Även den starkaste dalkarl kan gå sönder

Vilken fantastisk cykling jag fick igår. Hem från landet med rejäl extrasäng och nära 9 mil i skönt tempo. Inte så hårt men ändå med hygglig fart i zon 2-3. Kropp och huvud var pigga och vilka vyer, vilka färger! Allt klätt i den vackraste höstskrud och strålande sol. När jag svängde av gamla Enköpingsvägen mot Skokloster vid Varpsund stod det ett gäng fiskare vid vattnet. Jag blev helt bländad av skönheten, fiskarna vid strandkanten och solen som reflekterade sig från vattnet. Så vackert att man nästan fick nypa sig i armen. Cykling och naturupplevelse i världsklass.

Det var bara en sak som störde idyllen. Någon timme innan jag lämnade landet fick jag reda på att min jobbkollega Robban återigen kraschat och låg på sjukhus. Han cyklade Downhill i Flottsbro på lördagen och hade gått omkull illa i landningen efter ett hopp. Av uppgifterna jag fick innan jag hunnit tala med honom förstod jag att det inte var superallvarliga skador, men fraktur på både hals och ryggkota, allvarlig hjärnskakning, hjälmen blev kaffeved, en trasig tumme som behöver opereras och rejäla mjukdelsskador i axel och en fot. Skador som för de flesta skulle te sig rätt allvarliga. För Robban vet jag inte ens om det går upp på hans topp tre sista åren. Han har verkligen varit DRABBAD av så mycket elände som närmast får mina olyckor att framstå som lindriga. Kom att tänka på den klassiska "spik i foten" sketchen med Hasse Alfredsson.. Hade sökt honom på tel och han ringde tillbaka när jag kommit till Erikssund Säteri, så jag stannade och talade en stund. Han var glädjande som vanligt vid gott mod och tyckte att givet kraschen som han inte mindes men fått berättat för sig hade det gått ganska bra och "det kunde varit värre". Skönt sa jag och cyklade vidare.

Väl hemma sedan efter ett långt bubbelbad i eftermiddagssolen åkte jag till Danderyd Sjukhus för att hälsa på. Tog med några av Kajsas mästerliga bananmuffins som Robban uppskattade stort efter en inte lika kulinarisk middag med någon fisksörja.

Robban gör den trasiga tummen upp Kajsas bananmuffins.

Skönt att tala med honom och se honom vid så gott mod. Nackkrage upp mot 3 månader en tumme
som måste opereras och allmänt mörbultad, men det är inget som knäcker en dalkarl som Robban. 

Inte helt perfekt symmetri. Gör det ont? Lite men det är inte så farligt..

Robban är den hårdaste jävel som gått i ett par skor. Typen som i krig går ut och hämtar två skadade soldater i frontlinjen, slänger upp dem på varsin axel. Blir skjuten i ryggen på vägen tillbaka men bara fortsätter. Tyvärr är han lite för hård för sitt eget bästa ibland. Lite som han Niedermeyer i Millenietrilogin som inte har förmåga att känna smärta. Han bara kör på. Nu är ju inte Robban någon mördarmaskin likt Niedermeyer som tur är men en maskin till dalkarl det är han. Men även den starkaste dalkarl kan gå sönder. För någon månad sedan kollapsade en av hans lungor. Robban hade varit i Åre och kört downhill en hel helg och cyklade sedan in till jobbet 2,5 mil i hårt tempo (han kan inget annat) på måndag morgon. Vi sitter på 6 våningen på Kungsgatan och hissen har under några månader varit ur bruk pga renovering så det är trapporna upp o ner som gäller. När Robban kom upp och in på kontoret så märkte jag på hans andning att han var väldigt andfådd vilket han med toppkondition inte brukar vara. Frågade hur det var? Jodå Åre var kanon men kände mig inte riktigt hundra i helgen eller på incyklingen i morse,  Men det är nog ingen fara sa han. 3 timmar senare var han blixtinlagd på sjukhuset med en punkterad lunga och pneumothorax. Vet inte hur vanligt det är att köra Mtb en helg med punkterad lunga för att sen på måndag morgon ta cykeln i full fart 2.5 mil in på sjukhuset med en lunga helt satt ur spel? Gissar att doktorerna ställde sig lite frågande till vad det var för typ av människa? Det blev en operation med dränering insatt sen tog det inte många dagar innan han var tillbaka.

Vi skrattade åt eländet där på sjukhuset igår och han sa att det här var ändå ganska bra timing nu om man tvunget måste skada sig nu när lungan var läkt och i starten för vintersäsongen som ändå har mindre fin cykling framför sig. Kände igen resonemanget från mig själv där jag låg i något rum bredvid för ett år sen när jag hade brutit höften. Lika barn leka bäst.. Något vi båda bör fundera på lite är nog risk management sa jag och avrådde starkt från mer downhill på ett långt tag.

När jag lätt haltande gick i korridoren ut från sjukhuset hade mörkret lagt sig redan kl 5 (vintertid är bara så dumt). Gick förbi en nedsläckt Pressbyrå inne på entréplan. Det var nästan helt tomt tyst och öde. En märkligt stark känsla av tillfredsställelse och närmast lycka kom över mig. Lycka över att kunna gå ut från sjukhuset, att inte behöva ligga kvar, skadad och trasig. Om än lätt haltande men ändå full av livskraft och i förbannat bra form både fysiskt och psykiskt nu snart 50 år ung. Livet blir på något sätt extra närvarande vid såna här tillfällen De här smällarna både för mig själv och nu med Robban får mig att känna hur bräckligt och ändligt allt kan vara. En centimeter fel här eller där och allt kan vara slut eller ett liv med helt andra förutsättningar och permanenta skador. Life is like a box of chocolate you never know what you gonna get. En dag ska jag dö, men alla andra ska jag leva. Och jag vågar säga att det gäller nog för Robban också.

Jag satte mig i bilen och åkte hem. Hem till Kajsa och tjejerna för en god söndagsmiddag. Idag om någon timme åker vi till Barcelona hela familjen på en höstlovsresa. Tack gode gud för att jag är så priviligerad och haft så mycket tur här i livet.