Citatet i rubriken kanske på ett sätt stämmer in ganska bra på avslutet av mitt lopp igår på Roslagshösten.
Blev ett fint lopp igår 135 km i skönt höstväder, ganska soligt och inte så stark vind, inget man direkt är bortskämd med senaste tiden. Vi var väl ett 40 tal som ställde oss i den första startgruppen och cyklade iväg kl 09.30 från Vikskolan de så välbekanta vägarna bort mot Markim upp mot Rimbo, följt av ett snabbt parti sen kringel krångel någon dryg mil på knixiga vägar med oljegrus (högst oskön sträcka det där) och sen gamla fina Norrtäljevägen, Brottby, Vallentuna, Lindholmen och sen tillbaka över Markim till Vikskolan för en betydligt trevligare avslutning. Det gick oftast mellan 38-40 och ingen riktig hårdkörning, en del försök första 5-6 milen men inget fick fäste. Jag hade bestämt mig för att köra riktigt hårt sista timmen med mål att komma loss. Men var också noga med att inte släppa iväg något så jag höll mig nära spets hela tiden och det blev en hel del bryggningar för att täppa luckor mellan mil 3-9 innan jag själv skulle börja attackera. Ute på gamla Norrtäljevägen med ca 1 timme kvar började jag köra hårdare i spets och startade en lång serie av attacker. Benen hade vaknat och jag kände en snabb återhämtning och vågade gå på, igen igen och igen. Det var många åkstarka med och jag hade förstås hoppats på att få med mig en eller två någon gång men fronten av klungan som nu fortfarande var säkert runt 20 man var på hugget och de täckte mig som grupp gång på gång. Jag gick hårt uppför Vallentunabacken fick lite lucka och fick sällskap ev en stark kille i vitt vet inte vem det var men han var oftast med och körde hårt i spets. Nu kör vi sa jag till honom och vi hade en lucka ner mot rondellen på vägen från Vallentuna till Lindholmen. Men de kom ifatt bakom igen i rondell. Drog på med flera nya attacker lindhomensvägen bort till Markim, killen i vitt var på hugget och vi försökte ihop men blev hela tiden täckta. Rolig offensiv åkning och hade snabb återhämtning, men det verkade stört omöjligt att få något att fästa. De kom hela tiden ifatt som grupp och själv kände jag inte att jag hade ett solotempo i kroppen sista 15 km direkt på det tokryck som behövs för att få lucka.
Fortsatte ändå ett par tre gånger till bort mot Almungevägen att försöka men la sedan ner tron på att komma loss in mot målet som nu bara var 5 km bort. Det var mest jag som attackerade sista 3 milen men sista 5 km la mig på andra hjul och försökte bygga upp tryck i kroppen till en planerad monsterattack i sista uppförsknäppan efter allén och 500 meter innan målet. Fler kom fram och jag var 5-6 in i backen. Laddade på allt jag hade i 30 sekunder fick en bra lucka över krönet och hade nog en 40-50 meter lucka. Jag var helt slut efter maxrycket men nu tar jag det här tänkte jag. Höll luckan någorlunda i nerförsbacken mot refugen som följs av en tvär 180 graders vändning direkt följt av en högerböj in på det korta upploppet. Bromsade dock väl mycket inför 180 gradaren. Dels i tro att jag hade avgjort dels som en funktion av citatet i rubriken. Jag har nu en försiktagare risk reward inställning efter de svåra olyckor jag varit med om och inte vill ta någon som helst onödig risk att gå omkull i den för spurt minst sagt olämpliga finalen. Först vändningen och kurvorna och sen det korta upploppet som följs av en hög asfaltskant bara 25 meter efter mål (där jag höll på att krascha in efter Roslagsvåren tidigare i år efter spurtvinst mot Roger Claesson). Min fru och många av mina ej cyklande vänner skulle kalla det bättre omdöme:-) Tävlingsdjävulen i mig tycker förstås jag är mesigast i stan, but you cant please them all..
Hade efter spurten i våras bestämt mig i förväg att inte spurta max, men ville förstås gärna vara först
över linjen. Tog kurvan väl försiktig och såg i ögonvrån att en av killarna från SUMO Cyckling Daniel Wennerberg satsa desto hårdare och kom ur kurvan med momentum och var nu snabbt på väg ikapp mig med bara 100 meter kvar. Snabb överläggning med mig själv, jag kanske kan ta hans hjul ändå och spurta mot honom? Nej just det det skulle jag ju inte. Han hade desuutom mycket högre fart och jag orkade inte växla tempo en gång till och var också bra trött efter 30 sekunders maxning uppför backen precis innan. Jag slog av och rullade i mål som 2:a. Lite irriterande att klanta bort det så på slutet, borde varit en given seger. Ja nu var det ju ett motionslopp och ingen tävling men de flesta av oss där framme är förstås gärna först över mållinjen. Gratulerade Daniel efteråt och han berättade att han rekat och tränat på kurvan på morgonen innan start. Han hade då ramlat men avskräcktes inte av det och tog den så tufft det gick med vinst som resultat, starkt vågat. Daniel är ju lite yngre än vad jag är och kanske håller på att skaffa sig ett bra omdöme genom att praktisera motsatsen:-), precis som jag gjort tidigare. Skämt åsido grattis och grymt kört igår Daniel!
En bild från målgången
Ändå sammantaget ett väldigt bra träningspass speciellt sista timmen då jag verkligen körde väldigt aktivt och gjorde säkert + 10 hårda attackförsök med runt 20 sekunder på max varje gång så även om inte totaleffekten eller insatsen med 136 snittpuls (78% av max) var speciellt hård med 230 w över 3 h 26 min så var normaliserad kraft s.k npw 283 w vilket faktiskt var lite mer än på samma sträcka i Velothon elitklass förra helgen. Så ett motionslopp kan vara väl så hårt. Nedan är bilder över effektdata hela loppet, hårdaste 20 min, sista timmen och 30 sekunders rycket uppför knäppan med 752 w max 1077 snittfart 49,1 lutning 1,9%.
Nya tag på lördag med Roslagstempot 13 mil solotempo. Kul om du också vill vara med. Det kommer bli en höjdare. Går lika bra med linje som tempocykel. Du sälv i kamp solo mot elementen och dig själv. Det kommer bli karaktärsdanande. Facebook inbjudan Roslagstempot
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar