Inte helt hundra

"Saker funkar inte här" sa Morran till Tobias. Riktigt så illa är det inte men helt hundra är det inte. Jag har haft en jobbig torrhosta nu mest hela tiden i en månad. Inte så jag är utslagen på något sätt och cykelträning och race har fungerat helt ok. Vätternrundan långt mer än så på 7.03 med en toppendag inte minst sista 2 timmarna men på VSM var det någon cylinder bort i tempoloppen och känslan framförallt efter lite hårdare pass är sämre och är klart tröttare generellt. Igår gjorde jag slag i saken och var på Sophiahemmet och tog massa prover. Första gången i sjukhusmiljö nu på drygt två år. Gav en lite oskön flashback men samtidigt skönt att inte vara inlagd eller med allvarlig åkomma. Lungröntgen, blodprover och näsprover. Alltså det där näsprovet var ingen lek. En sticka 15 cm upp genom näsan förbi ögonen och tårkanaler och rätt in i hjärnan kändes det som. Så ohyggligt obehagligt och den skulle sitta där i 10 sekunder och sen dras ut nära nog lika smärtsamt åt båda hållen. Vad bra och duktig du var sa sköterskan jag vet hur obehagligt det är nu ska vi bara ta ett likadant i andra näsborren också sa hon. Jag trodde hon skojade men det gjorde hon tyvärr inte. Ok inte bryta höften ont, men nära.. Får svaren nästa vecka men lungröntgen och sänka var i alla fall ok. Så ingen jätteinfektion. Mykoplasmabakterie, allergi eller något astmatiskt var läkarens teorier. Hoppas på lättnad snart.

På tal om ont, kolla här på min klubbkamrat i CRT Fredrik Wikström. Han tränade tempocykel häromdagen och missade ett potthål och tappade styret i hög fart. Kom undan utan benbrott vilket han nog ska vara glad för med tanke på hur han ser ut. Fast det ser tusan hårt ut, går inte att bortse ifrån. Och som han skrev på fb tur man är cyklist och inte fotbollsspelare..

Asfaltsexem läker ju fortare än ben. Efter lungröntgen igår så sa läkaren att jag ser att du haft en väldig massa frakturer på vänster sidas revben vad har du råkat ut för? En tête a tête med en bergvägg på Mallorca sa jag. Jag var också ute och tränade tempocykel i förrgår och lyckades undvika potthål. att ligga i tempoställning innebär annars helt klart en lite högre risk vid möten t ex med långtradare kan det rycka till rejält i styret och man får ju sämre manöverförmåga i tempoställning. Gäller att ha koll hela tiden och inte titta för tight ner i backen även om det skulle vara mer aero. Cyklat nu tre dagar i rad + 25 mil och försökt ignorera hostan men det går sådär, den kommer igen efter passen men under cyklingen går det hyggligt bra. Igår var jag ute en lugnare tur på ca 7 mil med Henke en kompis som precis köpt racercykel och tränat trainer under våren och är nu sugen på att komma in i cyklingens värld. Kul att kunna visa basics om hur vi beter oss därute på vägen vad man ska tänka på, hur agera och osv. Hur är det med bilisterna frågade han? Ungefär så här sa jag då precis en gubbe tutade argt på oss när han körde förbi.. Kul att cykla med honom. Stor fystalang med 61 nyss uppmätt i VO 2 max efter en vår med Aktivitus program han höjde sig från 51 till 61 bara på ett par månader så det kan nog går fort ganska snabbt om han kommer igång på vägen och tränar lite.

Selfie med Henke igår

Körde 8 mil lugn tempoträning i förrgår också. Har en tydlig känsla av att fartställningen borde kunna bli klart bättre på tempocykeln. Det skiljer "bara" ca 2 kmh i fart mellan min Madone racer och tempocykeln. Borde vara 3-5 kmh. Tror iofs jag är relativt optimerad på racern där jag cyklar klart fortare än någonsin tidigare. Men jag verkar få för stort luftintag på tempocykeln har huvudet för högt. 

Se här från VSM

Måste träna mer på att stänga till gapet och bli halare. I förrgår körde jag i alla fall 8 mil out and back bestämde mig för att hålla 125 i snittpuls 72% av max och mest försöka hitta en bra ställning. Kändes ändå bra vilket även siffrorna tyder på det gick med 38.9 i snittfart med "bara" 227 watt i jämn kraft och pulskurva i 2 timmar utan mattning. Så med tanke på hosteländet och tempoproblemen ändå ett klart steg framåt kändes det som.

Idag helvila så blir det kanske ett pass med CRT killarna imorgon bitti om jag kommer upp tid och kropp känns ok. Men hur ska man klara kvällen? Det är ju ingen fotbollsmatch ikväll. Tufft liv..

Platt fall på VSM

På väg hem från Båstad efter VSM. Passerar Linköping nu det spöregnar. Kollade nyss prognosen för midsommarafton på Smidö med familj o vänner imorgon. 10 grader lätt kuling 12 m/s och regn. Ungefär lika dåligt som mitt VSM. Det gick käpprätt mest hela vägen. 

Partempo i tisdags med Niclas Näslund vi klörde då i H 40 och var ganska förhandstippade då Niclas är topp i landet i H 45 ja av alla Mastersklasser skulle det senare visa sig på onsdagens individuella lopp där han krossade allt motstånd och körde de 30 km med 47.1 i snittfart. En helt ny nivå, t om för honom. Han har haft hjälp av Wetterhall med träningen i vinter / vår, det verkar gjort gott. Wetterhall skickade nyss ett grattis och skrev att det kunde räckt till medalj i elitklassen igår. Niclas blir H 50 nästa år. Its never too late. Grattis till en otrolig prestation Niclas. Kanske delvis skapad med motivation och revanschlust efter vår fadäs tillsammans dagen innan. Vad hände? Ja vi drog iväg i hög fart första 5 km där vi ledde klart. Jag tog en kortare förning Niclas resten i en rasande fart som knäckte mig stenhårt redan tidigt. I den lika stenhårda kantvinden runt 10 m/s fick jag ingen lä alls och ännu värre blev det när Niclas ofta hamnade 10 meter framför mig. Hans form "för bra" och min sämre efter knockout starten. Min hårda Vätternrundan med bara två dagars återhämtning efter satt nog i en del också tror jag. Niclas kallas "Slaktaren" i klubben av en anledning och nu var det min tur upp på slaktbänken.

