Att komma tillbaka till tävlingscykling eller inte? När får jag komma hem? Vilken hjärnhalva vinner?

Det är ett tre frågor jag har. Två till mig själv till mig själv och en till SOS. Lungskadan har läkt bra och gjort mig flygbar sedan igår. Problemet är att min status inte tillåter mig att flyga själv utan måste ha en läkare med mig. En dansk eller svensk läkare som flyger ned till Palma sover över och hämtar mig på sjukhuset, flyger hem mig, med syrgas samt ett tomt säte mellan oss. Den logistiken verkar tyvärr SOS ha lite krångel att lösa. De ringde nu på fm igen och sa att de "jobbar" på det, läs de har inte hittat någon läkare / plan / lösning sedan vårt samtal igår. De säger det tar nog ett par dagar till i värsta fall lördag söndag. Öerhört besviken och ledsen över det beskedet. Har legat på rygg här med svåra smärtor av 9 brutna revben ett brutet nyckelben och skulderblad nu i 12 dagar. Kanske de tuffaste dagar jag upplevt. Både kroppsligt och själsligt. Varje rörelse är som knivar i vänstersidan. Jag får lida för att jag har alldeles för lätt till skratt mitt i all bedrövelse. När jag talar med någon kompis lyssnar på eller ser något roligt måste jag lära mig att skratta med hjärnan nu. Att hosta till med 9 brutna revben som jag gjort ett par gånger är bortom smärta. Gjorde det igår och det tog 4 timmar att hämta sig efter. Men idag börjar jag se ljuset i tunneln och kan sitta / gå lite bättre, är så glad för det och längtar nu bara hem till Kajsa, Alice, Sara och Vera. Vill hem NU!

När det känns som jobbigast försöker jag påminna mig om att jag kommer bli hel igen och att jag lika gärna kunde blivit förlamad eller to.m dött där när jag i hög fart utför tacklade berget stumt med vänstersidan strax innan "kiosken" vid avfarten mot Sa Calobra på Mallorca 312 förra lördagen. Egentligen ett mirakel att inte mer gick sönder. Allt var fel, regn, isande 5 grader, såphala vägar, obefintlig sikt med mycket dimma och ett visir som immat igen. Jag hade kört fort i första klättringarna och låg nära en mindre andra grupp på vägen efter 45 km, hade för hög fart ifatt sista hjul in i en skarp vänster höger kurva. Klarade vänster kurvan men kom för långt ut till vänster i höger kurvan och sen bara small det. Ännu ett av mina nu + 9 liv är förbrukat. Men jag verkar ju onekligen ha marginalerna med mig när det är skarpt läge och jag står vid dörren till pärleporten. Fortsätt så Sankte Per, neka mig inträde. Jag är inte klar än på + 50 år.

Jag vill passa på att tacka alla som hälsat till mig det värmer väldigt mycket. Har också mycket glädjande fått besök på sjukhuset både av några klubbkompisar samt ett par andra kompisar som råkat passera förbi Palma. Även av ett par killar jag inte känner men som läst om olyckan och kommit förbi och snackat en stund. Oerhört värdefullt psykiskt och det största tack för omtanken allihop.

När man ligger här dag ut och dag in i sin ensamhet hinner man ju fundera en del, om livet i stort och förstås om min största passion cyklingen. Eftersom denna blogg primärt handlar om träning och cykel så delar jag här med mig lite hur jag ser på cyklingen just nu och hur det känns efter detta mardrömsår med 3 krascher som alla fått förödande konsekvenser med en massa benbrott, långa sjukhusvistelser och rehabtider. Herregud jag hade ju inte ens hunnit återhämta mig efter höftbensbrottet i höstas, jag går ju fortfarande omkring och haltar och så händer det här. Som jag kämpat och tränat för att komma tillbaka sista halvåret och jag kände mig verkligen på g nu. Träningen har gått jättebra senaste månaden, kroppen svarade och vad gäller cykling så var jag på väg fullt tillbaka och började tro på Drömmen om regnbågen igen. Kommer aldrig glömma de första minuterna efter olyckan förra lördagen när jag stod där i vägkanten ensam och trasig och väntade på att någon cyklist skulle komma och kunna hjälpa mig. Det var helt tyst och ensamt i flera minuter. Jag kände hur vänster nyckelben stod rakt upp och var av med fingrarna och jag började förstå att jag var väldig trasig inombords på vänstersidan. Trots all smärta gjorde det just då ännu mer ont i hjärnan än i kroppen att tvingas inse att där och då dog drömmen om Perth för andra gången och nu för gott.

What does´nt kill you makes you stronger sägs det ju. Med det resonemanget så torde jag vara rätt stark nu, och som jag skrev ovan jag försöker vara mer glad för att jag klarade mig än vad jag är ledsen över allt elände. Även om jag måste medge att jag ibland undrar vad det är för extremer som drabbar mig? Kom igen nu Gud! Du har testat mig nog. Der känns lite orimligt ibland.

Talade med en kompis tillika den nya ordföranden i SCF Stefhan Klang förra veckan. Drog mig till minnes ett telefonsamtal vi hade precis innan förra årets Malloraca 312 som vi nu hade lite galghumor kring. Vi konstaterade då för ett knappt år sedan att jag sedan tävlingsdebut 2012 och cykelträning sedan 2010 aldrig vurpat vare sig på träning eller tävling, trots ett antal riskabla tillfällen och många krascher runtomkring mig på tävlingar. Stefhan skojade och tyckte det var otroligt och "du är ju för tusan ingen cyklist om du inte kraschat och åtminstone brutit ett nyckelben". Gissar att med de rekvisiten så kvalificerar jag mig hyggligt nu.. Frågan är bara om jag vill vara cyklist längre? Jo cykla vill jag definitivt göra. Jag älskar så mycket med cyklingen. Den närmast religösa känslan och samspelet mellan en stark kropp och själ som infinner sig under ett solopass vid några enstaka tillfällen då och då. En känsla ingen drog slår. Alla naturupplevelser cyklingen ger. En svårslagen och skonsam träningsform (om man inte ramlar..) med fantastisk fartkänsla. Sedan vet ju de som känner mig att det finns en tävlingsdjävul därinne som verkligen älskar att mäta krafterna fullt ut på tävling och verkligen finna svaret på frågan hur bra kan jag bli? Synd bara att cykling ska vara så vansinnigt farligt och kan ge såna extrema konsekvenser när det går illa.

Just nu är det en match mellan mina hjärnhalvor. Den logiska, konstruktiva vänstra sidan säger: Enough is enough lägg av att cykla i berg, tävlingar och under riskabla förhållanden och håll dig till motionscykling. Du har haft en fantastisk resa på cykeln sista 5 åren, nått bra resultat, du behöver inte bevisa något mer för dig själv eller någon annan. Det räcker nu.

Den högra hjärnhalvan den känslostyrda säger egentligen bara en sak: Jag är inte klar. Jag vill och jag kan mer.

Enlig det här korta testet är jag vänsterstyrd, men känner inte helt igen mig i det och tror procenten är betydligt jämnare fördelat.

Vilken sida kommer besluta? Jag vet ärligt inte, tiden får väl utvisa när jag kommit hem läkt ihop, vilat ut mig och fått lite distans till allt det här. Ett par saker känner jag mig i nuläget i alla fall helt klar över. Jag kommer aldrig mer att tävla utför berg. Jag kommer aldig mer ta tydliga risker vid dåligt väder, underlag och dålig sikt. Insatsen är för hög. Kärleken till livet min familj, mina vänner och en god hälsa är för stor.