Höftböjare i funktion igen - Underbar känsla

Sedan ungefär ett år har jag vid varje tillfälle hos min grymma kiropraktor tvingats konstatera att min höftböjarmuskel inte är i funktion. Thomas har fått igång den varje gång med sina magiska händer men glädjen har varit kortvarig oftast någon dag efter så är kontakten bruten igen. Höftböjarmuskeln Psoas Major är central och en av de största musklerna, den går som en lång fläskfile och fäster vid sista revbenenet och går ned till lårbenet, se bilden.

Ett sätt att enkelt kolla om dina höftböjare är aktiva och funktionella är att lägga dig på rygg, höj ett ben i 45 grader och be någon ta ett tag med händerna runt underbenet och trycka ned mot marken så hårt de kan. Klarar du att hålla emot helt med känslan av att du är stark som ett skuvstäd är dina höftböjare i full funktion. Är du svag och inte kan hålla emot är den inaktiv. Väldigt många har störningar i signalen från hjärnan till höfböjaren som stänger av och skapar obalanser och försök till kompensation med andra muskler när du går, cyklar eller springer.

Nu snart 6 veckor efter bortoperationen av höftplattan har jag haft en allt lättare och bättre känsla i benet / höften. Var hos Thomas för tre veckor sedan men då fungerade inte signalen och när jag gick dit strax innan kl 5 idag vågade jag inte tro på full funktion även om det var med lätta ben den knappa kvart det tar att gå från Kungsgatan till klinkiken på Wallingatan.

Upp på britsen och upp med benet , sen tryckte han hårt och jag blev så jäkla glad och förvånad när jag kunde hålla hårt emot med stark känsla. Wow! Det funkar, jag är hel igen. Så underbart efter all denna tid 16 månader med stora problem och värk. 

Mycket yoga senaste veckorna kanske har fått igång signalerna. Huvudorsaken är troligen att höftplattan äntligen är borta. Alltså det här kanske låter löjligt att dravla om men har man som jag hade gjort närmast förlikat sig med att kanske aldrig kunna gå ordentligt igen och så "hux flux" (nåja men nära så) är man fullt återställd igen. Nästan svårt att ta in, men helt underbart.

Paradoxen i den här stora framgången är att cykelträningen på Monarken i Vinterstudion den senaste månaden gått otroligt dålligt. Började ganska snabbt redan en vecka efter operationen med något lätt pass. Kändes kanon och redan 10 dagar efter körde jag halvhårt och kände mig "bara" runt 10% bort mot bra form. För att inte stressa kroppen la jag då in ett block om 4 veckor med enbart MAF träning låg till medelpuls och inga långa pass. 1 timme 3-4 ggr per vecka. Trodde jag skulle svara bra på det, brukar göra det, stärka aerobiska basen och kunna cykla fortare trots låg puls. 

Men det blev inget alls av det blev snarare sämre och om jag var 10% från bra cykelform 10 dagar efter operation var jag snarare 15% bort de senaste veckorna. Mycket märkligt, trots en allt starkare allmänkänsla så hade jag liksom inget i cyklingen, blev flåsig fort och fick titta både en och två gånger på motståndet på Monarken om det verkligen kunde stämma.

La om taktik i helgen och körde några hårdare 20 minuters block. Fortfarande mycket långt kvar men igår kändes det som ett bra steg i rätt riktning. Har varit lite frustrerande att mitt i den stora glädjen över en frisk kropp med stark känsla utan gångsmärtor samtidigt känna sig klenare än när jag började träna cykel 2010. Man undrar vad är det som har hänt? Vart tog kraften vägen?

Berättade för Thomas idag och han tyckte det lät naturligt och sa att din kropp har varit i fight mode med stresspåslag så länge av skadorna och den har levererat egentligen långt över förmåga. Nu håller den på att läka sig fullt frisk igen och har slagit av en stund för full recovery. Låter ju ändå ganska rimligt och jag gick gladare än på länge ut på gatan med lätta fötter.

"Let your body decide where you want to go. High or low. Fast or slow." Inte så dumt skrivet Ola Salo..

Nu ska jag "bara" få ordning på cykligen och så vänsteraxel också med ny operation den 20 mars. Allting blir bra till slut och är det inte bra så är det inte slut.