Platt fall på VSM

På väg hem från Båstad efter VSM. Passerar Linköping nu det spöregnar. Kollade nyss prognosen för midsommarafton på Smidö med familj o vänner imorgon. 10 grader lätt kuling 12 m/s och regn. Ungefär lika dåligt som mitt VSM. Det gick käpprätt mest hela vägen. 

Partempo i tisdags med Niclas Näslund vi klörde då i H 40 och var ganska förhandstippade då Niclas är topp i landet i H 45 ja av alla Mastersklasser skulle det senare visa sig på onsdagens individuella lopp där han krossade allt motstånd och körde de 30 km med 47.1 i snittfart. En helt ny nivå, t om för honom. Han har haft hjälp av Wetterhall med träningen i vinter / vår, det verkar gjort gott. Wetterhall skickade nyss ett grattis och skrev att det kunde räckt till medalj i elitklassen igår. Niclas blir H 50 nästa år. Its never too late. Grattis till en otrolig prestation Niclas. Kanske delvis skapad med motivation och revanschlust efter vår fadäs tillsammans dagen innan. Vad hände? Ja vi drog iväg i hög fart första 5 km där vi ledde klart. Jag tog en kortare förning Niclas resten i en rasande fart som knäckte mig stenhårt redan tidigt. I den lika stenhårda kantvinden runt 10 m/s fick jag ingen lä alls och ännu värre blev det när Niclas ofta hamnade 10 meter framför mig. Hans form "för bra" och min sämre efter knockout starten. Min hårda Vätternrundan med bara två dagars återhämtning efter satt nog i en del också tror jag. Niclas kallas "Slaktaren" i klubben av en anledning och nu var det min tur upp på slaktbänken.

Det blev ett lidande av episka proportioner för mig. Om man nu kan gradera olika väggningar så var det här en perfect ten. Jag ville så mycket och vi bara SKULLE ju ta det där guldet hade vi bestämt. Hela kroppen överfull med mjölksyra det blåser satan och det är som ett inferno runt mig. Ett töcken. Snälla skjut mig någon, bara det tar slut. Strax efter vändning när det är ännu värre vind och nu stenhård sida mot. Niclas återigen lite framför på vägen noterar jag en ny nivå av maxpuls med 173 slag (trodde 172 var mitt max) med nästan halva loppet kvar. Ja ni fattar själva, ingen rolig historia. Trodde aldrig skiten skulle ta slut. Sista 5 km lugnar det sig något då jag till slut kan få lite lä i mer rak motvind som Niclas kör i över 43 kmh själv. Utpumpad, slut som artist och så arg ledsen och besviken som aldrig förr. Ett totalt fiasko från start till mål. Vi kommer till slut 5:a 40 sekunder från guldet på 20 km. Niclas hade vunnit komfortabelt om han kört själv. Men tas ju tiden på 2 an i mål tyvärr.. Som tur var fick han sin stora revansch dagen efter. Mitt eget tempolopp på 30 km dagen efter en total fysisk kollaps hade jag inga större förväntningar på men sämre kunde det ju i alla fall inte gå och jag bestämde mig för att ta det med jämnmod och mest fokusera på att göra en bra disposition och undvka den extrema smärtan både fysiskt och psykist från dagen innan. Jag hade ett silver från tempoloppet året innan men kände väl ingen direkt het medaljvittring om jag ska vara ärlig. Kvaliten på mastersklasserna är hög och konkurrensen stenhård och blir bara hårdare för varje år.

Reset och börja om. Det blåste nästan lika mycket som dagen innan, men inte riktigt och det regnade inte ens. So what could possibly go wrong? Ja inget speciellt. Det blev ett helt ok lopp. Jag disponerade det bra gjorde 320 w jämt hela vägen och kom in med 43.7 i snittfart på en tuff blåsig bana. Lite närmare segraren Roger Claesson än förra året när han också vann. I går var jag 1.44 efter suveränen från Östersund men i år var det 6 andra gubbar oss emellan så en 8 plats. 