Det blev ett lidande av episka proportioner för mig. Om man nu kan gradera olika väggningar så var det här en perfect ten. Jag ville så mycket och vi bara SKULLE ju ta det där guldet hade vi bestämt. Hela kroppen överfull med mjölksyra det blåser satan och det är som ett inferno runt mig. Ett töcken. Snälla skjut mig någon, bara det tar slut. Strax efter vändning när det är ännu värre vind och nu stenhård sida mot. Niclas återigen lite framför på vägen noterar jag en ny nivå av maxpuls med 173 slag (trodde 172 var mitt max) med nästan halva loppet kvar. Ja ni fattar själva, ingen rolig historia. Trodde aldrig skiten skulle ta slut. Sista 5 km lugnar det sig något då jag till slut kan få lite lä i mer rak motvind som Niclas kör i över 43 kmh själv. Utpumpad, slut som artist och så arg ledsen och besviken som aldrig förr. Ett totalt fiasko från start till mål. Vi kommer till slut 5:a 40 sekunder från guldet på 20 km. Niclas hade vunnit komfortabelt om han kört själv. Men tas ju tiden på 2 an i mål tyvärr.. Som tur var fick han sin stora revansch dagen efter. Mitt eget tempolopp på 30 km dagen efter en total fysisk kollaps hade jag inga större förväntningar på men sämre kunde det ju i alla fall inte gå och jag bestämde mig för att ta det med jämnmod och mest fokusera på att göra en bra disposition och undvka den extrema smärtan både fysiskt och psykist från dagen innan. Jag hade ett silver från tempoloppet året innan men kände väl ingen direkt het medaljvittring om jag ska vara ärlig. Kvaliten på mastersklasserna är hög och konkurrensen stenhård och blir bara hårdare för varje år.

Reset och börja om. Det blåste nästan lika mycket som dagen innan, men inte riktigt och det regnade inte ens. So what could possibly go wrong? Ja inget speciellt. Det blev ett helt ok lopp. Jag disponerade det bra gjorde 320 w jämt hela vägen och kom in med 43.7 i snittfart på en tuff blåsig bana. Lite närmare segraren Roger Claesson än förra året när han också vann. I går var jag 1.44 efter suveränen från Östersund men i år var det 6 andra gubbar oss emellan så en 8 plats. 

Men jag gick ändå därfrån lite stärkt inför linjeloppet som skulle avgöras idag på en otroligt tuff 15.5 km slinga x 5 varv i H 50. Stigningen direkt uppför Tarravägen från Båstad Centrum upp till toppen av Hallandsåsen är 2.3 km där de första 900 meterna snittar 11% och en lång stund runt 15%. Galet tufft, sedan lite böljande på åsen ner igen upp igen och sen ner oå en väldigt brant smal väg innan en 90 gradare till höger in mot Båstad igen. På den här banan var det givet att det skulle bli mycket små grupper som skulle göra upp om det och att sannolikt skulle den starkaste cyklisten vinna. I alla fall den starkaste uppför. Lite tyngre cyklister + 80 kilo skulle nog få mycket svårt att hävda sig i de extrembranta backarna.

 Väderprognosen åter full med vind men inte regn så jag var jäkligt laddad idag för revansch och tänkte att banan nog kunde passa mig hyggligt bara jag inte blev osäker utför i hög fart. Men var det torrt så kändes det ok och jag hade även här ett silver från året innan att försvara och förstås närt en dröm om att i den bästa av världar ta det där guldet. Vad händer då på morgonen en halvtimme innan start? Det bötjar förstås regna. Det som mest av allt inte får hända. Efter mina svåra olyckor och framförallt monsterkrashen i regniga berg på Mallorca 2016 med 11 brutna ben och punkterad lunga så har jag lovat mig själv att inte tävla utför i regn mer. Ja inte bara mig själv utan lika mycket min fru och döttrar. Det regnar mer och jag förbannar situationen och slåss mot demonerna. Ska jag skita i det ta av mig hjälmen nu när jag står där vid start med 10 min kvar. Jag velar och sen bestämmer jag mig nej jag skiter i det. Håller ju på med det här för att det är kul och hur kul är det just nu? Inte så kul. Sen ljusnar det lite någon minut och tävlingsviljan vaknar till liv. Jo men jag är ju här jag kan starta köra backen upp på åsen och se hur det känns. Är det skitväder och dyngsurt däruppe och jag bedömer risk reward som ofördelaktig slår jag av och går av efter ett varv. Jo så får det bli.

Starten går med masterbil uppför backen men det går ändå rätt hårt i branten. Kroppen känns bättre idag och hoppas det nu bara slutar regna. Men det gör det inte, tvärtom ökar regnet däruppe det blåser och det är kallt. Redan genomblöta skor. Nej jag skiter i det bestämmer jag för andra gången. Släpper första delen av den ca 30 manna klunga som redan är före stora delar av startfältet efter första backen. Vi kommer ner och sen bär det upp igen och tävlingviljan vaknar till igen. Jag vill ju så mycket cyklar ifatt klungan uppför sen börjar det gå fort utför igen. Fortfarande mycket regn och nu närmar vi oss den sista branten ner. Där i misärvädret tar jag det slutgiltiga beslutet. JB out. 

Slår följe i lugnt tempo sista biten in tii varvning med starke Jonas Thoren Jönköping 4 på tempot dagen innan som också väljer att kliva av. Inne vid varvning står en handfull H 40 som startat 5 minuter innan och gjort samma risk / reward kalkyl. Tråkigt att det blev så här och man kan förstås dividera om det är ett bra val att lägga en bana i veteranklass som så många upplever som väl riskabel vad gäller utförslöpor och spurtraka på kullersten t ex. Min CRT kollega och de tre senaste årens mästare i H 50 linje Torbjörn De Jager valde att inte ens starta loppet idag då han är lite nyskadad och inte vill ta någon förhöjd risk. Till arrangörens försvar måste dock sägas att våra killar som väl körde och fullföljde loppet inte uppfattade det som alltför läskigt när de väl kommit igång. Förutom stigningen då förstås som unisont klassas som den tuffaste bana de kört.

Förstås oerhört besviken på hela situationen men samtidigt glad att jag följde känslan. Det skall vara kul och lustfyllt att tåvla inte med inslag av rädsla och ångest. Nya tag en annan gång nu ser jag fram mot midsommar med storfamiljen och vänner samt framförallt dansen kring midsommarstången på Smidö i regn 10 grader och lätt kuling. Eller? Maj du lurade oss där ett tag. Nu känns det mer som hemma. Skål och glad midsommar allihop!

