gå ordentligt det skulle vara TUFFARE att förhålla sig till. Jag tänker på stackaren från vårdhemmet som var förlamad från midjan och nedåt. 9 månader på sjukhus / vårdhem efter ett fall från en balkong på 4 våningen. 24 år. Livet hade nyss börjat och krasch, tillvaron förändrad för alltid. Nej fy fan stackars sate vad han ska ha förbannat sig för vad han gjorde ute på den där balkongen i januari.

Ja det är väl livet gissar jag. En slags stor slumptalsgenerator. Ett spel med en massa vinnare och tyvärr en hel del förlorare. De allra flesta kanske där i mitten någonstans. Mitt liv verkar dock av någon outgrundlig anledning mer vara av sorten high or low. Efter ett tufft 2015 hoppas jag vara tillbaka på vinnarsidan 2016. Så måste det bli..