Med ca 4 km kvar på 5 och sista varvet är jag tillsammans med ca 20 andra på väg mot mål. En utbrytning med 3 är framför och kommer snart att komma in solo 1,2 och 3:a. Det har gått sakta länge nu i vår grupp och mina krafter är någorlunda tillbaka efter holmgången på varv 3-4. Jag tänker att nu kan jag vara med och kriga om 4 platsen i en spurt på bred fin väg med inte alltför många inblandade och att hur det än går nu så känns det kul att gjort ett bra lopp samt komma in med en mindre andra grupp i det stora startfältet fyllt av elitcyklister. Då känner jag helt plötsligt en massiv koloss komma upp bakom. Det är den stora klungan med de ca 50 som är kvar i loppet som kommer ikapp oss. Vi i 2 gruppen har kört så långsamt sista 3 mils varvet att de kommit ifatt. Min lust att spurta nu för en bra slutplacering blev genast kraftigt reducerad och jag kunde inte låta bli att tänka på vilka olika vägar man kunnat ta under dessa 3 timmar och 40 minuter vi varit ute och cyklat för att befinna sig på samma plats 3-4 km innan mål. Vägen jag tog var nog ganska långt från den minst ansträngande. Så här minns jag det.
Starten går redan kl 8. Det är soligt men väldigt kallt, bara 8 grader när jag kommer till Lindholmen kl 7 på morgonen. Sitter i bilen och värmer mig en bra stund efter jag hämtat nummerlapp. Allt pekar dock på toppenväder för cykling soligt och runt 15 grader och inte alltför stark vind. Väldigt stort startfält i A klassen med hela 90 startande. Jag och min CRT kollega Stefan Ljungberg är de som kör A klass idag från vår klubb. Vi hamnar ganska långt bak i startfållan och vips var vi iväg och jag sladdar min vana trogen i början. Kidsen i kliungan har ofta så förtvivlat bråttom i början. Har aldrig fattat poängen med det:-). Nåja det känns rätt så ok i kroppen trots arla morgonstund (not my favourite game). Få cyklister har cyklat Markim varvet fler gånger än mig den senaste 5 års perioden. Ett varv jag ofta tränar på och nästan alltid kört bra på tävlingar och träningstävlingar. Förra året lyckades jag vinna Nationaldagsloppet men då i H 50 klassen. Igår fanns bla Richard Larsén svensk mästare i linje 2016 och 2:a 2017 på startlinjen plus hela elitlag från många klubbar. En helt annan liga förstås. Men jag har höga ambitioner med dagens lopp och vill mer än att "orka hänga med". Jag har sett det här som ett av säsongens huvudmål och äntligen ett långt tufft race 15.5 mil känns som en relativ fördel för en trögstartad gammal silverpil som mig. Första varvet går relativt fort i 43 fart men utan större prblem eller incidenter trots den mycket stora klungan. Känslan i kroppen är ganska bra, koncentrerad lite koffein och adrenalinhög puls men helt klart en bra inledning utan större kraftslösande.
Jag ligger ganska långt bak hela första och andra varvet som går ungefär i samma fart. Med 6 mil körda och ut på varv tre känner jag att det nog kommer börja hända grejer. En grupp om kanske 7-8 st har fått en lucka och fler lär försöka ansluta. Där vill jag vara med. Jag går framåt mot spets i klungan. Det börjar stötas, Larsén är en av dem som visar tydliga tecken på att han vill komma iväg och attackerar några gånger, men attackerna täpps snabbt ihop av en vaken klunga. När jag ligger i spets med Leo Kaftanski som tillhör de absolut åkstarkaste och en våt dröm att ha med sig i utbrytning frågar han mig när det är dags att börja köra? Vi provar nu säger jag och så attackerar vi. Får en liten lucka men det sys ihop fort igen. Flera attacker och det är rolig cykelåkning om än något ansträngande..
