52

Sitter i musikrummet och njuter ett iskallt glas Kombucha som Kajsa bryggt, smaksatt med ingefära. Kombucha är det nya svarta. Inom några månader kommer varenda hipster på SOFO (söder om folkungatan) brygga sin egen Kombucha. Mark my words. Supernyttiga tarmbakterier och en cool bryggprocess med scoby svamp som växer mycket snabbt organiskt. 

Snart 2 nya Kombuchabryggningar klara

Njuter minst lika mycket av att finstereon äntligen är lagad efter en drygt 3 månaders lång lång väntetid på verkstan för att få ordning på förstärkaren från norska Electrocompaniet som hade en transistor som gått sönder. Till slut ä den hel igen och vilket härligt ljud. Kör Bob Dylans klassiska Blonde On Blonde ett av världens bästa album genom tiderna från 66 mitt födelseår. På tal om födelseår så fyllde jag 52 igår. Ett varv till runt solen, ett särdeles bra sånt. Tacksamt ödmjukt för allt gott jag har runt mig i livet. Fick en massa fina presenter bl.a den här fina fotoboken med foton från Bob Dylans transitionsår då han gick från akustiskt till elektiskt 1964-1965. Historiska bilder snyggt förpackade.

Vi hade släkt och vänner 30 pers på middag hemma igår. Kajsa övertrumfade som alltid de extremt höga kulinariska förväntningarna, igår en lax med schechuanpeppar, fänkål, salladslök chili och pakchoi stekt i i vitlök ingefära med hoisin sås. 10 poäng följt av dito poängs efterrätter av olika slag. Tacksamt ödmjuk som sagt..

Festligheterna har som ofta i december avlöst varandra. Julbord onsdag och torsdag så en bra bit från kaloriunderskott denna vecka. Ändå hunnit träna några gånger emellan allt gott att ät och dricka och igår på födelsedagen ville jag checka av hur en 52 åring stod sig i relation till den 51 åring han varit nu innan i ett år. 2 km rodd med ganska hårt tempo på 7.19 men ändå inte över 150 puls i slutet så det kändes bra. Tog sedan en hård 20 på Wattbiken på dryga 300 w och även den kändes klart bra. MEN långt ifrån så bra som det kändes idag. För idag hade jag nämligen laddat för att se nya Springsteen on Broadway filmen i Vinterstudion som släpptes idag på Netflix. En intim enmansshow akustiskt med gitarr piano och munspel i 2.5 timme inför 900 personer där Bruce på ett oerhört fint och gripande sätt varvar sina mästerverk med långa historier om sitt liv hans uppväxt och vad som format honom. Magiskt bra från den störste artist jag vet. Och vilken historieberättare han är.. Minutrarna bara tickade på under lätt känsla på Wattbiken. Tänkte köra en timme men det blev 80 minuter lugnt först som gick med sällsynt lätt känsla och decent watt trots låg puls och helt utan mattning. Så bestämde mig att avsluta med en hård 20 idag också på 300 w. Har helt väntat med ansträngningar över 90% hela första delen av lågsäsongen nu. Dels för att jag inte haft lust men också för jag vill bygga upp en bra aerob form utan inslag av slitiga maxintervaller. Deras tid kommer senare. Idag var det en härligt lätt känsla på 300w även med 120 min a 220 w innan. Pulsen låg första 10 knappt över 140 och toppade som högst 148 mot slutet med snitt 142 vilket "bara" är 82% av max. Länge sedan jag cyklade 4.13 w/kg med så lätt känsla och låg ansträngningsgrad.

 Inte helt fel andra dagen som 52 åring. Men fattas bara annat. När man ser Bruce Springsteen on Broadway framföra en sån fantastisk show under 2.5 timme och karln fyller 70 nästa år då fattar man att det finns bra många år kvar för den som vill och inte slutar drömma. Resan har bara börjat!

2.5 timmes högtidsstund idag i Vinterstudion med bästa sällskap Bruce & a Wattbike. What more could a man ask for?