Magisk dokumentär om Magic Johnson

Igår visade SVT The Announcement en dokumentär om basketlegenden Earvin Magic Johnson's liv och karriär med tonvikt på hur hans liv förändrades 1991 när han på en presskonferens lät världen veta att han var HIV smittad.

En alldeles fantastisk film och Magic själv! Herregud vilken larger than life" karaktär och sann ledare. Blir inte mer Magic än så. Han hade allt och stod på toppen av sin karriär. Tänk då att få vad både han och alla andra såg som en säker dödsdom. När han berättade om våndan att åka hem till sin gravida hustru med beskedet. Att vänta 10 dagar innan hustruns test var klart. Att bli behandlad som spetälsk och pestsmittad i en tid när människor trodde HIV och Aids kunde smitta via beröring. En verkligen gripande och helt fantastiskt berättad historia av Magic själv. Missade du filmen, se den på SVT Play

http://www.svtplay.se/video/5716754/magic-johnson-beskedet-som-chockade-varlden/magic-johnson-beskedet-som-chockade-varlden-avsnitt-1

Magic kom sen till Borås och spelade en säsong1999-2000. Klubben bytte namn till Magic M7 men det blev bara en säsong med Magic i laget. Den värvningen blev inte lika Magic och klubben gick sen i konkurs 2003 p.g.a det kostsamma avtalet med Magic.

För mig är han dock hjältarnas hjälte och klarar du att se hela filmen utan en tår i ögonen så behöver du jobba lite med kontakten till dina känslor..

Min tid kommer - NU!

Tycker det känns rimligt och på något sätt rättvist. 29 grader i poolen och blå himmel nu på seneftermiddagen hemma i Landsnora.

Efter regn kommer sol. Min tid kommer nu. Gick till bussen idag för att åka in till tandläkaren i stan. Framme vid busshållplatsen efter 10 min promenad i solen upptäcker jag att plånboken inte är med. Konstigt hade bestämt för mig att jag plockade med den i kavajen men måste ha glömt den? Promenerade hem, inte alltför nedslagen i solen för att hämta den. Hemma igen kunde jag inte hitta den. Var tusan la jag den? Hann precis undvika att bli stressad för att missa tiden hos tandläkaren då jag ser ett trevligt par komma in genom grinden och möta mig i dörren och fråga om det är jag som är Jonas? Ja sa jag. Vad bra för vi hittade precis din plånbok ute på vägen här 300 meter bort. Underbart ! Tack så fantastiskt mycket. Sen skjutsade de mig tillbaka till busshållplatsen också. Tack räddande änglar. Jag hade alltså tappat plånboken ur kavajen på vägen när jag hade den över armbågen. Väl inne i stan gick det bra hos tandläkaren också. Noll hål. Nu vänder det! Min tid kommer NU!

Tycker Håkan Hellströms text i Din tid kommer passar ganska bra. Finns nu i en skön remix av Otto Knows

Otto Knows remix Din tid kommer

Omstart och Åstrand & MAF test

Idag är det fyra veckors sedan kraschen in i berget på Mallorca. Stora framsteg i återhämtningen denna vecka. Har varit inne i stan på jobbet en stund varje dag, träffat lite polare och cykelkompisar och även tränat några lättare Monarkpass. Idag lite tester under 45 minuter och jag har nästan svårt att fatta att jag fick 11 frakturer och en punkterad lunga för en knapp månad sedan. Känns förstås fortfarande en hel del med 9 brutna revben av 12 på vänstersidan men nu kan jag röra mig relativt bra och efter träningen och ett långt bubbelbad kändes det SÅ skönt i kroppen och jag känner att jag snart är på g igen. Både fysiskt och psykiskt. 

Fattar inte hur det gått till men har försökt att undvika alla invärtes "skakningar" i kroppen då de blir av nära döden upplevelser i smärta. Under 4 veckor har jag noll nysningar och  "bara" 2 hostningar (de tog desto hårdare). Det är nästan som om kroppen undermedvetet skyddar sig från att sätta i halsen och hosta etc.

När jag cyklar Monark nu får jag sitta mer upprätt och bara stödja försiktigt med vänstersidan, men det går bättre och bättre och idag cyklade jag efter lite uppvärmning först ett Åstrandtest 6 min följt av ett MAF test 30 min.

Åstrandtestet med appen Fitness Test. 6 min på lågkadens och motstånd så man hittar en någorlunda "steady state" puls sista minuterna. I form brukar jag köra 50 kadens x 5 kg = 250 w eller 60 x 4 kg 240 w. Idag tog jag 50 x 4 kg för 200 w motstånd och det gick långt bättre än vad jag hade kunnat tro med tanke på alla brutna ben och en punkterad lunga. Pulsen gick upp mot 130 men höll sig där sista 3  minuterna för ett testvärde om 55.8 VO2 Max. Pilen säger Excellent. Måste man ju vara nöjd med tanke på att jag höll på att köra halvt ihjäl mig för 4 helger sedan. Brukar ligga runt 75 på appen i form men hade 53.5 förra hösten 6 veckor efter höftbrottet. Redan 5 veckor efter det uppe på 70.7 och sista januari 75.7 så hoppas på bra återhämtningstakt även denna gång.

Efter Åstrand testet tog jag 30 min MAF test (puls jämn 136-140). 2.5 kg motstånd med kadens lite fallande från 87 ned mot 80 för 208 w snitt. Även det bra mycket bättre än jag gissat på. I form ligger jag nära 300 w.Traumadoktorn som flög hem med mig och var mycket kunnig på idrottsfysiologi sa att jag fick räkna med 3 månader innan jag hade full lungkapacitet igen. Så ingen brådska nu ett tag men för jäkla skönt att så sakta börja känna sig som människa och någorlunda funktionsduglig igen.

Har åkt ut till landet på Smidö nu och kollar sista etappen på Girot. Otrolig vändning av Nibali som ser ut att ta hem det nu efter gårdagens drama där stackars Kruijswijk körde rätt in i en snövägg och voltade över cykeln på toppen och slog sig en hel del och fick en spricka i ett revben. Han kör idag ändå. Hårda killar, men vad är en spricka i ett revben..

Plattan och skruvarna i nyckelbenet syns lite men tycker det både känns och ser rätt ok ut. Nu 

Olika stora lår är nog olika starka

Ja sannolikt så är de olika starka nu mitt vänster och högerben. Började jobba igår efter olyckan och hann med ett styrelsemöte samt ett besök hos en hjärtspecialist och ett hos en sjukgymnast på Balance Gym.