Strax innan nedfarten mot stora Almungevägen har vi attackerat och fått en liten lucka. Jag Kaftanski, Larsén och Gustav Dejert. Kan inte bli så mycket bättre för mig än om jag kunde få komma loss med de här killarna? Vi kör riktigt hårt men det gör förstås klungan bakom också och nere vid svängen ut mot stora vägen så känner jag att klungan nästan är i rygg. Jag slår av lite genom svängen och tänker att det gick inte denna gång. MEN det gör inte trion framför de tvärtom ökar farten och ser sin chans. Jag trampar på igen men det är en lucka på 30-40 meter. Tar in halva försprånget i uppförsbacken mot Lunda Livs men nu har jag klungan i ryggen och känner att det kommer ta väldigt hårt på krafterna om jag ska täcka det här själv. Jag viker åt sidan och tänker att "nån annan" får ta det sista. Men det gör ingen "annan" utan luckan växer snabbt till den bortflyende trion. Helt fel gubbar att släppa iväg och jag var ju för tusan med dem. Ridå. Nu är jag kvar i klungan och missade tåget dessutom har jag kört riktigt hårt ett bra tag nu helt i onödan. Blev jäkla deppigt där mentalt för mig. Ännu värre när jag snabbt märkte att min misstanke om att nu kommer det gå sakta i klungan förstås stämde. Ingen av lagen med åkare därframme Ryska Posten som hade Larsén Stockholm CK Kaftanski eller La Chemise Dejert kommer förstås göra en fena för att få fart på det här. Drog ut händelseutveckling i tangentens riktning och kände bara ett stort misslyckande.
Det tog nog ungefär en mil innan Valhall som hade ett stort lag men ingen därframme i utbrytning kom upp i spets och började köra ett lagtempo. Min besvikelse hade lagt sig något och jag kände att jag kan i alla fall se det som bra träning och gick fram till dem och erbjöd mig vara med för att försöka sätta högre fart. Vi blev en 6-7 st som snurrade runt i kedja med bättre och bättre fart och flyt. Maybe there is a chance? Jakinstinkten blev starkare, humöret högre och vips var cykling roligt igen. Det är också i den här cykelform ett roterande lagtempo utan det där absoluta maxpåslaget jag trivs bäst. Vid varvning efter varv tre är vi 1.20 efter får vi höra men redan efter några kilometer ut på 4 varvet ser vi en klunga och det är inte bara de tre vi tappade utan ett större gäng cyklister och de som först kommit iväg. De är nu mindre än en minut framför. Har vi tur är det täten och inga är framför dem hur som helst kan det max vara några i värsta fall framför dem. Vi fortsätter jakten och manar på och peppar varandra. Vi kör så hårt att det inte är många som vill / orkar bidra längre men för egen del känner jag mig stark och nu är det bara ifatt som gäller. Skit i taktik och spara sig och låta andra göra jobbet. Game on! Ifatt ska vi.
Väldigt inspirerande och vi tar sekund för sekund nu bara ca 30 sekunder bort. Vi kommer nog sy ihop det och efter Lunda Livs är vi nästan ifatt. Jag tänker då tanken att så fort vi kommer ifatt kommer det explodera framåt från den stora svans som åkt med oss bakom. Galet otaktiskt att köra hela vägen fram till dem men samtidigt om alla tänkte så skulle vi aldrig kört in dem och det hade känts väldigt fel att gå ur rotationen när vi nästan var ifatt. Det hade ju kunnat bli som förra gången att det slog av och de försvann iväg igen. När vi når dem klappar jag Valhalls kapten Matti Schaffer på axeln och tackar för grymt jobb tillsammans. Sedan smäller det till och det blir hela havet stormar kommande milen bort. Det körs galet hårt med attacker efter attacker. Jag är med långt fram och det blir många extremt hårda insatser för att inte tappa täten och de piggaste. När vi svänger höger bort ner efter golfklubben känner jag att jag är så jäkla mycket på gränsen och klarar inte många sekunder till med den här ansträngingen. Stefan Ljungberg som snyggt suttit med bakom med lätta ben kommer om mig efter högersvängen och ser fräsch ut. Jag blir glad att se honom där och samtidigt förbannar jag mig själv att jag nu håller på att ställa av mig själv med den hårdkörning jag gjort. Jag känner att nej det går inte längre. Jag måste ge upp. Jag har kanske knappt 20 personer precis framför mig men det går inte jag är helt slut. Vänder mig om och ser att det är helt tomt bakom. Det har gått så fort nu ett bra tag dessutom med lite kantvind att det är en stor lucka jag ser ingen annan bakom att hoppas på kunna dra upp mig igen. Någon sekunds stor mental härdsmälta. Nästan lika stor som den fysiska. Jag har här 171 i puls efter ett sista försök att ansluta med över 900 w toppeffekt. 171 slag för mig är 99,5% av maxpuls. Slut finito kaputt. Tittar framåt igen gruppen är fortfarande bara ca 50 meter framför och den har liksom gått ihop och blivit bredare, ett tecken på fartsänkning. Många därframme är förstås om inte lika trötta som jag ändå väldigt slitna av hårdkörningen för att komma loss. En instinkt tänds. Kanske kanske kan jag lyckas komma ifatt och ha turen att tempot lugnas ner något. Jag tar sats igen igen och gräver det djupaste jag gjort på år och dar. Jag kommer ifatt och hänger som en trasa efter. Ber till gud (nej det gjorde jag inte men det låter bra:-) snälla snälla håll igen nu bara en minut så jag hinner hämta mig. Gud hör bön. Tempot blir lugnt ett tag och jag känner att livet kommer åter.