Men jag gick ändå därfrån lite stärkt inför linjeloppet som skulle avgöras idag på en otroligt tuff 15.5 km slinga x 5 varv i H 50. Stigningen direkt uppför Tarravägen från Båstad Centrum upp till toppen av Hallandsåsen är 2.3 km där de första 900 meterna snittar 11% och en lång stund runt 15%. Galet tufft, sedan lite böljande på åsen ner igen upp igen och sen ner oå en väldigt brant smal väg innan en 90 gradare till höger in mot Båstad igen. På den här banan var det givet att det skulle bli mycket små grupper som skulle göra upp om det och att sannolikt skulle den starkaste cyklisten vinna. I alla fall den starkaste uppför. Lite tyngre cyklister + 80 kilo skulle nog få mycket svårt att hävda sig i de extrembranta backarna.

 Väderprognosen åter full med vind men inte regn så jag var jäkligt laddad idag för revansch och tänkte att banan nog kunde passa mig hyggligt bara jag inte blev osäker utför i hög fart. Men var det torrt så kändes det ok och jag hade även här ett silver från året innan att försvara och förstås närt en dröm om att i den bästa av världar ta det där guldet. Vad händer då på morgonen en halvtimme innan start? Det bötjar förstås regna. Det som mest av allt inte får hända. Efter mina svåra olyckor och framförallt monsterkrashen i regniga berg på Mallorca 2016 med 11 brutna ben och punkterad lunga så har jag lovat mig själv att inte tävla utför i regn mer. Ja inte bara mig själv utan lika mycket min fru och döttrar. Det regnar mer och jag förbannar situationen och slåss mot demonerna. Ska jag skita i det ta av mig hjälmen nu när jag står där vid start med 10 min kvar. Jag velar och sen bestämmer jag mig nej jag skiter i det. Håller ju på med det här för att det är kul och hur kul är det just nu? Inte så kul. Sen ljusnar det lite någon minut och tävlingsviljan vaknar till liv. Jo men jag är ju här jag kan starta köra backen upp på åsen och se hur det känns. Är det skitväder och dyngsurt däruppe och jag bedömer risk reward som ofördelaktig slår jag av och går av efter ett varv. Jo så får det bli.

Starten går med masterbil uppför backen men det går ändå rätt hårt i branten. Kroppen känns bättre idag och hoppas det nu bara slutar regna. Men det gör det inte, tvärtom ökar regnet däruppe det blåser och det är kallt. Redan genomblöta skor. Nej jag skiter i det bestämmer jag för andra gången. Släpper första delen av den ca 30 manna klunga som redan är före stora delar av startfältet efter första backen. Vi kommer ner och sen bär det upp igen och tävlingviljan vaknar till igen. Jag vill ju så mycket cyklar ifatt klungan uppför sen börjar det gå fort utför igen. Fortfarande mycket regn och nu närmar vi oss den sista branten ner. Där i misärvädret tar jag det slutgiltiga beslutet. JB out. 

Slår följe i lugnt tempo sista biten in tii varvning med starke Jonas Thoren Jönköping 4 på tempot dagen innan som också väljer att kliva av. Inne vid varvning står en handfull H 40 som startat 5 minuter innan och gjort samma risk / reward kalkyl. Tråkigt att det blev så här och man kan förstås dividera om det är ett bra val att lägga en bana i veteranklass som så många upplever som väl riskabel vad gäller utförslöpor och spurtraka på kullersten t ex. Min CRT kollega och de tre senaste årens mästare i H 50 linje Torbjörn De Jager valde att inte ens starta loppet idag då han är lite nyskadad och inte vill ta någon förhöjd risk. Till arrangörens försvar måste dock sägas att våra killar som väl körde och fullföljde loppet inte uppfattade det som alltför läskigt när de väl kommit igång. Förutom stigningen då förstås som unisont klassas som den tuffaste bana de kört.

Förstås oerhört besviken på hela situationen men samtidigt glad att jag följde känslan. Det skall vara kul och lustfyllt att tåvla inte med inslag av rädsla och ångest. Nya tag en annan gång nu ser jag fram mot midsommar med storfamiljen och vänner samt framförallt dansen kring midsommarstången på Smidö i regn 10 grader och lätt kuling. Eller? Maj du lurade oss där ett tag. Nu känns det mer som hemma. Skål och glad midsommar allihop!