Blev orolig för lungan i förrgår natt att den ev har fått mer vätska i sig. Vaknade på natten och hörde ett "klonkande" knäppljud vid varje hjärtslag inifrån kroppen. Blev nojig och tänkte att nu är något fel. Sov dåligt förstås resten av natten men på morgonen var ljudet borta. Bokade ändå en snabb tid för undersökning på fm. Hjärtläkaren lyssnade runt på andning, lungljud och hjärta med stetoskop och sa att det låter hyggligt normalt men kan vara en vätskeansamling i den skadade vänsterlungan. Fick en remiss och ska gå och röntga den imorgon. Hoppas nu det gått åt rätt håll och att det inte ansamlats vätska i lungan.Mer problem är jag svårt osugen på just nu.

På eftermiddagen hade jag tid hos en sjukgymnast och fick några bra tänjövningar för vänster axel / nyckelben. En schysst och kunnig sjukgymnast som även kände på höftskadan i högerbenet med en del sträck och rörlighetstest. Han tyckte den var helt ok i funktion och rörlighet, skönt. Däremot tyckte han höger lår och muskulatur ovan knät såg mindre ut än på vänsterben så han mätte  och det skiljde hela 2 cm med spänd muskel ovanför knät, 40 cm mot 38.

Märkligt nog har jag inte riktigt reflekterat över det här efter brutna höften i höstas. Klart den var mycket svagare och mindre efter skadan. Men har väl tänkt att all cykelträning som jag gjort sedan skadan >700 mil på 7 månader hade balanserat upp ojämnheten. Tydligen inte, i alla fall inte i muskelvolym. Sannolikt har jag utan att känna det nu när jag cyklat en klart sned kraftbalans i vänster / högerben. Känner ju fortfarande stor obalans och har ont av att gå. Cykla har inte gjort ont men det kan ju vara så att obalansen förstärkts och att jag kompenserat med mer vänsterben hela tiden även om jag upplevt och trott att jag trampat jämnt.

När jag blir tillräckligt frisk ska jag testa att cykla på testcykel med separat kraftmätning vänster / höger för att se. Tror det kan vara rätt stor skillnad och kanske en av förklaringarna till att jag tyckte de där sista % var svåra att få tillbaka i fart och kraft nu senaste månaderna trots hård träning. Sen gäller det att få balans på benen i volym och styrka.

De ojämnt stora benen njuter vid poolsidan nu på eftermiddagen. Igår blev poolbygget passande klart med fylld pool och värmesystemet i gång. De säger att det tar kanske 3 dagar att få upp till 28-29 grader men idag stor hjälp av solen denna underbara sommardag så det blir nog premiärdopp om någon timme. Temp har gått från 14 i morse till 19 nu. Vid 21 eller 22 går jag försiktigt i. Tjejerna hoppar nog i så fort de är hemma från skolan tror jag. Ser fram mot en härlig sommar vid poolen.

Livet återvänder

Sakta men säkert känner jag livet återvända. Nu har jag bara jävligt ont av alla brutna revben och annat istället för överjävligt ont som fram till häromdagen. Njuter äntligen av sol idag på Kärleksstigen hemma i Landsnora och av att se killarna jobba med poolbygget som glädjande ska bli klart i dagarna. Det tar väl sen en 4-5 dagar att få upp temperaturen till behagliga 27-29 grader. Så invigningsbad under nästa vecka. Gissar att Vera Alice o Sara trotsar kallvatten och hoppar i och testar snabbast möjligt.

Nu håller poolen på att fyllas.

Läser nya Bicycling och känner redan mer och mer sug. Längtan efter en frisk och stark kropp. Längtan till friheten med cykeln ute på vägen. Det tar väl några veckor till. Börjar nu lite försiktigt med rehab och lugn Monarkcykel 20 min igår 30 idag. Det är väl bara att gilla läget. Jag är fast i cyklingen och det verkar inte spela någon roll hur många ben jag bryter och hur hårda bergen är. Jag trampar vidare.

Guess..

15000 kalorier på 3 dl / Monarkcomeback / Högintensiv träning / Sci Fi doping / Svensk damidrotts nästa superstjärna

Ljuset i tunneln?Är det det jag ser och känner idag? Eller är det tåget som kommer? Hoppas och tror på det förstnämnda. Haft ett par dagar med stort bakslag nu sedan jag kom hem från sjukhuset i Palma i lördags. Ännu värre värk av de 9 brutna revbenen och framförallt en katastrofal nattsömn med max 30-40 min sömn åt gången och mer än halva natten vaken. Nätterna blir vidriga och evighetslånga när man inte kan röra sig eller sova och man tror man ska bli galen till slut. Var hos doktorn igår på Sabbatsberg och gjorde uppföljningsröntgen på det opererade nyckelbenet. Metallbiten och de 6 skruvarna satt på rätt ställe och det såg bra ut. Fick lite sömntabletter utskrivna och det gav direkt hygglig sömn inatt (vaknade bara 4 ggr:-) stor framgång, inte minst mentalt mår jag mycket bättre idag. Så pass mycket bättre att jag testade lite rehabcykling på Monarken. Gick över förväntan även om alla brutna revbenen gör att man måste röra sig lite försiktigt. Trampade 20 min och det kändes otroligt skönt att få lite rörelse i benen. Har märkt att höftskadan blir mycket sämre nu när jag inte tränat något på några veckor, mer ont och mer haltande. Blir bättre direkt av cykelträningen.

Monarkcomeback idag 19 dagar efter olyckan.

Måste berätta lite om den danske läkaren som flög hem med mig. Han var en spännande bekantskap. Han jobbade som traumaspecialist och hade alla tänkbara examer, indiskt ursprung och forskade på idrottsfysik och var extremt kunnig inom allt som har med idrottsprestation att göra och förstås med sin profession som traumaläkare kunde han allt om kroppen. Vi hann tala om det mesta under hemresan och hade väldigt trevligt. Jag behövde inte använda syrgasen eller andra medicinska supplement han hade med sig på planet utan klarade mig riktigt bra på två miniflaskor champagne och en öl till maten:-).

Gällande hans specialistkunskaper delger jag här lite av hans info / synpunkter som jag tyckte var extra intressanta. Han berättade t ex att de kommit långt i att utveckla en kolhydratsubstans som var EXTREMT energität med en helt unik molekyluppsättning vilket kan göra det möjligt att få i sig 15 000 kalorier på endast 3 dl stärkelsemix. Ja du läste rätt 15 000 kalorier på 3 dl. Det är helt galet. I och med molekylstrukturen så skulle kroppen kunna tillgodogöra sig denna energi med ett jämnt flöde och man skulle i princip kunna dra i sig i sån dryck / gel och sedan ha energi så det räcker och blir över för en Ironman med endast vatten under loppet eller cykla Vätternrundan på bara några liter vatten osv. Svindlande tanke och kommer förstås revolutionera hela energi och sportdrycksbranschen om de når hela vägen med forskning, utveckling produktion. Nu var det mycket en utmaning att få det drick / ätbart om jag förstod rätt, smakade tydligen inte så tilltalande än. Spännande.

