I 7 grader c. De sista 3 milen igår ner från Gaucin och Casares var förutom kraschen ii bergväggen på Mallorca förra året och de andra två allvarliga olyckor året innan det värsta jag upplevt på en cykel.
Sen var vi på g igen. En god middag senare refo för nya äventyr idag.. Det blåser idag också men "bara" 10 m/s. Det är mulet, men inget regn i prognosen och sen dagarna framöver är det sol i utfästelsen. Det kan nog bli bra det här också så smånigom..
Efter en start med cykling i medvind, lite regn på stora vägen och ett helläskigt släpp (som sån tur var klarades utan vurpor) för Thompa och Håkan i en blank hal rondell slutade det regna och vi fick sen några mil fin cykling i dalen in efter Sotogrande. Vi tog en fika i det kyliga vädret och ni vet den där hemska kalla efter fikan känslan infann sig. Jag skulle snart bli varm för nu väntade en lång fin klättring på en fin väg upp till Gaucin från västsidan. En klättring på en dryg mil med knappa 6% lutning. Tog av mig vindjackan vid foten och var ganska snabbt förbi de andra killarna. Benen kändes bra och jag tänkte lägga mig runt 85% utan att maxa. Som många gånger förr efter en stund hade jag svårt att hålla ansträngningen i schack och pulsen ökade till 90% och över och höll sig där resten av klättringen. Tufft och hårt, speciellt i partierna med hård motvind, men det kändes ändå klart bra uppe vid macken i Gaucin när jag stretchade ut och försökte hålla värmen i det 10 gradiga vädret. Cyklade upp på knappa 32 min vilket var 4 tid i min agegroup. Klart nöjd med det uppe vid macken
Efter 10 min började jag frysa lite och efter 10 till när siste kille var uppe, ja ni vet känslan en genomsvettig kropp i för kallt väder. Not so sweet. In på en restaurang men förstås kallt där också. God varm soppa, lunch och lite kaffe gav ändå lite hopp och nu var det ju mest nedför hem och har vi tur håller sig de mörka regntunga molnen torra hela vägen hem. De gjorde de inte. Vi klarade oss som tur var från regn nerpå den dåliga asfalten från Gaucin i riktning mot Casares. Inte lika kul att den dåliga asfalten utför helt skalats av vägen i kommande klättringen på 5-7 km upp mot Casares. Där var nu bara grusväg. Lasse punkterade
Men fortfarande inget regn trots mörka moln
En bra och en dålig grej hände sedan. Gruset byttes till asfalt samtidigt som det började regna. Vi började misströsta lite och tog en fika i Casares för att se om vi kunde vänta ut ovädret. Det kunde vi inte. Regnet och stormen tilltog. Ett par mil hem och en jobbig mil nedför mot havet innan vi skulle kunna "pusta ut" på stora vägen sista milen mot Estepona.
Gick ut från cafeet (personalen ifrågasatte starkt vad vi cyklandes gjorde där, vi såg inte en enda cyklist på hela dagen). Jag klickade i pedalen samtidigt som en stormby slet mig två meter till höger. Var SÅ nära att gå i backen. Skrek rakt ut "Min gud varför har du övergivit mig?"
Vi var nu rädda på riktigt hela vägen ner när vi försökte krypa ner för att inte kastas omkull av en stormby som ideligen slet tag i oss. Thompa blåste ut i vägkanten två gånger och höll på att gå omkull. Han klickade ur pedalen i kurvorna i halv eller närmast helpanik. Otäckt på riktigt och det var inga kaxiga killar som till slut kom ner till havet helskinnade allihop.
Väl hemma helt slut mentalt fixade Thompa varsin Irish Coffe till afterbiken. Sällan har något smakat så gott och varit så välbehövligt för en trasig själ. Thomas som haft lägenhet i Estepona några år säger att han aldrig sett något liknande väder här, bra timing.
Catcher in the rye
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar