Jag kanske har tagit konceptet lite väl långt genom att bokstavligen bryta sönder kroppen nu tre gånger sista året och sen försöka bygga upp den starkare igen. Till min hjälp har jag nu rejäla metallimplantat i både höger höft och vänster nyckelben för god jämvikt..
Inte helt lätt och framförallt inte smärtfritt, men en bra sak med det (kanske den enda, men låt oss fokusera på det positiva) är att man får en betydligt snabbare och bättre resultatutveckling från botten när man startar mot vad man annars är van vid. Så det gäller att nollställa prestandareferenser och börja om från scratch. I ett "vanligt" oskadat läge om man tränat länge är det ganska sällsynt att ta stora steg i utvecklingstrappan och man får jobba hårt bara för att hålla nivån och förstås ännu hårdare för att utvecklas.
Nu när jag åter börjat träna lite försiktigt med ca 30-40 min Monark varannan dag sen knappt 2 veckor är förbättringen stor från gång till gång och det är en helskön känsla att ta steg för steg i trappan mot en starkare och friskare kropp. Endorfinerna och energin kommer tillbaka, smärtan lindras för en stund och jag känner en tilltro till en frisk vardag snart igen.
Det är en balansgång och risk att gå på lite för fort och hårt, då säger kroppen ifrån med mer värk och ömhet igen. Samtidigt all rörelse är bra för cirkulation och läkning och tycker jag har hittat en hygglig balans i belastning. Utecykling dröjer till slutet juni så alla benbrott hinner läka ihop ordentligt om olyckan skulle vara framme igen. Men nej den tanken är så orimlig och osannolik att det måste vara större chans att bli träffad av blixten? (Vilket jag i och för sig blev 1999 på Holms Golfbana:-( Nej nu är det färdigramlat. Min tid kommer nu.
I brist på egen utecykling tänkte jag åka ut till Arlanda Test Track imorgon och kolla när cykelkompisarna tävlar på den roliga snabba motorbanan. Ser ut att bli en fin och ljum kväll vädermässigt och det är nog en stor risk att jag blir av med ett fint KOM på varvet från 2014 års tävling i Elitklass då jag gjorde ett snabbt sista varv från position längre bak . I en superlång spurt kom jag nära spets och såg en chans till pallen men stimmade tyvärr sista 50 meter och fick släppa förbi 3 man och kom 6:a. Jonas Ahlstrand vann spurten i stor stil. Brukar oftast bli spurter på Arlandabanan ska bli kul att se dem från sidan imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar