11 brutna ben på Mallorca 312

I landet mellan dröm, smärt och medicindelirium i natt på Clinica Rotger sjukhuset i Palma kändes det dom en mardröm jag kanske kunde vakna upp ur. Skaka av mig den hemska drömmen, gå ned till frukostbuffen och efter det ut på en härlig runda med alla snabba snygga cyklister i SCK. 

Men det var ingen mardröm jag ligger kvar på intensiven på sjukhuset med skadad lunga 9 brutna revben på vänster sida. Brutet nyckelben och brutet skulderblad. Hur mår jag? Pretty fu..... far from ok. Försöker fokusera på det viktigaste att jag kommer bli helt återställd. Kraschen in i berget efter 4-5 mil på Mallorca 312 kunde både tagit livet av mig eller gjort mig förlamad. Nu var det vänstersidan, revben, nyckelben och skulderblad som blev plockepinn istället för ryggrad, nacke och huvud och det var ju en jäkla tur.

Tur är väl inte direkt det jag känner mig förföljd av annars sista året. Igår i regnvädret och ruskig halka var det många omvittnade vurpor på Mallorca 312. Men hoppas verkligen för andras skull att ingen av de andra 4500 startande råkade så här illa ut. Och skulle det mot förmodan skett då är det väl inte en jättestor risk att samma cyklist kraschade och bröt nyckelbenet på samma lopp även förra året? Och skulle det osannolika ändå hänt så tror jag inte denna olycksbroder gick emellan med att bryta höftbenet i höstas. Det är som Tage Danielsson sa om kärnkraftsolyckan i Harrisburg. Det är så osannolikt att den knappast kan ha inträffat. Ändå har den det.

Jag har cyklat ca 1500 mil per år sedan 2011 och ramlat enbart tre gånger (borträknat några vintervurpor på cx). Men oj vad dessa tre vurpor har kostat och igår flög VM drömmen om Perth iväg. Jag har kämpat så mycket nu med återkomsten efter höftbrottet och gjorde fortfarande fram till igår. Träningen har gått bättre och bättre. T om så pass bra nu på slutet att jag trodde en tätplacering och en förbättring av fjolårets 13 plats var möjlig på Mallorca 312.

David, Ena, bröderna Mölleborn och moi strax innan starten 07.00

Det började regna ca 30 minuter innan start och med risig prognos sa vi åt varandra att inte äventyra något utför.

Kom bra iväg och kunde under de första 2 milens masterstart bort mot Pollenca och  Lluc klättringen som loppet börjar på riktigt med ta mig fram nära spets. Första klättringen är 7 km lång har jag för mig och knappt 6%. Taktiken var att försöka hänga med i spets dock inte om det skulle kosta mer än 5-10 min på rött. Gick bra i 3/4 av backen men där fick jag släppa de ca 15-20 snabbaste klättrarna. Lite besviken först men sen vid gott mod i en grupp om ca 10 över toppen sen lite ner och upp igen på väg förbi Sa Calobra avfarten för att sedan klättra vidare över Puig Mayor från baksidan. Det skulle finnas gott om tid att åka fort resten av loppet sen på de 232 km jag hade tänkt cykla. I kylan uppe i bergen började jag fundera om jag skulle ta korta 167 km banan istället men bestämde att det blir beslut efter piggen utförskörningen.

Nu behövde jag aldrig fatta det beslutet. Strax innan kiosken vid nedfarten till Sa Calobra låg jag sist i vår andra klunga med 10 meter fram vi hade kört rätt fort i dimman i ett avsnitt lätt utför. Kallt och läskigt med dålig sikt. Jag tryckte på några snabba tramptag för att få killens hjul efter kurvan. Kurvan var dock betydligt skarpare höger än jag trott och jag hade fel linje / för hög fart och kom ut på vänsterkanten, framhjulet släppte och KRASCH rakt in i berg och stora stenar på vänster sidan. Kände direkt att det gått illa, riktigt illa. Hela vänstersidan kändes sönder och med fingrarna kände jag tydligt brottet på nyckelbenet. I en blandning av förtvivlan över att jag förstod "nu är allt slut". Där flög drömmen om Perth masters VM igen och denna gång för gott. Samtidigt när jag tittade på stenarna och berget insåg jag att det där kunde tagit än mycket värre. Huvud, rygg, nacke, höft och ben var hela. 

Det tog ett tag innan det började rulla förbi cyklister. Många i ganska hög fart och jag hade inte kraft att ropa eller vinka så bra och ingen stannade. Efter en stund till kom Sebastian i SCK som glädjande såg mig och stannade. Det tog ett bra tag innan han i sin tur fick stopp på en kille med telefon som kunde ringa ambulans. Märkligt, nu var det inte täten längre och ändå stannar ingen när han ropar SOS och Emergency. Gick iofs lite utför men ändå. Lite bättre medmänsklighet i Mallorca bergen hade jag nog hoppats på denna ödesdigra iskalla regniga dag. MEN killen som stannade vilken hjälte! Tror han var engelsman men bodde i Palma. Han tog fram värktabletter till mig lånade ut sin jacka och väntade med Sebastian hela tiden den ca halvtimmen det tog innan ambulansen kom. Supertack för det grabbar. Er insats räddade mig verkligen. Killen berättade att han varit guide på Mount Ventoux och sett en kille avlida vid sidan av vägen. Alltid en självklarhet att stanna sa han. Så borde fler tänka.

Svår köldfrossa (samma skit som vid höftbrottet) innan ambulansen kom. Väl i den bra omhändertagande och färd till sjukhus i Palma. Revben ska självläka alla säger att det gör sjukt ont. Man kanske kan hoppas på mängdrabatt för smärta med 9 av? Nyckelben ska de ev operera och fattar det beslutet imorgon. Det som förvärrar situationen är att jag fått en skada på lungan också. De tror att den självläker på ett par veckor men gör nog att jag inte får flyga hem på i värsta fall upp till två veckor. 

Det hände alltså igen strandad på ett sjukhus i Mallorca. Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt eländet. Kan inte skratta med alla revben av och det gör så jäkla ont så jag tror jag gråter en stund istället.