20 Monarkminuter av flow

För 7 1/2 vecka sedan höll jag på att köra halvt ihjäl mig mot en bergvägg på Mallorca. Jag hade tränat som en galning i ett halvår för att komma tillbaka efter den brutna höften i höstas. Det gick bättre och bättre och under de 4 dagar jag hann cykla innan kraschen kände jag att "jag är tillbaka". Sen small det pang in i bergväggen på ett regnigt Mallorca 312. I första tävlingen sedan höftbrottet. 9 brutna revben, nyckelben, skulderblad samt en punkterad lunga. Aj. Ett par veckor på sjukhus, tuff och smärtsam rehab men med klara och snabba framsteg tämligen omgående. Kunde både börja jobba och cykla försiktigt försiktigt på Monarken efter 3 veckor och har nu tränat ca 3 ggr i veckan i en månad tillsammans med lite rehabövningar. Smärtan i revbenen blir mer och mer kontrollerbar och jag tackar gudarna för att min gräsallergi med nysningar började för 2 veckor sedan och inte för 4-5. Rätt ont i vänsteraxeln fortfarande, men de sista dagarna har medgivit lite mer rörlighet. Som grädde på moset fick jag en jobbig infektion i operationsärret på nyckelbenet för några veckor sedan, dubbla pencillinkurer som jag inte mådde bra av. Hittade Manukahonung som jag skrev om för något inlägg sedan och det har faktiskt fungerat som Bamses Dunderhonung. Nästan helt bra nu och i eftermiddag ska vi åka ut till landet på Smidö för en lång härlig midsommarhelg med storfamiljen plus en kompisfamilj som vi firar med sen 19 år nu tror jag. 

Sedan har jag fått lov av både sjukgymnast och fru att börja cykla lite försiktigt ute efter midsommarhelgen. Bra sugen att testa nya Zipp 808 NSW hjulen.Så det fanns en hel del positivt att glädjas åt i förmiddags när jag gick ner i "vinterstudion" för att cykla ett sista Monarkpass innan det är dags för asfalt igen.

Kanske var det allt bra ovan som gjorde det? Eller var det bara en effekt av en allt friskare och starkare kropp, troligen både och, men jag kände direkt att motståndet jag såg på viktpendeln på Monarken inte stämde överens med känslan. Det kändes betydligt lättare än tidigare under rehaben. Har inte kört något riktigt hårt pass men rätt många i zon 2-3 runt 40-50 min. Idag efter 20 min uppvärmning kände jag att det var dags för 20 hårda minuter.

Ställde motståndet på 3 kg och tänkte att 90 kadens och 270 w var ett bra målatt sikta på. Men det blev 95 kadens nästan direkt och sen fort ännu lite till. En positiv känsla och pulsen höll sig på drygt 150 även efter 10 minuter så jag kunde öka ytterligare sista 10 min runt 100 kadens. Puls över 160 sista 5. Trött men inte till utmattning och en perfekt disponerad tjuga var klar. Dessa 20 minuter som kan vara så vidrigt plågsamma blev nu en härlig resa på vägen tillbaka och jag kunde räkna fram resultatet på min Monark 828 med den matematiska formeln förbrukade kalorier / min / 0.07188 till 296 snittwatt vilket ger 4.11 w / kg på mina 72 kg. Har tappat ett par kilo sedan olyckan. Troligtvis mer muskler än fett.

Det här var ju bara SÅ skönt. Fantastiskt härligt efter all smärta och känna flow i hela kroppen igen. Ett resultat bra mycket högre än jag trott I slutet av januari hade jag 340 w så en bit kvar men konstigt vore det väl annars. 3 månader sa den danske traumaläkaren som flög hem mig att det skulle ta innan jag hade full lungkapacitet igen.

Man mår ju för jäkla bra efter ett bra träningspass. Njuter nu i solen vid poolen och lyssnar på nya Band of Horses.

På måndag ska jag få testa den här:-)

Glad midsommar!