Vätternrundan 7.03 med Stockholm Allied Power

Med kanske 8 mil kvar vi är ca 10 i rotationen. När jag är på väg upp i rotationen så ropar vi namnet följt av "sist" för att kommande i bytet mellan leden direkt skall vara beredd och smyga in i det snabbare ledet med så lite kraftspill som möjligt. Jag ropar sist när jag vänt längst bak i rotationen och är på väg fram. Han ropar tillbaka "jag går ner" Jag ropar sist till nästa istället. "jag går ner" från honom också. Jag ropar sist till tredje killen som också han svarar "nej det går inte jag måste gå ner". Jag ropar sist till 4 killen. Vad tror ni svaret blev? Jag går ner. Nu blev det nästan lite komiskt. Snacka om 10 små n....pojkar. Då förstod jag att det skulle bli tufft med sub 7 målet. Det har gått ganska hårt ett bra tag när vi har jagat ifatt "underskottet" på tidsplanen. 42.7 är den magiska siffran för snitthastighet som helst skall visas i rutan på min Garmin när vi är klara. Nu står den där på 42.7 det kan gå med 7-8 mil kvar efter varit nere på ca 41.5 efter den tuffa delen mellan Jönköping till strax efter Bankeryd. Men det har kostat på manskapet i SAP laget. Det här är hur det blev.

Vi startar 12.08 i perfekt cykelväder har vi tur är det lite svag sidvind ner till Jönköping sedan medvind enligt prognosen på västsidan. Det var t.o.m så att när vi nådde nordsidan vid 18 tiden på eftermiddagen så visade prognosen på lite nordliga vindar och chans till medvind även sista timmen. Nästan lite för bra för att vara sant. Och ni vet. If it looks too good.. Ja det blev bara en önskeprognos som tyvärr inte slog in. Det blev lite kantmotvind ner till Jönköping men vi körde på bra med 2 motorer första 10 milen och hade ca 42.4 ner vi rullade in mot Jönköping. Positiv känsla i laget och de flesta var med och snurrade på ett fint sätt i kedjan. Jag kände direkt efter 10 min att jag hade en toppendag och hade gärna kört lite fortare än med ett pulssnitt om 128 till Jönköping 74% av max, men farten var ändå ok och vi får inte bränna för stor del av manskapet för tidigt och jag tänkte att jag hinner nog bli lite skönt trött senare under rundan. Det vara bara en sak som stressade mig första 10 milen. Jag blev snabbt väldigt kissnödig och när det går så pass lugnt i puls och det tar lång tid mellan rotationerna och ansträngningen blir låg så svettas jag inte ut vätskan och jag hatar att cykla kissnödig. Så vågade inte dricka mer än en halv flaska de första 10 milen innan jag kände att jag kommer klara mig till depåsstoppet på ett någorlunda hanterbart sätt. Innan stoppet i Fagerhult hann jag med en "spurt" få i mig nästan 1,5 flaska plus lite gel och några vingummi och en halv bar i alla fall. Noga timat stopp till 2 minuter och snyggt uppstyrt med individuella lagningspåsar udda nummer till vänster jämna till höger. Ordning och reda ala extraordinär som med hela SAP Sub 7 projektet. Det största kudos till Roger, Robert och de andra kaptenerna. Exceptionellt uppstyrt in i minsta detalj under hela våren på vägen fram till och under hela loppet. Jag springer snabbt till en buske och kissar. Gudagott. Har för mycket grejer i langningspåsen och velar några sekunder över vad jag ska trycka ner i fickorna. Tar fram en dubbelmacka med ost och skinka och börjar tugga på. Klämmer ner en Redbull och en banan, en liten flaska med 5 gel i och byter drickaflaskorna till 2 st 1 liters för de tuffare sista knappa 4 timmarna. Ut på vägen igen, ett par sekunders försening innan vi är iväg men nu känns det toppen och mackan snart nere i magen. Kom igen nu gubbar lets get to work nu ska vi köra fort i medvinden hem.

Vi ökade farten bra. Sakta men säkert tickade decimalerna upp först till 42 sedan 42.1 42.2 osv. Vi gjorde flera mil runt 45-46 fart där men det kostade lite mer än förväntat. Vinden var inte alls så bra som vi hoppats, mer sida än med även och blev det aldrig den där lätta flygande känslan i farter över 50 som man får i bra kedja med gynnsam vind. En oroväckande trend började visa sig "Cafet" blev större och större och flera gånger var vi nere på 6-8 pers innan vi fick slå av lite för att inte bränna ut oss som var kvar samt för att få in fler igen i kedjan. Många kämpade heroiskt och gick upp och ner mellan rotationen och Cafet många gånger för att bidra så mycket de bara kunde och orkade. Tyvärr fick fler och fler släppa även i Cafet / svansen men vi ska komma ihåg att det här laget med den mycket tuffa sub 7 ambitionen till absolut största delen inte består av elit eller tävlingscyklister utan glada pendlare / elitmotionärer. Förvisso väldigt duktiga cyklister men ändå.

För egen del kändes det toppen, inte ens när vi var nere på 5-6 man några gånger kände jag någon kritisk ansträngningsnivå. Roligt som tusan att kunna bidra starkt och jag kunde fortsätta min svit från tidigare Vätternrundor med snabbgäng om att aldrig stå över en enda förning. Däremot förstås mindre roligt att se chansen till Sub 7 nu dramatiskt försämras i samma takt allt fler trötta cyklister gick bak. När vi kom till Karlsborg efter 20 mil blev det lite dramatiskt. Vi hade fått höra att det kunde bli broöppning på heltimme och vi skulle anlända med bara någon minut tillgodo om vi höll planerad fart. Vi kommer in med hög fart kanske två minuter i. Men med bara meter kvar börjar rödljusen blinka rött. Jag är bland de första och vi hinner inte tänka innan vi är igenom bommarna som sakta börjar röra sig. Jag gör ett mentalt korstecken för de längst bak i svansen och hoppas att de inte skall behövas fiskas upp ur kanalen.

Nu kämpar alla och vi vet att det är på håret vi måste hålla samma fart 42,7 hela vägen hem. Jag peppar och manar på vi har det inom räckhåll gubbar. Men innerst inne ser jag på gruppen att nej det här kommer nog bli övermäktigt och inte blev det någon medvind de sista 5 milen heller. Då har vi redan gått ned på ett led då en rotation med bara 5 inte ger någon besparing. Jag vet inte vad det är men sista timmen på alla mina 5 tidigare Vätternrundor har gått toppenbra, men aldrig så bra som igår. Jag tog längre och längre förningar. Insåg att SUB 7 är utom räckhåll då vi med 5 mil kvar har tappt till 42.3 snitt men kroppen vill ändå och orkar cykla hårt. Det var en fantastisk känsla att kunna gå länge följt av kort och snabb återhämtning och sen nya förningar med de som fortfarande var med på linje bakom. Här en bild från Happyride mot slutet vid Medevi 2 mil kvar när jag anför laget mot Motala

Jag Matti och Sebastian var mest framme och gjorde dragjobbet sista timmen och vi kunde tillsammans med kanske knappt halva laget avsluta snyggt och komma in på 7.03. Det gick inte hela vägen i år, men det var nära nära. Vi hade behövt några till med en riktig toppendag så hade det gått men jag är hur nöjd som helst. Jag har aldrig varit i närheten av att cykla så här fort med så lätt känsla. Trots de sista 6 milen hördkörning i spets blev pulssnittet låga 134 under hela loppet 77% av max och ingen känsla i närheten av rött någon gång. Jag har gjort Sub 7 två gånger tidigare och för mig hade varit roligast att få hjälpa in de andra under drömgränsen. Men vi fick ut det vi hade tillsammans igår. 3 minuter på 7 timmar det är mindre än 1% fartökning som hade räckt men ibland kan 1% vara ganska mycket..

Nöjda krigare i mål. Robert med blodig arm och ett stort jack i underarmen. Han ramlade i en uppförsbacke och dunkade i ett vägräcke. Upp på cykeln igen och jaga ikapp och in på 7.03 för att sen få åka och sy 4 stygn. Lite hårt ändå:-)

Nu snabb ompackning av cykelgrejerna hemma för avfärd mot Båstad imorgon och Masters SM. Partempo i H 40 med urstarka Niclas Näslund på tisdag sedan individuellt tempo på onsdag följt av linjelopp på torsdag. Det lär inte bli några 134 i snittpuls på de tävlingarna är jag rädd för..

Lättöl x2 kyckling och potatissallad var inte helt fel efter.

Pulskurvan

Laddade inför rundan

Garmindata

Vi hade en Cellexir monter i samband med VR där jag stod några timmar på fredag em, kul.

Vätternrundan med SAP - SUB 7? & gäst i Hälsosnack podden

Ja nu är det dags igen. För mig blir det 6 gången runt Vättern. De tidigare rundorna har gått så här

och nu är ambitionen att för tredje gången i rad komma under den "magiska" 7 timmars gränsen. Vilket kräver ca 43 kmh med ett 2 minuters stopp. Jag åker med SAP Stockholm Allied Powers som är ett ca 40 man starkt lag mer bestående av elitmotionärer än tvälingscyklister. Baserat på de träningar gruppen gjort tillsammans och genrepet Skandisloppet för några veckor sedan så bedömer jag chansen som ganska god att vi kan klara det. Även om det är en monumental skillnad att cykla 30 mil i 43 fart mot 16 som Skandisloppet var. Erfarenheten från mina tidigare lopp är väldigt lik år från år i en snabbgrupp. Det går bra och de flesta är med bra fram till 15-20 mil men runt mil 25 händer något, tiden och den hårda insatsen börjar kräva sin tribut. Fler och fler kliver ur rotationen och det kan snabbt bli en ond spiral vilket då snabbt dödar även de som fortfarande är med och snurrar i rotationen när det blir för få sekunder mellan frontbesöken. Nyckeln till att klara Vättern SUB 7 är inte att ha 5 extremt starka cyklister det är att cyklist 15-20 i styrka har en tillräckligt bra dag och kan bidra hela vägen, eller åtminstone till bara några mil kvar då det kanske räcka med 5-10 st att ta hem gruppen. Det är oftast så tight att det handlar om sekunder om det ska lyckas. I alla fall för en grupp som vi bestående av elitmotionärer. Det handlar till fullo om laget inte jaget och gruppdynamiken är direkt avgörande. Att få en så tight och energieffektiv grupp och rotation som möjligt med så få yviga eller ryckiga insatser som det bara går. Ser fram mot det här stort och alla gubbarna i laget verkar ruggigt taggade. För egen del är jag full av tillförsikt formen har aldrig känts bättre. Saknar iofs några riktigt långa pass men fick ju en fin genomkörare på Nationaldagsloppet 15 mil förra veckan. Den långa insatsen runt 7 timmar verkar passa mitt psyke och fysik bra jag har aldrig fått någon svår svacka eller behövt avstå någon rotation i något av mina tidigare lopp och 2014 kunde jag också direkt bidra till att vi var 15 st som med någon sekunds marginal kom under 7 genom att dra långa stunder på ett led sista 3 milen. Kom helt utpumpad imål på 6.59.52 så snacka om close call. Men i år hoppas jag vi slipper gå ner på ett led..Vädret ser nära nog optimalt ut runt 20 grader och bara svaga sydväsliga vindar. Vi startar 12.08 i grupp nr 352 och jag har startnr 27174 om du vill följa oss.



Gjorde sista träningen igår och överraskades av regn och blåst, svinkallt blev det. Inget kul, men kroppen var på bra humör så jag skarvade ändå 4 mil extra på pendlingen med ett sedvanligt varv runt Fysingen. Blött, kallt och blåsigt men bra fart 41,2 med "bara" 83% av maxpuls i snitt värmde gott i sinnet.

Fick också med ett KOM på pendlingen hem efter "145 efforts" från Järvabacken till rondellen efter polishögskolan. Först superbrant uppför sedan utför och sen en dryg kilometer med lite uppförslut. En rejäl spurt räckte till KOM med 1 sekund. Hade det delat förut men lite roligare att ha det själv:-) Ja visst är det fånigt jag vet, men samtidigt lite roligt. Up for grabs..

Idag var en spännande dag. Jag var inbjuden som gäst i podden Hälsosnack med Lotta & Victoria. Två toppentrevliga tjejer med hälsa och välmående som största intresse. Vi hade ett bra samtal och spelade in ett podavsnitt som kommer sändas i augusti. Vi talade om att börja med idrott sent, satsa och prestera i mogen ålder. Vi talade om mina olyckor och skador och att komma tillbaka från dem. Vi talade om hälsa och åldrandemekanismer om synergier dem emellan och vad man kan göra åt det. Om hur jag började min resa mot bättre hälsa och mitt "Project Benjamin Button" som ledde till starten av Cellexir. Blir spännande och lite nervöst att höra sen när den kommer ut i Augusti. Hoppas du vill lyssna.