Efter 10-15 minuters återhämtning känner jag att jag nu har en bra chans att tävla om 4 platsen. I front hade nämligen Larsén Kaftanski och Johan Nystrand Hymer gått ifrån den lite större grupp som bildats när de nått den första utbrytningen och de kom ifrån innan vi kom ikapp dem på varv 3. Så de tre första platserna var nu rätt givna då det inte fanns någon större jaktinstinkt kvar i vår andra grupp. Och ärligt talat ingen var gladare än jag för det. Jag hade inte orkat ett hårt varv till och var nöjd med att komma i mål med en stark andra grupp när jag dessutom hade bidragit så mycket under jakten och efter det ändå klarat att vara med i tätgruppen bakom de tre första. Däremot hade det ju varit bra om vi ökade farten något så den stora klungan vi lämnat i infernot på varv 4 inte kom ifatt igen och med den låga farten vi nu hade i gruppen fanns klar risk att de skulle komma upp i rygg bakifrån igen. Har du nu läst ända hit så kommer du kanske ihåg från inledningen att det var precis det de gjorde. De kom ifatt med bara några kilometer kvar. Det var då jag tänkte att det sannerligen finns olika sätt att cykla 15.5 mil med 41.8 i snittfart. Tappade den motivation jag haft för att spurta ordentligt när risken nu var överhängande för incidenter och stor trängsel i det nu ca 70 man stora fältet som närmade sig mål. Jag var nöjd med dagen och brydde mig inte om placeringen nämnvärt i det läget. Jag var framför allt så otroligt nöjd att jag lyckades sy ihop och komma tillbaka efter att t om givit upp ett par sekunder efter ett totalt maxuttag. Det hade varit roligt om vi hållt undan men jag var mest glad över att snart få kliva av cykeln. I täten hade Larsén och Kaftanski malt ner Johan Nystrand och sen hade Larsén visat varför han två år i rad tagit guld och sen silver på linje SM och vann nu solo 43 sekunder för Kaftanski och 1.41 före Nystrand. Vi klungan kom sedan 2.45 efter Larsén.
Spurten börjar dras upp jag är lite halvt tafatt ändå med ganska långt fram på vänster sidan men saknar geisten och krigsviljan att hugga på riktigt. Ser ut att gå mot en 8 plats i spurten men slutar trampa 10 meter från linjen och ett par gubbar till passerar mig på varsin sida och jag slutar på totalt 13 plats. Stefan Ljungberg gör som nära nog alltid en stark spurt och blir trots ett stopp 3:a i den och slutar på en fin fin 6 placering. Det här var ett mycket speciellt lopp för mig. Stora kast mellan hopp och förtvivlan både fysiskt och mentalt. Jag har nog aldrig varit så trött som därute på vägen på 4 varvet efter så många attacker och bryggningar på max som ackumulerat med den hårda lagtempokörningen knäckte mig lika hårt som pulsen var nära max 99,5%. Men den sista halva procenten jag hade kvar i huvud och kropp tog mig tillbaka det är jag väldigt nöjd med. Som jag brukar säga allt går och går det inte så går det ändå. Det kostade dock väldigt mycket. Var helt slut igår eftermiddag och tror inte det är speciellt hälsosamt att gräva sig ner så djupt som jag gjorde igår. Men vad vet jag? Kroppen är en märklig manick. Jag har nyss pendlat hem i stark motvind vilket det var både in och hem idag (bättre träning:-) Precis allt talade för en bedrövlig känsla idag. Total tömning igår dålig sömn som jag ofta får efter race. En väldigt jobbig astmaliknande gräsallergihosta som jag haft nu i en dryg vecka (skulle kanske behöva Froomes medicin). Ändå så var det bara sånt jäkla tryck i benen hem att jag inte kunde låta bli att köra hårt. Kändes klart bättre i benen idag än på loppet igår. Det är med form som Forrest Gump sa om livet i stort. Life is like a box of chocolate you never know what you gonna get. Kör hårt!
Två nöjda CRT killar efteråt och även om jag inte fick en segerpuss så dock en puss av Stefan för gott jobb.
1-3 Larsen Kaftanski Nystrand
12 min > 510 watt och 30 min > 409 w receptet för 99,5% utmattning igår. Siffror från min "snåla" Quarq som nog visar ca 8-10% mindre kraft än både min Monark & Wattbike.
Jobbigaste delen av loppet mellan 97 km - 115 km
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar