Allt blir bra till slut och är det inte bra så är det inte slut

Efter 5 dagar på intensiven fick jag flytta till värsta sviten igår här på privatsjukhuset Clinico Rotger. Aldrig sett något liknande sjukrum förut. 2 stora rum ett vardagsrum fint intett med flera soffor sedan ett stort "masterbedroom" med 2 stora sängar en för patienten och en ev gäst. Slutligen ett stort fint badrum. 

Nu är jag inte riktigt i stånd att njuta av boendets fina faciliteter då jag fortfarande sedan i lördags enbart intar ryggläge i säng. Men idag ska de snart försöka hjälpa mig att sitta i en stol ett tag. Hoppas det går bra. Inte helskön känsla i kropp o rygg att ligga blickstill en vecka. 

Ett lite molnigt gamla stan i Palma skymtar från sjuksängen mellan persiennen

Fick mitt vänstra nyckelben ihopspikat i onsdags. Operationen gick bra och tror inte den ger mig så svåra problem och smärtor. Det är de 9 revbenen som är brutna som är the master of pain. Svårt att i ord beskriva hur ont det gör att hosta till eller sätta i halsen. Tänk er Leo Di Caprio i The Revenent när han blev söndertrasad av björnen ungefär så trasig känner jag mig inombords, Livrädd för att det ska hända. Skratta likaså, talade med en god vän igår och som vanligt kunde vi inte låta bli att larva i väg på dumma sjuka scenarior. Började skratta så mycket att jag var tvungen att lägga på. Nästa gång kanske jag "orkar" skratta en gång till. En dag i taget, steg för steg. Allt blir bra till slut och är det inte bra är det inte slut.

Annars längtar jag mycket nu. Mest efter tjejerna förstås sen hem till fina vädret som äntligen kommit. Har känt mig lite drabbad av dåligt väder länge nu. Först iskallt hemma hela april och sen
på Mallorca också när vi kom hit. Det var ju faktiskt pga regn och skitväder jag ligger här på sjukhus nu igen. Hoppas vädergudarna är med nu resten av sommaren. Konstigt nog längtar jag också efter att cykla. När jag såg en filmsnutt från VR gänget som jag skulle cykla vättern med mål 6.45 på vara ute och träna igår och köra en 13 milare med 40 i snitt lite lätt sådär i sommarlena ljumma vindar kändes det som en klump inombords. Det hade varit jäkligt kul att få vara med på den resan. Men det är som det är och det blir som det blir.

Har fått mina cykeldatorer till sjukhuset och kunde ladda upp loppet till kraschen som skedde här vid målflaggan tre svängar innan Sa Calobra / Piggen korsningen.

Jag hade då cyklat 46.6 km på 1.31 och rätt mycket klättring gjord. Den 7.5 km långa Coll de Femenia gick på 21.20 vilket var 31 sekunder långsammare än på loppet förra året. Men nu var det under mycket regn så någorlunda jämförbar prestation.

Var nog i lite bättre form (inte så konstigt kanske) förra året för då orkade jag gå med täten utan större problem ända upp över Piggen. Nu fick jag släppa en lucka på de ca 15-20 första med ca 1km kvar av klättringen, men det kändes ändå rätt bra tills den där högerkurvan plötsligt dök upp knappt synbar genom det immiga visiret. Close call att jag kanske hade fått ansluta mig till Jesper Odelberg och hans sköna killar i Boys on Wheels som här visar på skön självdistans och rullstolshumor. Nu slapp jag det och det är jag oerhört tacksam för. 1 sekund så kan allt vara borta eller aldrig bli som förut.