I morgon i Motala så kommer jag också vara på plats under några timmar på em / kväll i Cellexir montern inne i Sportsons butik / tält vid hamnområdet i anslutning till nummerlapphämtning. Fint erbjudande utlovas och kul om du kommer in och säger hej om du är där och skall cykla eller titta. Så här ser våra tröjor ut om ni vill heja på oss efter vägen under VR.

Bilen är packad med cykel och grejer nu åker vi ut till landet och firar svärmor som fyller 80. Jag missar tyvärr festen men kan vara med på frukosten i alla fall. På tal om att fylla 80 min egen mamma har också nyligen gjort det och var här och hälsade på några dagar i samband med min äldsta dotter Alice som tog studenten i tisdags. Vi bjöd mamma på Berns Asiatiska i måndags. Inte många som gissar att mamma är 80.

Men så är hon ute och dansar två dar i veckan gympar och promenerar och tar sitt Cellexir förstås. "Jag har aldrig mått så här bra och orkat så mycket som jag gör nu" säger mamma. Känns kul och väldigt inspirerande att höra från sin mor. På studentskivan så kom det sig att jag berättade om ett tv program med Dr Mosely där forskare hittat ett starkt samband med livslängd styrka och rörlighet. Om man kan sitta ner i skräddarställning och resa sig upp utan händer när man fyllt 50 så ökar sannolikheten kraftigt för ett långt liv. Det tror jag att jag kan nu sa mamma och satte sig ner i skräddarställning och galant reste på sig. 

Prova det testet därhemma och sluta aldrig dansa:-)

Partempoträning inför VSM med Niclas Näslund

Bara en dryg vecka lvar till VSM i Båstad tisdag 19- torsdag 21 juni. Partempo - Tempo -Linjelopp. Men först Vättern på lördag i ett försök med Stockholm Allied Powers att cykla under 7 timmar. Lär bli en uppvärmning som heter duga inför VSM.

Ser verklgen fram mot inledningen på VSM då jag pch CRT:s tempogigant Niclas "slaktarn" Näslund ska köra partempo ihop i H 40 klassen. Jag går ner en åldersklass och kör med en av de absolut starkaste tempolok vi har i landet på Masterssidan. Det blir jäkligt kul och hoppas nu att vi båda kan leverera en bra dag och inte minst samspel ihop så kan vi ha en vetttig chans till medalj.

Niclas är helt klart en nivå snabbare än mig så det gäller att tima växlingar och hitta rätt längd och hårdhet på respektive förningar. Idag testade vi 2 varv runt Fysingen för första gången i partempo tillsammans.

En lite lugnare start i medvinden bort mot Rosersberg för att sedan bygga upp fart och tryck i närheten av full kapacitet. Tyckte det gick över förväntan första gången ihop. Vi körde väl ca 1 minut var i frronten oftast. På VSM får troligen Niclas få ta lite mer tid i spets för att optimera vår gemensamma kraft. Klart jobbigt i motvinden hem men en mycket lovande debut och 45.9 snitt runt Fysingen. Det lurigaste är i vissa vindar, kantvind om man kört hårt i front och sen ska in bakom då gäller det att temposkillnaden inte blir för stor när växling sker. Gäller att inte gå på max första sekunderna i front på vägen fram. 

Butch Näslund i segertröjan från Stockholm 3 dagars som han vann i H 40 förra helgen.

Ett KOM på banans norrgående lyckades vi "fuska" oss till ihop också.

Väldigt kul att cykla partempo och det ger en härlig fartkänsla och skön känsla och lättnad att smyga in bakom på hjul för att sen kunna gå på hårt igen. Vi körde ett lite lugnare varv till efter för att slipa lite på växlingarna. Hoppas vi hinner få till en träning till innan VSM. Kör hårt!

RR Nationaldagsloppet 156 km - Uppgiven med 99,5 % av maxpuls och 4,5 mil kvar

Med ca 4 km kvar på 5 och sista varvet är jag tillsammans med ca 20 andra på väg mot mål. En utbrytning med 3 är framför och kommer snart att komma in solo 1,2 och 3:a. Det har gått sakta länge nu i vår grupp och mina krafter är någorlunda tillbaka efter holmgången på varv 3-4. Jag tänker att nu kan jag vara med och kriga om 4 platsen i en spurt på bred fin väg med inte alltför många inblandade och att hur det än går nu så känns det kul att gjort ett bra lopp samt komma in med en mindre andra grupp i det stora startfältet fyllt av elitcyklister. Då känner jag helt plötsligt en massiv koloss komma upp bakom. Det är den stora klungan med de ca 50 som är kvar i loppet som kommer ikapp oss. Vi i 2 gruppen har kört så långsamt sista 3 mils varvet att de kommit ifatt. Min lust att spurta nu för en bra slutplacering blev genast kraftigt reducerad och jag kunde inte låta bli att tänka på vilka olika vägar man kunnat ta under dessa 3 timmar och 40 minuter vi varit ute och cyklat för att befinna sig på samma plats 3-4 km innan mål. Vägen jag tog var nog ganska långt från den minst ansträngande. Så här minns jag det.

Starten går redan kl 8. Det är soligt men väldigt kallt, bara 8 grader när jag kommer till Lindholmen kl 7 på morgonen. Sitter i bilen och värmer mig en bra stund efter jag hämtat nummerlapp. Allt pekar dock på toppenväder för cykling soligt och runt 15 grader och inte alltför stark vind. Väldigt stort startfält i A klassen med hela 90 startande. Jag och min CRT kollega Stefan Ljungberg är de som kör A klass idag från vår klubb. Vi hamnar ganska långt bak i startfållan och vips var vi iväg och jag sladdar min vana trogen i början. Kidsen i kliungan har ofta så förtvivlat bråttom i början. Har aldrig fattat poängen med det:-). Nåja det känns rätt så ok i kroppen trots arla morgonstund (not my favourite game). Få cyklister har cyklat Markim varvet fler gånger än mig den senaste 5 års perioden. Ett varv jag ofta tränar på och nästan alltid kört bra på tävlingar och träningstävlingar. Förra året lyckades jag vinna Nationaldagsloppet men då i H 50 klassen. Igår fanns bla Richard Larsén svensk mästare i linje 2016 och 2:a 2017 på startlinjen plus hela elitlag från många klubbar. En helt annan liga förstås. Men jag har höga ambitioner med dagens lopp och vill mer än att "orka hänga med". Jag har sett det här som ett av säsongens huvudmål och äntligen ett långt tufft race 15.5 mil känns som en relativ fördel för en trögstartad gammal silverpil som mig. Första varvet går relativt fort i 43 fart men utan större prblem eller incidenter trots den mycket stora klungan. Känslan i kroppen är ganska bra, koncentrerad lite koffein och adrenalinhög puls men helt klart en bra inledning utan större kraftslösande.