Vi talade mycket om träningsprogram effekter av olika upplägg, hög, lågintensitet osv. Doktorn var av den bestämda uppfattning att givet du har en bra utvecklad aerobisk bas och god teknik / rörelseekonomi för t ex löpning och cykel så är det högintensitet som gäller och han var t om av åsikten att man helt kunde eliminera LSD (long slow distance) tillför ingenting och tar bara tid med sämre återhämtning som effekt enligt doktorn. Kör högintensivt måndag torsdag och söndag var hans recept, speciellt för masters atleter då man då får 2 x 2 vilodagar i veckan. Allt handlar om att höja VO2 max och det gör man bäst på belastning  över 90% av maxpuls. Trösklar och sånt därunder max är linjära. Höjer man VO2 max höjer man trösklarna med dem. Vilka intervaller du kör spelar ingen roll, det är tiden över 90% som gäller, så lång som möjligt. Den typen av träning sliter galet mycket. Något jag själv fick erfara förra året då jag gjorde precis det här med 7 veckors stenhård intervallträning på GIH. Totalt 50 intervaller på max intensitet. Dessutom med några kompletterande distanspass i veckan. Var sliten under denna period men tror jag var på väg mot en kanon formtopp på Mallorca dit jag åkte direkt efter testet. Tyvärr bröt jag nyckelbenet då på Mallorca 312 förra året redan andra dagen men oj vad det kändes bra fram till dess. 

Berättade om vårt test och om de värden jag hade i laktat ml/ mmol efter varje intervall av mellan 15-20 mmol. De siffrorna tyckte doktorn var av outlier karaktär och det kan vara en genetisk sällsynt disposition till att tåla höga mjölksyrenivåer. Kanske det som gör att jag ofta klarat mig relativt bra mot slutet av lopp snarare än högre absoluta trösklar och maxkraft än andra. Han sa att de flesta lägger av vid 9-14 ml/mmol. Det kanske bara är en förmåga att tåla smärta bra? Har ju fått en del bra träning nu på det sista året..

Jag tyckte den här diskussionen var mycket intressant och kommer nog försöka införliva lite mer högintensivt när jag väl blivit frisk. Har ju nästan glömt bort hur vidigt jobbigt det är och hur ont det kan göra:-) Sedan så är det ju så, specialister, doktorer eller andra. Alla är saliga på sin tro och vad som fungerar på en kanske inte är bäst för en annan osv. Men intressant kille med bestämda åsikter som delvis går emot konsensus. Alla talar väl iofs mer eller mindre om högintensivt idag som den heliga graal men nästan alla andra gör det med kombon en massa LSD också (ja inte knarket LSD då, den kombon vore lite udda:-) utan long slow distance.

Men träning och cykel ska ju vara kul också och cykel är ju enligt mitt tycke allra roligast och skönast i zon 3 när det kan gå rätt fort utan att det gör ont. För egen del blir det nog ändå med lite mer inslag av högintensivt framöver.

Sedan kom vi förstås in på doping. Det var väldigt intressant att höra hur han talade om bla EPO som 25 år gammal teknologi och att det idag finns så sofistikerad hi tech doping som inte testarna är i närheten av att kunna avslöja. Läkemedel och produktutveckling går så fort framåt och det är så stora pengar i omlopp och intresset av att fuska med doping drivs av kapitalet (läs sponsorerna). " They got their doctors and we got ours. Ours are better paid" som Tyler Hamilton en gång uttryckte det. Doktorn var övertygad om att det fortfarande var mycket vanligt förekommande i alla stora sporter. T om hemligt ibland utan att idrotttsmannen / kvinnan ens kände till att den är dopad, hemska tanke.

Han talade om att det nu ryktas om teknik att externt via bluetooth aktivera överproduktion av röda blodkroppar och sedan kunna stänga av och återställa inför dopingkontroller. Låter ju helt absurt och på science fiction nivå. Det finns ett fåtal hemliga agenter kanske en handfull sa han som har direktaccess till den senaste teknologin och in i pharmabolagens hjärta. Dessa agenter är sen mellanmän in mot sponsorer och toppidrottare. Vilken värld vi lever i om det är sant, ja eller egentligen klart det kan vara sant. Strictly business och money talks helt enkelt.

Vi hann också tala om åldrande och sjukdomar som cancer. Doktorns vy var att cancergåtan är löst och all cancer är botbar inom 20 år sedan trodde han precis som jag att vi kommer att kunna leva bra mycket längre redan inom några decennier och att blivande 150-200 åringar redan är födda. Gäller att hålla sig någorlunda fräsch nu något decennie till innan tekniken finns där..

Sedan slutligen måste jag berätta om något helt annat när jag såg svensk damidrotts nästa världsstjärna häromdagen. Två av mina döttrar spelar ungdomsvolley och Kajsa är aktiv som ledare i Sollentuna Volley. Jag följde med tjejerna och tittade på Volleybollandskamp damer Sverige mot Bosninen Hercegovina i tisdags. Isabella Haak är född 1999 och är 16 år ung. Hon är 195 cm lång och redan i en helt egen division i svensk volleyboll. SÅ häftigt att se hur hon smashar och hoppservar (ingen annan på plan i dessa 2 landslag som klarar). Som en häst sparkar. Hon har timing, spänst och bollkänsla. Oerhört imponerande att se hur hon dominerade och gjorde så att Sverige kunde vinna 3-2 i set. För ett tag glömde jag nästan bort hur ont jag hade. Sportnytt var där och gjorde ett reportage som visades igår kväll och att se henne live var riktigt häftigt. Hon kan bli i Sörensatm och Sjöström klass. Nu ska hon bli proffs i Frankrike redan nästa år. Hon är av typen "en på hundra år" och ska bli kul att följa. Hon tyckte själv att svenska elitserien inte var så mycket sparring längre. 16 år! Tänk när hon är 20-25! Hoppas hon får vara hel och håller motivationen. Tog ett par bilder i tisdags.

Hygglig höjd i hoppserven

Inget fel på spänsten i smashen heller..

Iors regnmoln

Jag är som Ior. Regnmolnet följer mig. April i Stockholm var isande. Åkte till Mallorca för sol värme och cykel. Fick regn 5 grader i bergen och 11 brutna ben. 2 veckor på sjukhus i Palma med bara grått och regn som utsikt genom fönstret. Hemma 25 grader och värmebölja. Igår kom jag hem. Nu är det 5 grader kuling och regn i Stockholm. Solen skiner på Mallorca. 

Förbannade regn. Höll nästan på att döda mig. 

Blev av med ett KOM till idag i vinden. Prestigebacken mellan Bålsta och Bro "Col d Kalmarsand". Med en sekund. Tappar dem ca ett i veckan nu.

Ont har jag också, kan inte sova. Det går bra nu.. 

En dag vänder det.

Lycklig lycklig!

Hemma! Underbart och överlycklig med alla tjejer och finbubbel i form av Ruinart som jag överväldigande fick hemlevererat idag. Tack Niklas!

Gosh vilken resa det varit och väl fortfarande är några veckor till. Men jag är ute på andra sidan och ser framåt med stor lycka och tillförsikt. Än en gång det största tack alla ni som stöttat mig under denna svåra stund. Ni har bokstavligen redan fått mig på fötter igen.

Reste hem med en fantastiskt trevlig och kompetent dansk läkare som forskade i idrottsprestation och medicin snacka om perfekt match. Fick en massa nya tankar tips vinklar och ideer kommer skriva mer om det senare men ikväll är det bara fira livet som gäller. Skål för livet!

"Fan du verkar byggd som en Koenigsegg" - Imorgon flyger jag hem

Happy! Imorgon kl 08.15 kommer en dansk läkare och hämtar mig på sjukhuset i Palma för en kortare färd till flygplatsen och sen boarding av SAS planet som lyfter 10.40. Så obeskrivligt underbart att få komma hem till alla mina tjejer. SOS fick efter lite allvarsord i förrgår till slut fart på sin process och idag har den nedflugne doktorn varit och hälsat på mig och gått igenom vår resa. Trevlig kille och garanterat bra resesällskap. Han har i händelse av behov en välfylld läkarväska med godsaker, syrgas, bra painkillers etc men tror inte jag ska behöva tulla så mycket i den annat än ordinarie painkillers då jag känner mig allt bättre nu de senaste dagarna.

Så pass mycket bättre att jag rymde från mitt sjukrum nu på eftermiddagen. Tog hissen ner till gäst / personalcafeterian. Där får inga patienter vara så jag tog på mig civila kläder en skjorta som döljer kanylen och slangarna på armen för dropp och beställde en dubbel espresso machiatto ett bakverk och en Estrella öl i frostat glas. Alltså kan ni fatta vilken frihetskänsla? Kanske låter trivialt men har man spenderat 2 veckor på rygg helt isolerad så är det gudagott att bara få sitta på ett café och bara va sig själv en stund, och ja kaffet och ölen var gudagoda efter 2 veckor på bara vatten. Gettin back to life!

När jag satt här nere i cafeterian så fick jag ett sms från en gammal skolkompis som läst om min senaste olycka på bloggen och frågade hur det var? Jotack bara bra svarade jag. Flyger hem imorgon och kaffe och öl i glaset. What more can a man ask for?

Han svarade " Fan du verkar byggd som en Koenigsegg man bara byter ut lite, lägger till och uppdaterar lite sen kör man igen".

.

Att komma tillbaka till tävlingscykling eller inte? När får jag komma hem? Vilken hjärnhalva vinner?

Det är ett tre frågor jag har. Två till mig själv till mig själv och en till SOS. Lungskadan har läkt bra och gjort mig flygbar sedan igår. Problemet är att min status inte tillåter mig att flyga själv utan måste ha en läkare med mig. En dansk eller svensk läkare som flyger ned till Palma sover över och hämtar mig på sjukhuset, flyger hem mig, med syrgas samt ett tomt säte mellan oss. Den logistiken verkar tyvärr SOS ha lite krångel att lösa. De ringde nu på fm igen och sa att de "jobbar" på det, läs de har inte hittat någon läkare / plan / lösning sedan vårt samtal igår. De säger det tar nog ett par dagar till i värsta fall lördag söndag. Öerhört besviken och ledsen över det beskedet. Har legat på rygg här med svåra smärtor av 9 brutna revben ett brutet nyckelben och skulderblad nu i 12 dagar. Kanske de tuffaste dagar jag upplevt. Både kroppsligt och själsligt. Varje rörelse är som knivar i vänstersidan. Jag får lida för att jag har alldeles för lätt till skratt mitt i all bedrövelse. När jag talar med någon kompis lyssnar på eller ser något roligt måste jag lära mig att skratta med hjärnan nu. Att hosta till med 9 brutna revben som jag gjort ett par gånger är bortom smärta. Gjorde det igår och det tog 4 timmar att hämta sig efter. Men idag börjar jag se ljuset i tunneln och kan sitta / gå lite bättre, är så glad för det och längtar nu bara hem till Kajsa, Alice, Sara och Vera. Vill hem NU!

När det känns som jobbigast försöker jag påminna mig om att jag kommer bli hel igen och att jag lika gärna kunde blivit förlamad eller to.m dött där när jag i hög fart utför tacklade berget stumt med vänstersidan strax innan "kiosken" vid avfarten mot Sa Calobra på Mallorca 312 förra lördagen. Egentligen ett mirakel att inte mer gick sönder. Allt var fel, regn, isande 5 grader, såphala vägar, obefintlig sikt med mycket dimma och ett visir som immat igen. Jag hade kört fort i första klättringarna och låg nära en mindre andra grupp på vägen efter 45 km, hade för hög fart ifatt sista hjul in i en skarp vänster höger kurva. Klarade vänster kurvan men kom för långt ut till vänster i höger kurvan och sen bara small det. Ännu ett av mina nu + 9 liv är förbrukat. Men jag verkar ju onekligen ha marginalerna med mig när det är skarpt läge och jag står vid dörren till pärleporten. Fortsätt så Sankte Per, neka mig inträde. Jag är inte klar än på + 50 år.

Jag vill passa på att tacka alla som hälsat till mig det värmer väldigt mycket. Har också mycket glädjande fått besök på sjukhuset både av några klubbkompisar samt ett par andra kompisar som råkat passera förbi Palma. Även av ett par killar jag inte känner men som läst om olyckan och kommit förbi och snackat en stund. Oerhört värdefullt psykiskt och det största tack för omtanken allihop.

När man ligger här dag ut och dag in i sin ensamhet hinner man ju fundera en del, om livet i stort och förstås om min största passion cyklingen. Eftersom denna blogg primärt handlar om träning och cykel så delar jag här med mig lite hur jag ser på cyklingen just nu och hur det känns efter detta mardrömsår med 3 krascher som alla fått förödande konsekvenser med en massa benbrott, långa sjukhusvistelser och rehabtider. Herregud jag hade ju inte ens hunnit återhämta mig efter höftbensbrottet i höstas, jag går ju fortfarande omkring och haltar och så händer det här. Som jag kämpat och tränat för att komma tillbaka sista halvåret och jag kände mig verkligen på g nu. Träningen har gått jättebra senaste månaden, kroppen svarade och vad gäller cykling så var jag på väg fullt tillbaka och började tro på Drömmen om regnbågen igen. Kommer aldrig glömma de första minuterna efter olyckan förra lördagen när jag stod där i vägkanten ensam och trasig och väntade på att någon cyklist skulle komma och kunna hjälpa mig. Det var helt tyst och ensamt i flera minuter. Jag kände hur vänster nyckelben stod rakt upp och var av med fingrarna och jag började förstå att jag var väldig trasig inombords på vänstersidan. Trots all smärta gjorde det just då ännu mer ont i hjärnan än i kroppen att tvingas inse att där och då dog drömmen om Perth för andra gången och nu för gott.