Jag ligger ganska långt bak hela första och andra varvet som går ungefär i samma fart. Med 6 mil körda och ut på varv tre känner jag att det nog kommer börja hända grejer. En grupp om kanske 7-8 st har fått en lucka och fler lär försöka ansluta. Där vill jag vara med. Jag går framåt mot spets i klungan. Det börjar stötas, Larsén är en av dem som visar tydliga tecken på att han vill komma iväg och attackerar några gånger, men attackerna täpps snabbt ihop av en vaken klunga. När jag ligger i spets med Leo Kaftanski som tillhör de absolut åkstarkaste och en våt dröm att ha med sig i utbrytning frågar han mig när det är dags att börja köra? Vi provar nu säger jag och så attackerar vi. Får en liten lucka men det sys ihop fort igen. Flera attacker och det är rolig cykelåkning om än något ansträngande..

Strax innan nedfarten mot stora Almungevägen har vi attackerat och fått en liten lucka. Jag Kaftanski, Larsén och Gustav Dejert. Kan inte bli så mycket bättre för mig än om jag kunde få komma loss med de här killarna? Vi kör riktigt hårt men det gör förstås klungan bakom också och nere vid svängen ut mot stora vägen så känner jag att klungan nästan är i rygg. Jag slår av lite genom svängen och tänker att det gick inte denna gång. MEN det gör inte trion framför de tvärtom ökar farten och ser sin chans. Jag trampar på igen men det är en lucka på 30-40 meter. Tar in halva försprånget i uppförsbacken mot Lunda Livs men nu har jag klungan i ryggen och känner att det kommer ta väldigt hårt på krafterna om jag ska täcka det här själv. Jag viker åt sidan och tänker att "nån annan" får ta det sista. Men det gör ingen "annan" utan luckan växer snabbt till den bortflyende trion. Helt fel gubbar att släppa iväg och jag var ju för tusan med dem. Ridå. Nu är jag kvar i klungan och missade tåget dessutom har jag kört riktigt hårt ett bra tag nu helt i onödan. Blev jäkla deppigt där mentalt för mig. Ännu värre när jag snabbt märkte att min misstanke om att nu kommer det gå sakta i klungan förstås stämde. Ingen av lagen med åkare därframme Ryska Posten som hade Larsén Stockholm CK Kaftanski eller La Chemise Dejert kommer förstås göra en fena för att få fart på det här. Drog ut händelseutveckling i tangentens riktning och kände bara ett stort misslyckande.

Det tog nog ungefär en mil innan Valhall som hade ett stort lag men ingen därframme i utbrytning kom upp i spets och började köra ett lagtempo. Min besvikelse hade lagt sig något och jag kände att jag kan i alla fall se det som bra träning och gick fram till dem och erbjöd mig vara med för att försöka sätta högre fart. Vi blev en 6-7 st som snurrade runt i kedja med bättre och bättre fart och flyt. Maybe there is a chance? Jakinstinkten blev starkare, humöret högre och vips var cykling roligt igen. Det är också i den här cykelform ett roterande lagtempo utan det där absoluta maxpåslaget jag trivs bäst. Vid varvning efter varv tre är vi 1.20 efter får vi höra men redan efter några kilometer ut på 4 varvet ser vi en klunga och det är inte bara de tre vi tappade utan ett större gäng cyklister och de som först kommit iväg. De är nu mindre än en minut framför. Har vi tur är det täten och inga är framför dem hur som helst kan det max vara några i värsta fall framför dem. Vi fortsätter jakten och manar på och peppar varandra. Vi kör så hårt att det inte är många som vill / orkar bidra längre men  för egen del känner jag mig stark och nu är det bara ifatt som gäller. Skit i taktik och spara sig och låta andra göra jobbet. Game on! Ifatt ska vi.

Väldigt inspirerande och vi tar sekund för sekund nu bara ca 30 sekunder bort. Vi kommer nog sy ihop det och efter Lunda Livs är vi nästan ifatt. Jag tänker då tanken att så fort vi kommer ifatt kommer det explodera framåt från den stora svans som åkt med oss bakom. Galet otaktiskt att köra hela vägen fram till dem men samtidigt om alla tänkte så skulle vi aldrig kört in dem och det hade känts väldigt fel att gå ur rotationen när vi nästan var ifatt. Det hade ju kunnat bli som förra gången att det slog av och de försvann iväg igen. När vi når dem klappar jag Valhalls kapten Matti Schaffer på axeln och tackar för grymt jobb tillsammans. Sedan smäller det till och det blir hela havet stormar kommande milen bort. Det körs galet hårt med attacker efter attacker. Jag är med långt fram och det blir många extremt hårda insatser för att inte tappa täten och de piggaste. När vi svänger höger bort ner efter golfklubben känner jag att jag är så jäkla mycket på gränsen och klarar inte många sekunder till med den här ansträngingen. Stefan Ljungberg som snyggt suttit med bakom med lätta ben kommer om mig efter högersvängen och ser fräsch ut. Jag blir glad att se honom där och samtidigt förbannar jag mig själv att jag nu håller på att ställa av mig själv med den hårdkörning jag gjort. Jag känner att nej det går inte längre. Jag måste ge upp. Jag har kanske knappt 20 personer precis framför mig men det går inte jag är helt slut. Vänder mig om och ser att det är helt tomt bakom. Det har gått så fort nu ett bra tag dessutom med lite kantvind att det är en stor lucka jag ser ingen annan bakom att hoppas på kunna dra upp mig igen. Någon sekunds stor mental härdsmälta. Nästan lika stor som den fysiska. Jag har här 171 i puls efter ett sista försök att  ansluta med över 900 w toppeffekt. 171 slag för mig är 99,5% av maxpuls. Slut finito kaputt. Tittar framåt igen gruppen är fortfarande bara ca 50 meter framför och den har liksom gått ihop och blivit bredare, ett tecken på fartsänkning. Många därframme är förstås om inte lika trötta som jag ändå väldigt slitna av hårdkörningen för att komma loss. En instinkt tänds. Kanske kanske kan jag lyckas komma ifatt och ha turen att tempot lugnas ner något. Jag tar sats igen igen och gräver det djupaste jag gjort på år och dar. Jag kommer ifatt och hänger som en trasa efter. Ber till gud (nej det gjorde jag inte men det låter bra:-) snälla snälla håll igen nu bara en minut så jag hinner hämta mig. Gud hör bön. Tempot blir lugnt ett tag och jag känner att livet kommer åter.

Efter 10-15 minuters återhämtning känner jag att jag nu har en bra chans att tävla om 4 platsen. I front hade nämligen Larsén Kaftanski och Johan Nystrand Hymer gått ifrån den lite större grupp som bildats när de nått den första utbrytningen och de kom ifrån innan vi kom ikapp dem på varv 3. Så de tre första platserna var nu rätt givna då det inte fanns någon större jaktinstinkt kvar i vår andra grupp. Och ärligt talat ingen var gladare än jag för det. Jag hade inte orkat ett hårt varv till och var nöjd med att komma i mål med en stark andra grupp när jag dessutom hade bidragit så mycket under jakten och efter det ändå klarat att vara med i tätgruppen bakom de tre första. Däremot hade det ju varit bra om vi ökade farten något så den stora klungan vi lämnat i infernot på varv 4 inte kom ifatt igen och med den låga farten vi nu hade i gruppen fanns klar risk att de skulle komma upp i rygg bakifrån igen. Har du nu läst ända hit så kommer du kanske ihåg från inledningen att det var precis det de gjorde. De kom ifatt med bara några kilometer kvar. Det var då jag tänkte att det sannerligen finns olika sätt att cykla 15.5 mil med 41.8 i snittfart. Tappade den motivation jag haft för att spurta ordentligt när risken nu var överhängande för incidenter och stor trängsel i det nu ca 70 man stora fältet som närmade sig mål. Jag var nöjd med dagen och brydde mig inte om placeringen nämnvärt i det läget. Jag var framför allt så otroligt nöjd att jag lyckades sy ihop och komma tillbaka efter att t om givit upp ett par sekunder efter ett totalt maxuttag. Det hade varit roligt om vi hållt undan men jag var mest glad över att snart få kliva av cykeln. I täten hade Larsén och Kaftanski malt ner Johan Nystrand och sen hade Larsén visat varför han två år i rad tagit guld och sen silver på linje SM och vann nu solo 43 sekunder för Kaftanski och 1.41 före Nystrand. Vi klungan kom sedan 2.45 efter Larsén.

Spurten börjar dras upp jag är lite halvt tafatt ändå med ganska långt fram på vänster sidan men saknar geisten och krigsviljan att hugga på riktigt. Ser ut att gå mot en 8 plats i spurten men slutar trampa 10 meter från linjen och ett par gubbar till passerar mig på varsin sida och jag slutar på totalt 13 plats. Stefan Ljungberg gör som nära nog alltid en stark spurt och blir trots ett stopp 3:a i den och slutar på en fin fin 6 placering. Det här var ett mycket speciellt lopp för mig. Stora kast mellan hopp och förtvivlan både fysiskt och mentalt. Jag har nog aldrig varit så trött som därute på vägen på 4 varvet efter så många attacker och bryggningar på max som ackumulerat med den hårda lagtempokörningen knäckte mig lika hårt som pulsen var nära max 99,5%. Men den sista halva procenten jag hade kvar i huvud och kropp tog mig tillbaka det är jag väldigt nöjd med. Som jag brukar säga allt går och går det inte så går det ändå. Det kostade dock väldigt mycket. Var helt slut igår eftermiddag och tror inte det är speciellt hälsosamt att gräva sig ner så djupt som jag gjorde igår. Men vad vet jag? Kroppen är en märklig manick. Jag har nyss pendlat hem i stark motvind vilket det var både in och hem idag (bättre träning:-) Precis allt talade för en bedrövlig känsla idag. Total tömning igår dålig sömn som jag ofta får efter race. En väldigt jobbig astmaliknande gräsallergihosta som jag haft nu i en dryg vecka (skulle kanske behöva Froomes medicin). Ändå så var det bara sånt jäkla tryck i benen hem att jag inte kunde låta bli att köra hårt. Kändes klart bättre i benen idag än på loppet igår. Det är med form som Forrest Gump sa om livet i stort. Life is like a box of chocolate you never know what you gonna get. Kör hårt!

Två nöjda CRT killar efteråt och även om jag inte fick en segerpuss så dock en puss av Stefan för gott jobb.

1-3 Larsen Kaftanski Nystrand


12 min > 510 watt och 30 min > 409 w receptet för 99,5% utmattning igår. Siffror från min "snåla" Quarq som nog visar ca 8-10% mindre kraft än både min Monark & Wattbike.

Jobbigaste delen av loppet mellan 97 km - 115 km

Totalen från Strava

RR Falkenloppet 133 km Elitklass - Snöpligt slut på bra lopp

Ett linjelopp på drygt 13 mil med 65 av landets bästa cyklister. Hela Ryska Postens urstarka lag med bl.a svenska mästarna Richard Larsén & Hannes Bergström Frisk plus extremt starka norrmannen Sindre Haugsvaer som ledde Stockholm 3 dagars och Jacob Wikh. Team Ormsalva var där med starkt lag inkl xpro Jonas Ahlstrand och Ludvig Bengtsson. Starkt lag från CK Hymer  Linköping och hela Stockholm CK & Valhall. Dubble svenske mästaren Alexander Gingsjö var också med. Från min klubb Cykloteket Racing Team var det jag och Stefan Ljungberg som skulle testa våra förmågor mot landets elitcykliuster. En utmaning i värmen och solen som heter duga för två masters åkare i H 40 resp H 50.

Framme i Nynäshamn efter en skön solig bilfärd med Stefan Ljungberg.