What does´nt kill you makes you stronger sägs det ju. Med det resonemanget så torde jag vara rätt stark nu, och som jag skrev ovan jag försöker vara mer glad för att jag klarade mig än vad jag är ledsen över allt elände. Även om jag måste medge att jag ibland undrar vad det är för extremer som drabbar mig? Kom igen nu Gud! Du har testat mig nog. Der känns lite orimligt ibland.

Talade med en kompis tillika den nya ordföranden i SCF Stefhan Klang förra veckan. Drog mig till minnes ett telefonsamtal vi hade precis innan förra årets Malloraca 312 som vi nu hade lite galghumor kring. Vi konstaterade då för ett knappt år sedan att jag sedan tävlingsdebut 2012 och cykelträning sedan 2010 aldrig vurpat vare sig på träning eller tävling, trots ett antal riskabla tillfällen och många krascher runtomkring mig på tävlingar. Stefhan skojade och tyckte det var otroligt och "du är ju för tusan ingen cyklist om du inte kraschat och åtminstone brutit ett nyckelben". Gissar att med de rekvisiten så kvalificerar jag mig hyggligt nu.. Frågan är bara om jag vill vara cyklist längre? Jo cykla vill jag definitivt göra. Jag älskar så mycket med cyklingen. Den närmast religösa känslan och samspelet mellan en stark kropp och själ som infinner sig under ett solopass vid några enstaka tillfällen då och då. En känsla ingen drog slår. Alla naturupplevelser cyklingen ger. En svårslagen och skonsam träningsform (om man inte ramlar..) med fantastisk fartkänsla. Sedan vet ju de som känner mig att det finns en tävlingsdjävul därinne som verkligen älskar att mäta krafterna fullt ut på tävling och verkligen finna svaret på frågan hur bra kan jag bli? Synd bara att cykling ska vara så vansinnigt farligt och kan ge såna extrema konsekvenser när det går illa.

Just nu är det en match mellan mina hjärnhalvor. Den logiska, konstruktiva vänstra sidan säger: Enough is enough lägg av att cykla i berg, tävlingar och under riskabla förhållanden och håll dig till motionscykling. Du har haft en fantastisk resa på cykeln sista 5 åren, nått bra resultat, du behöver inte bevisa något mer för dig själv eller någon annan. Det räcker nu.

Den högra hjärnhalvan den känslostyrda säger egentligen bara en sak: Jag är inte klar. Jag vill och jag kan mer.

Enlig det här korta testet är jag vänsterstyrd, men känner inte helt igen mig i det och tror procenten är betydligt jämnare fördelat.

Vilken sida kommer besluta? Jag vet ärligt inte, tiden får väl utvisa när jag kommit hem läkt ihop, vilat ut mig och fått lite distans till allt det här. Ett par saker känner jag mig i nuläget i alla fall helt klar över. Jag kommer aldrig mer att tävla utför berg. Jag kommer aldig mer ta tydliga risker vid dåligt väder, underlag och dålig sikt. Insatsen är för hög. Kärleken till livet min familj, mina vänner och en god hälsa är för stor.

Come'n pain make my day

 

 

A men hallå! Här snackar vi ingen löjlig tatuering utan riktiga grejer med rejält metallimplantat under, precis som på höften på högra sidan för bra jämnviktsplanering. Gäller ju att bryta benen på rätt ställen. Förra året Mallorca 312 höger nyckelben. I år vänster. Yin & Yang. Blir mer och mer Bionic Man.

En dryg vecka i sjukhussängen, i dubbel bemärkelse, men lyckades komma upp på fötterna under stor möda igår 10 min och idag också med en skön dusch och en kortare stund stående.

Slagit ihjäl ett par timmar bra idag. SCK kollegan Peter Orander som har hus i Alaro kom förbi en timme på em. Roligt att få besök och snacka lite. Sen är det Girot på tyska Eurosport. Vet inte om jag sett någon som Kittel i spurten både igår och idag. Han kliver bara ifrån sista hundra och får 10 m lucka direkt. Behöver inte ens trampa sista 20 m och vinner ändå med stor lucka. Ipmonerande överlägsen. 

Slutade med det starkare Tramadoldroppet igår då även om det hjälper bra mot smärta får mig att må tjyvtjockt både i huvud och kropp. Nu bara paracetamol bra i huvud och själ men mer ont i axel och revben. Balansgång det där med painkillers. 

Dåligt egentligen kan jag tycka. Så mycket droger det finns med så många grymma effekter och sen erbjuder sjukvården bara standardmedicin som paracetamol och liknande. Ska det vara starkare grejer är det enligt min erfarenhet (som ökat exponentiellt sista året) bara morfinliknande substanser. De hjälper några dagar till en vecka sen mår jag helkass. Det var likadant i höstas när jag bröt höften. Pratade om det på vårdhemmet med några andra patienter med svår värk. Alla sa samma sak. Morfin är en jäkla skitdrog, rena rävgiftet efter ett tag och man tar hellre mer värk. Man blir som en zombie av den.

Hur svårt kan det va? Ge mig något som 1 tar bort smärtan 2 får mig att må bra och bli glad. I alla fall inte tvärt om.

3 får mig att gilla sjukhusmaten?

Ok det där med maten kanske var för mycket begärt men det andra bara måste kunna gå och få fram? Vi som är i behov av bra smärtlindring har det nog tufft ändå. Jag är säkert bara okunnig? Några medicinkunniga som vill förklara eller försvara varför det bjuds så osköna smärtlindrare på sjukhus? Dit räknar jag inte Ketalar "Special K" som jag fick inför höftoperationen. Det var liksom i en annan dimension men det är en helt annan historia.

Allt blir bra till slut och är det inte bra så är det inte slut

Efter 5 dagar på intensiven fick jag flytta till värsta sviten igår här på privatsjukhuset Clinico Rotger. Aldrig sett något liknande sjukrum förut. 2 stora rum ett vardagsrum fint intett med flera soffor sedan ett stort "masterbedroom" med 2 stora sängar en för patienten och en ev gäst. Slutligen ett stort fint badrum. 

Nu är jag inte riktigt i stånd att njuta av boendets fina faciliteter då jag fortfarande sedan i lördags enbart intar ryggläge i säng. Men idag ska de snart försöka hjälpa mig att sitta i en stol ett tag. Hoppas det går bra. Inte helskön känsla i kropp o rygg att ligga blickstill en vecka. 

Ett lite molnigt gamla stan i Palma skymtar från sjuksängen mellan persiennen

Fick mitt vänstra nyckelben ihopspikat i onsdags. Operationen gick bra och tror inte den ger mig så svåra problem och smärtor. Det är de 9 revbenen som är brutna som är the master of pain. Svårt att i ord beskriva hur ont det gör att hosta till eller sätta i halsen. Tänk er Leo Di Caprio i The Revenent när han blev söndertrasad av björnen ungefär så trasig känner jag mig inombords, Livrädd för att det ska hända. Skratta likaså, talade med en god vän igår och som vanligt kunde vi inte låta bli att larva i väg på dumma sjuka scenarior. Började skratta så mycket att jag var tvungen att lägga på. Nästa gång kanske jag "orkar" skratta en gång till. En dag i taget, steg för steg. Allt blir bra till slut och är det inte bra är det inte slut.

Annars längtar jag mycket nu. Mest efter tjejerna förstås sen hem till fina vädret som äntligen kommit. Har känt mig lite drabbad av dåligt väder länge nu. Först iskallt hemma hela april och sen
på Mallorca också när vi kom hit. Det var ju faktiskt pga regn och skitväder jag ligger här på sjukhus nu igen. Hoppas vädergudarna är med nu resten av sommaren. Konstigt nog längtar jag också efter att cykla. När jag såg en filmsnutt från VR gänget som jag skulle cykla vättern med mål 6.45 på vara ute och träna igår och köra en 13 milare med 40 i snitt lite lätt sådär i sommarlena ljumma vindar kändes det som en klump inombords. Det hade varit jäkligt kul att få vara med på den resan. Men det är som det är och det blir som det blir.

Har fått mina cykeldatorer till sjukhuset och kunde ladda upp loppet till kraschen som skedde här vid målflaggan tre svängar innan Sa Calobra / Piggen korsningen.

Jag hade då cyklat 46.6 km på 1.31 och rätt mycket klättring gjord. Den 7.5 km långa Coll de Femenia gick på 21.20 vilket var 31 sekunder långsammare än på loppet förra året. Men nu var det under mycket regn så någorlunda jämförbar prestation.

Var nog i lite bättre form (inte så konstigt kanske) förra året för då orkade jag gå med täten utan större problem ända upp över Piggen. Nu fick jag släppa en lucka på de ca 15-20 första med ca 1km kvar av klättringen, men det kändes ändå rätt bra tills den där högerkurvan plötsligt dök upp knappt synbar genom det immiga visiret. Close call att jag kanske hade fått ansluta mig till Jesper Odelberg och hans sköna killar i Boys on Wheels som här visar på skön självdistans och rullstolshumor. Nu slapp jag det och det är jag oerhört tacksam för. 1 sekund så kan allt vara borta eller aldrig bli som förut.

Mina 9 liv och dess märkliga cykler del 2

Inlägget nedan skrev jag den 4 oktober när jag precis fått komma hem från vårdhemmet efter höftbrottet. De handlar om mina 9 liv och dess märkliga cykler. I lördags förbrukade jag ett till (som om jag inte redan levde på kredit) Men om vi räknar gårdagens olycka in med 2015:s olyckor så borde jag enligt teorin 1000 x Pi nu ha 8 väldigt fina år fram till nästa riskår. Hoppas och tror det stämmer.. 

Känner annars mer och mer faktiskt en enorm tacksamhet idag, att jag klarade mig med livet och vitala kroppsfunktioner i behåll efter kraschen. Berget var hårt att smälla in i med hög fart och tror knappt det är möjligt att slå sönder så mycket mindre än vad jag gjorde, och som en kompis sa berget fick nog mer ont än du.

Mitt allmäntillstånd är bättre idag med stor hjälp av kontinuerlig dropp med stark  painkiller. 

Tyvärr har skadan på lungan försämrats något på dagens bodyscan. De tror inte att de skall behöva sätta in dränage för den utan att det ska börja läka naturligt men inget flyg hem än på länge 1.5-2 veckor kanske. Nyckelbenet ska opereras på onsdag med platta. Ja i övrigt 9 revben och ett skulderblad som ska självläka. Det sägs att det gör rätt ont, men som någon sa : Allt blir bra till slut och är det inte bra så är det inte slut..

Här är mitt inlägg från 4 oktober som jag tyckte passade händelserna rätt bra.

Fick komma hem i fredags. Kändes lite märkligt när jag gick med kryckor sakta mot dörren. Jag cyklade till jobbet som vanligt förra torsdagen och kom tillbaka på kryckor med bruten höft 8 dagar senare. Life is like a box of chocolate. You never know what you gonna get.

Underbart att komma hem till alla mina tjejer. Bli lite ompysslad, sova i sin egen säng och få äta Kajsas bästa mat igen. 

Vera hjälper till med strumporna❤️

Häromdagen på vårdhemmet fick jag besök av min morbror. Hans fru hade läst om min olycka på fb och berättade för honom. Hon uttryckte viss oro för hur många av mina 9 liv jag kan tänkas ha kvar? Vi skratttade lite åt eländet och diskuterade varför så himla många olyckor och nära döden upplevelser har drabbat just mig? Vad är det jag gör som så ofta satt mig i extrema situationer? Du tar betydligt mer risker än de flesta andra sa morbror. Ja till viss del kanske historiskt, men samtidigt har flera av mina olyckor varit utanför min påverkan, t ex när jag blev träffad av blixten 1999 på Holms golfbana i Halmstad. Okej det är farligt att spela golf i åskväder. Men det var ju inte ens åskväder. Första smällen i regnet på hål 5 kom från ingenstans och jag blev träffad. Vi var ju ändå 16 polare ute på banan. Det gick bra fick inte någon huvudträff då hade jag dött men blev knockad till marken och paraplyet blev bränt och böjt i handtaget. Varför just jag? Så ibland känns det som att det är något annat oförklarligt att det är just jag som kör omkull där i tunneln i lervällingen och bryter höften trots försiktighet och låg fart i tunneln förra torsdagen. Varför just jag?

Efter min morbor hade gått läste jag lite om den amerikanske något kontroversiella ekonomen och "spåmannen" Martin Armstrong som många gånger haft kusligt rätt om den ekonomiska utvecklingen i världen. Hans forskning och analyserande av historiskt data årtusenden bakåt pekar på att ekonomin oftast rör sig i ekonomiska cykler om 8-9 år eller 1000 x pi för att vara exakt, 3141 dagar vilket är 8.6 år. I länken nedan kan ni läsa mer om Arnstrong och se den intressanta om än kanske något konspiratoriska dokumentären The Forecaster på SVT play. Armtsrongs tes är att precis nu är det "peak state sovereign debt" och början på en lång ekonomisk nedtrend startar. Inte så upplyftande prognos. Får han rätt eller fel? Om några år vet vi.
Cornucopia blogg - Martin Armstrong, info om hans ekonomiska teorier och länk till Dox dokumentären The

Jag började sen fundera lite kring det där med cykler och märkte snabbt ett kusligt samband med samma tidsspann om drygt 8 år mellan många av mina egna olyckor, sjukdomar eller nära döden upplevelser.

Jag ställer nedan upp en del av alla galenskaper och close calls som drabbat mig i kronlogisk ordning från nutid och bakåt.

2015

- Cykelolycka på Mallorca brutet nyckelben
- Cykelolycka Järva Krog bruten höft

2007

Mitt Annus Horribilis som så när ändade mina dagar. Ett fullständigt absurt år ur alla perspektiv. Har skrivit om det förut Här ett axplock från året.

- Hjärtstillestånd på Karolinska Intensiven efter en blödning i halsen. Jag ser det vita ljuset och får en utanför kroppen upplevelse. Otroligt speciell upplevelse.

- 6 mån bitestikelinflammation kombinerat med halsfluss lika länge

- Flög i hög fart på skidor med volt utanför pisten landade i ett bergsparti i Schweiz klarade mig med bruten hand. Hade änglavakt och turen att landa i en snöplätt precis mellan klippor och stenar.

1999

Allt kom på 6-7 veckor på våren. Först gick jag genom isen vid långfärdsskridskoåkning när min fru var en vecka över tiden med Alice vår första dotter. 3 veckor senare fick jag allvarlig Salmonella på en golfhelg i Portugal. Ytterligare tre veckor senare träffades jag av blixten som jag skrev om ovan. Och så säger de att cykling är farligt. Golf då?

1990

Långresa i Asien backpacker style, inte helt utan missöden.

- Denguefeber i Efter hög feber i Thailand var jag hos en doktor i Singapore. Minns fortfarande hans lakoniska uttalande om att om prickarna jag hade på händerna sprider sig på kroppen  "you might die" ok tack sa jag då hoppas vi på det motsatta.

- Nära att drunkna på Koh Samui 23 år ung stenpackad utan koll. "Vaknar upp" och får minnet tillbaka under en stor våg mitt i natten. Har sprungit ut i havet på natten och dragits under av vågorna. Hinner tänka vad gör jag här mitt i natten under en våg? Och lyckas kravla mig tillbaka utmattad till stranden. 

- Seriöst höjdsjuk i Nepal på 5500 m ö h på vandring och klättring runt den otroligt mäktiga bergskedjan Annapurna full med 8000 meters toppar.

1982

- Sommarjobbade på ett lastfartyg i Europa och fick en tung plåtlucka i huvudet när jag torkade spillolja inne i ett högt torn stående på lejdare med tunna steg. Hade bra tur som inte ramlade 8 meter ner och slog ihjäl mig.

1974

- Det ringer in på skolgården i lågstadiet. Alla barn springer i hög mot dubbeldörren på Marieborgsskolan i Västervik. Jag är först blir kaos och jag blir nedtrampad med bröstkorgen mot dörrmattan 30-40 ungar i en hög ovanför, minuter går. Jag är så nära att kvävas att alla blodkärl spricker i ögonen av syrebrist. Medvetslös, sjukhusvistelse och flera månader med knallröda ögon.

- Jag faller baklänges i en liten kräftfiskarå hos mormor o morfar. Landar med bakhuvudet på en vass sten som gör ett djupt jack långt in i huvudet. Centimeter från slutet.

Märkligt nog ca 8,6 år mellan alla olycksår och tillbud som ofta kommit i grupp flera per år. Hur kan det bli så?  Överhuvudtaget? Att det sammanfaller med mönstret för ekonomiska cykler? Märkligt och lite läskigt.

Nu gäller det att hålla sig ifrån farligheter resten av 2015 sen borde jag klara mig bra till någonstans 2023,24 då brakar det väl lös igen. Den som lever får se:-).

Men alla år däremellan då inga nära döden upplevelser? Nej inga stora vad jag kan komma på. Jo hade en cykelrelaterad faktiskt, kanske för 4 år sen. Kom och cyklade en morgon till jobbet med racer på vägen vid Solna strax innan BMW ungefär där Swedbank Arena idag ligger på höger sida. Där är en fartsträcka som inbjöd till hög fart så jag håller kanske runt 40. Vid den tiden brukade det ofta stå nattparkerade lastbilar längs högersidan på vägen. Har en sån nedsläckt lastbil precis höger om mig. Plötsligt från ingenstans fläks den stora dörren upp precis framför mitt huvud. Jag har inte en chans att väja eller stanna men lyckas instinktivt slänga ner huvud och kropp lågt som Sagan åker utför och åker fortfarande i full fart mirakulöst under dörren. Jag ramlar inte, nuddar inte bilen. Men en kort stund efter bara skakar jag i hela kroppen av chocken måste stanna och sätta mig på trottoaren när jag inser att jag sannolikt blivit halshuggen om den intet ont nyvaknade chauffören hade öppnat sin dörr någon hundradel senare. Vad förvånad han torde blivit då om det bara säger smack i dörren och en medelålders man i sina bästa år slutade sina dagar halshuggen av hans dörr.

Cykling är ju helt klart en högrisk sport så man måste räkna med incidenter och sen den dagen aktar jag mig för att cykla nära bilar som står stilla. Märkligt nog så mycket som jag cyklat de sista åren, tränat och tävlat, flera tusen mil så har jag fortfarande aldrig vurpat på träning eller tävling (förutom Mallorca 312 i våras pga grus på vägen) vare sig solo eller i klunga. Så ur ett rent cykelperspektiv kanske man kan vända på det och säga att årets två krascher hade jag tjänat ihop. 

Att de sen fick så stora konsekvenser det är väl det som kanske påminner mig om mitt liv i stort. En väldig massa extremer åt olika håll. Högt och lågt. De flesta bra. Jag har haft tur i livet på många sätt. Fått en fantastisk familj, den bästa frun och tre friska underbara döttrar. En stor social vänkrets. Jag har rest mycket och live fått uppleva många av världens mest attraktiva sporthändelser, konserter och andra event. Jag har hälsan och en stark kropp. Inte en sjukdag sedan mitt Annus Horribilis 2007. Blir inte ens förkyld längre.

Sedan har turen varit en avgörande faktor när det har varit på väg att ta slut. Det har verkligen bokstavligen handlat om millimetrar, hundradelar och ren tur som räddat mitt liv många gånger.

Det går samtidigt inte att blunda för att jag samtidigt är ganska drabbad. Varför just jag? Så många gånger? Hittar inget svar på det.

Men jag tror på ödet. If your time is out you gotta go. Ain't nothing much you can do about it. Men hitills har min räddande ängel alltid sträckt ut sin hand i skarpt läge. Även om motståndaren i andra ringhörnan, (djävulen eller vem det nu är?) bjuder upp till tuff match, igen, igen och igen.