En grande Trek Madone värdig 97 kg Stefan Ljungberg och min mer modesta strl 54 bakom

På vägen dit åker man den sista kilometern på banan med den sega uppförsbacken innan det planar ut de sista 150 meter till mållinjen. Vi talar där om att det är viktigt att ha kraft kvar där efter krönet då vi båda tagit slut någon gång på tidigare upplagor med bränt krut 150 meter från mål. Det samtalet skulle sedan visa sig få betydelse för min placering och strategival. På med nummerlapp och lite kort uppvärmning. Det var så varmt och med 13 mil att cykla så tänkte jag att det räcker nog bra med 10-15 min lättare cykling. Hade en ganska bra känsla i kroppen och värme gillar jag ju och brukar inte lida av så överlag en positiv känsla när starten gick. Jag stod längst fram och kom iväg bra och höll mig sen ungefär i mitten av klungan under första varvet. Åkte koncentrerat och så snålt jag kunde. Det gick jäkligt fort de två första varven och dito mil med 47 snitt. Det kändes ändå väldigt bra i kroppen, inte minst benen kändes toppen. inga problem att åka med i hög fart. Efter ett par mycket snabba varv lugnade det ned sig och en utbrytning om 7-8 fick fäste. Det gick ordentligt mycket långsammare nu en stund och min spontana rädsla var att alla de stora starka lagen hade sina rätta killar med och nu skulle det inte bli någon körning i klungan. Som tur var stämde det inte för efter en stund gick Ryska Posten fram med 5-6 gubbar i front och höjde farten lite för att kontrollera täten. De hade visserligen Richard Larsén i utbrytningen men totalledaren i Stockholm 3 dagars Sindre Haugsvaer var glädjande kvar i stora klungan och man kunde väl gissa att det ändå var honom de skulle köra för så det kändes ganska lovande för mig att bara ligga kvar i klungan och se när Ryska Posten körde på i front.

De lät utbrytarna hålla avståndet kring 45 sekunder några varv och det kändes behagligare och behagligare för mig i klungan. Pulsen gick ned några slag och efter halva loppet var snittpulsen på 139 vilket är 80% av max. Loppet såg nu ut att utveckla sig perfekt min del. Jag brukar alltid bli starkare och starkare relativt sett ju längre loppet går och jag hade fått en väldigt bra resa de 8 första milen när vi nu snart hade kört in utbrytningen. Det enda som störde var alla dessa möten på enmilsvarvet. Det var ganska frekvent med mötande trafk och att då kommma +60 cyklister i farter upp till 60 kmh på en ganska smal landsväg är ingen höjdare ur säkerhetssynpunkt. Som tur var stannade många av de mötande upp och det kändes aldrig helt livsfarligt även om jag tyckr det är märkligt att de inte kan få till en enkelriktning av varvet under tävlingsdagen.

Om det var på varv 9 eller så har en mindre grupp om 4-5 st fått en lucka igen på ca 30 sekunder. Jag ser då en risk att det här kan vara en farlig utbrytning och bestämmer i en impuls att attackera i det tuffare uppförspartiet i början på varvet för att ev kunna brygga ifatt. Hinner ikapp en Hymer kille som tänkt lika och attackerat från klungan strax innan mig. Kör om honom och vi fortsätter tillsammans att växelvis försöka täppa luckan. Nu ligger jag väldigt hårt och inser att det här tempot klarar jag iinte länge till. Gissar att Hymer killen kände lika och när vi inte längre tar på dem utan att det fortsatt är ca 10-15 sekunder fram slår vi av för att åka med klungan igen innan vi är rökta. Hade en skönt snabb återhämtning vilket gav självförtroende ut på de sista tre varven och när Ryska Posten inte hade folk med i täten i den lilla gruppen tänkte jag att det här lär gå ihop igen, och det gjorde det så med två varv kvar var det game on. Nu jäklar nu ska jag vara med och fightas om de fina placeringarna. Det fanns inget annat i skallen. Hade en mycket bra känsla och byggde upp momentum i kroppen inför den sista långa slutspurten. Farten höjdes men jag försökte bara åka så snålt som möjligt och adrenalinet fylldes på. Höll mig i främre tredjedelen av den allt snabbare klungan under sista varvet. Kanske någon placering långt bak i sista högerkurvan med en dryg km kvar till mål men det är brett och borde kunna gå att komma fram nu. Som Stefan och jag talat om så vill jag inte gå i vind eller i eget spår på max för tidigt utan kunna nyttja bra hjul och klungans fart så länge som möjligt för att kunna maxa de sista 200 meter. Avslutet börjar intensifieras och spurten dras igång. Jag är några platser bak och måste fram nu. Jag har massor med uppbyggd kraft som bara vill ut nu. Väljer nu först höger inner men fastnar och får ett avbrott i fart går då vänster. Där finns helt fri lejd. Tänker först att jag drar på allt jag har nu i egen långrökare på vänsterkant uppför backen. Men därifrån kommer också en ganska stark motvind och jag har kvar där i bakhuvudet från Stefans och min diskussion att det gäller att ha kraft kvar på krönet. Tvekar och stannar i klungan och försöker gå på hjul istället men fastnar och tappar fart både en gång och sen ett par gånger till. Spurten blir skit och som grädde på moset slår Sindre Haugsvaer av med hundra meter kvar precis framför mig när jag kommer i hög fart och tappar farten igen i undanmanövern. Rullar frustrerat in på 21 plats och är grymt besviken. Att inte få ut den kraften jag byggt upp. Det är mycket små marginaler i stora cykelspurter och i den här kom jag fel hela tiden. Med facit i hand var jag lite långt bak och försöken framåt fastnade igen igen och igen. Jag skulle ha valt vänstersidan som var fri. Då hade jag i alla fall fått köra mig helt slut. Nu kändes det jäkligt surt när man fysiskt känner sig "in contension".

Resultatlistan Jacob Wikh tar hem spurten och med bonussekunder från spurtpriser vinner han också med det hela tredagars för Ryska Posten som dominerat. Grattis! Min klubbkompis Stefan Ljunberg CRT åkte starkt första timmsrns men fick tyvärr höftkramp och bröt efter 8 varv. 

Från spurtsegmentet på varvet syns här sista 43 sekunder där man tydligt ser kraftkurvan avbrytas ideligen i spurten av alla stopp och dåliga spårval i trängseln.

Snabbaste varvet gick med 47.1 

Ja ja vad är väl en bal på slottet? Jag hade verkligen sett fram mot det här racet men får försöka ta med mig det positiva. Jag kom på övre tredjedeln i tuffaste tänkbara konurrens. En 51 årig silverpil med som är med på dispens. Loppet gick med 43.6 fart i knappa 133 k och min snittpuls var 81% och jag hade en lätt känsla hela tiden. Det är jag väldigt nöjd med. Jag känner att jag kan vara med och tävla i elitklass och ser med tillförsikt fram mot Nationaldagsloppet 15.5 mil 5 varv runt Markim nu redan på onsdag morgon. Då får jag en ny chans mot liknande motstånd i ett ännu större startfält om hela 90 cyklister. Lite längre ännu lite hårdare hoppas jag. Blir spännande!