Det sägs att katten har 9 liv, tur man inte är katt..

Klart man kan ta mindre risker sluta cykla, resa etc. Men jag vill ju inte sluta leva, upptäcka och vara nyfiken i rädsla för olyckor och det ska va kul på vägen. Avslutar med min favoritdevis av Håkan Hellström i den magiskt vackra Du är snart där. "Jag tror när vi går igenom tiden att allt det bästa inte hänt än". Ja det är banne mig det jag tror. Och kanske är det precis som Håkan också skrivit "Man måste dö några gånger innan man kan leva"..

11 brutna ben på Mallorca 312

I landet mellan dröm, smärt och medicindelirium i natt på Clinica Rotger sjukhuset i Palma kändes det dom en mardröm jag kanske kunde vakna upp ur. Skaka av mig den hemska drömmen, gå ned till frukostbuffen och efter det ut på en härlig runda med alla snabba snygga cyklister i SCK. 

Men det var ingen mardröm jag ligger kvar på intensiven på sjukhuset med skadad lunga 9 brutna revben på vänster sida. Brutet nyckelben och brutet skulderblad. Hur mår jag? Pretty fu..... far from ok. Försöker fokusera på det viktigaste att jag kommer bli helt återställd. Kraschen in i berget efter 4-5 mil på Mallorca 312 kunde både tagit livet av mig eller gjort mig förlamad. Nu var det vänstersidan, revben, nyckelben och skulderblad som blev plockepinn istället för ryggrad, nacke och huvud och det var ju en jäkla tur.

Tur är väl inte direkt det jag känner mig förföljd av annars sista året. Igår i regnvädret och ruskig halka var det många omvittnade vurpor på Mallorca 312. Men hoppas verkligen för andras skull att ingen av de andra 4500 startande råkade så här illa ut. Och skulle det mot förmodan skett då är det väl inte en jättestor risk att samma cyklist kraschade och bröt nyckelbenet på samma lopp även förra året? Och skulle det osannolika ändå hänt så tror jag inte denna olycksbroder gick emellan med att bryta höftbenet i höstas. Det är som Tage Danielsson sa om kärnkraftsolyckan i Harrisburg. Det är så osannolikt att den knappast kan ha inträffat. Ändå har den det.

Jag har cyklat ca 1500 mil per år sedan 2011 och ramlat enbart tre gånger (borträknat några vintervurpor på cx). Men oj vad dessa tre vurpor har kostat och igår flög VM drömmen om Perth iväg. Jag har kämpat så mycket nu med återkomsten efter höftbrottet och gjorde fortfarande fram till igår. Träningen har gått bättre och bättre. T om så pass bra nu på slutet att jag trodde en tätplacering och en förbättring av fjolårets 13 plats var möjlig på Mallorca 312.

David, Ena, bröderna Mölleborn och moi strax innan starten 07.00

Det började regna ca 30 minuter innan start och med risig prognos sa vi åt varandra att inte äventyra något utför.

Kom bra iväg och kunde under de första 2 milens masterstart bort mot Pollenca och  Lluc klättringen som loppet börjar på riktigt med ta mig fram nära spets. Första klättringen är 7 km lång har jag för mig och knappt 6%. Taktiken var att försöka hänga med i spets dock inte om det skulle kosta mer än 5-10 min på rött. Gick bra i 3/4 av backen men där fick jag släppa de ca 15-20 snabbaste klättrarna. Lite besviken först men sen vid gott mod i en grupp om ca 10 över toppen sen lite ner och upp igen på väg förbi Sa Calobra avfarten för att sedan klättra vidare över Puig Mayor från baksidan. Det skulle finnas gott om tid att åka fort resten av loppet sen på de 232 km jag hade tänkt cykla. I kylan uppe i bergen började jag fundera om jag skulle ta korta 167 km banan istället men bestämde att det blir beslut efter piggen utförskörningen.

Nu behövde jag aldrig fatta det beslutet. Strax innan kiosken vid nedfarten till Sa Calobra låg jag sist i vår andra klunga med 10 meter fram vi hade kört rätt fort i dimman i ett avsnitt lätt utför. Kallt och läskigt med dålig sikt. Jag tryckte på några snabba tramptag för att få killens hjul efter kurvan. Kurvan var dock betydligt skarpare höger än jag trott och jag hade fel linje / för hög fart och kom ut på vänsterkanten, framhjulet släppte och KRASCH rakt in i berg och stora stenar på vänster sidan. Kände direkt att det gått illa, riktigt illa. Hela vänstersidan kändes sönder och med fingrarna kände jag tydligt brottet på nyckelbenet. I en blandning av förtvivlan över att jag förstod "nu är allt slut". Där flög drömmen om Perth masters VM igen och denna gång för gott. Samtidigt när jag tittade på stenarna och berget insåg jag att det där kunde tagit än mycket värre. Huvud, rygg, nacke, höft och ben var hela. 

Det tog ett tag innan det började rulla förbi cyklister. Många i ganska hög fart och jag hade inte kraft att ropa eller vinka så bra och ingen stannade. Efter en stund till kom Sebastian i SCK som glädjande såg mig och stannade. Det tog ett bra tag innan han i sin tur fick stopp på en kille med telefon som kunde ringa ambulans. Märkligt, nu var det inte täten längre och ändå stannar ingen när han ropar SOS och Emergency. Gick iofs lite utför men ändå. Lite bättre medmänsklighet i Mallorca bergen hade jag nog hoppats på denna ödesdigra iskalla regniga dag. MEN killen som stannade vilken hjälte! Tror han var engelsman men bodde i Palma. Han tog fram värktabletter till mig lånade ut sin jacka och väntade med Sebastian hela tiden den ca halvtimmen det tog innan ambulansen kom. Supertack för det grabbar. Er insats räddade mig verkligen. Killen berättade att han varit guide på Mount Ventoux och sett en kille avlida vid sidan av vägen. Alltid en självklarhet att stanna sa han. Så borde fler tänka.

Svår köldfrossa (samma skit som vid höftbrottet) innan ambulansen kom. Väl i den bra omhändertagande och färd till sjukhus i Palma. Revben ska självläka alla säger att det gör sjukt ont. Man kanske kan hoppas på mängdrabatt för smärta med 9 av? Nyckelben ska de ev operera och fattar det beslutet imorgon. Det som förvärrar situationen är att jag fått en skada på lungan också. De tror att den självläker på ett par veckor men gör nog att jag inte får flyga hem på i värsta fall upp till två veckor. 

Det hände alltså igen strandad på ett sjukhus i Mallorca. Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt eländet. Kan inte skratta med alla revben av och det gör så jäkla ont så jag tror jag gråter en stund istället.