Efter lite övervägningar om risk / reward med mig själv och information om ev problem på varvet som enligt H 40 åkarna var ganska ofarligt. De hade gått imål strax innan och endast fått regn mot slutet. En blixthal träbro, akta er för de målade mittlinjerna men annars inga problem. Okej låter väl hanterbart. Jag hamnar återigen i ett dilemma. Efter mina mycket svåra skador och olyckor 2015 och 2016 har jag lovat mig själv och inte minst min familj att inte tävla i högrisksituationer mer. Utförskörningar i berg och regn och så vidare. Var sätter jag gränsen? Inte lätt det här, men gränsen tänker jag får sättas av hjärnan och kroppen och vilka signaler den ger mig. Min lagkompis Gualberto väljer att stå över trots att han kört till Nyköping. Han är inte sugen på att köra i regnet. Funderar en kort stund på att göra samma men tanken på att sitta och vänta i ett omklädningsrum eller ute i regnet tre timmar på Sebastian innan vi kan åka hem igen är ännu mindre lockande så jag tar på mig en extra tröja och åker bort till startlinjen och försöker gaska upp mig. Jag vill ju fortfarande väldigt gärna tävla för att försöka vinna det här loppet.
Vi är ett 50 tal och har gemensamt lopp med H 30 som Sebastian kör i. Många starka med. Färska VM silvermedaljören på tempo Peter Carlsson Bure CK bl.a men spurtgiganten Torbjörn De Jager saknas så om det blir en spurt mot slutet borde mina chanser vara goda. Ligger mitt i fältet under Masterstarten. Halkar ner lite efter den när det går på lite hårdare men inget allvarligt. Nästan ingen bromsverkan alls på hjulen så det gäller att planera positionen i klungan. Ner mot träbron, här gäller det att inte bromsa för då kan det släppa direkt på den hala bron, men det är precis det som klungan gör och det hinner ila till i höfterna och magen på mig, spänner mig men rullar över utan problem. Men det är ett problem. Jag trivs inte, är inte komfortabel på den smala böljande vägen där jag med dålig sikt inte har en aning om vad som händer efter nästa böj eller krön. Cykling ska vara kul. Det är det inte för mig nu. Mitt förnuft och känsla säger åt mig att risk / reward är mindre bra nu ska du verkligen göra det här? Tävlingsdjävulens demoniska kraft i mig har inte vaknat än så här tidigt i loppet och jag tappar sugen och låter förnuft och känsla styra tanken. Bestämmer mig för att bryta redan efter ett varv av de fyra som ska köras. Med ca 5 km kvar av först varvet svänger vi ut på den större vägen och tillbaka mot mål. Nu känns det bättre. Jag har tagit beslutet och vägen är bred och rakt fram. Jag tänker att nu kan jag lika gärna passa på att köra hårt lite och "skoja" lite med de andra. Jag attackerar hårt från långt bak i klungan. Hinner få en hygglig lucka men klungan vaknar fort och börjat jaga ifatt mig. De når ifatt, jag hämtar andan en kort stund och sen kör jag i spets igen. Nu med en ren självmordstaktik i den högsta fart jag orkar runt 45 kmh utan att stöta och med hela klungan på släptång i en monsterförning på 5 minuter. De andra som inte hörde när jag sa til Sebastian att jag bryter måste ha trott att jag tappat förståndet helt med att köra mig slut utan mening i slutet av varv ett. Kunde inte undgå att tycka det var lite komiskt att agera hare och nu blev cykligen faktiskt rolig igen.
Vi närmade oss svängen in på det andra varvet och jag hade ju bestämt mig för att cykla rakt fram. Sebastian frågade sedan efter loppet om jag hade haft en riktig lucka om jag verkligen hade klivit av där då? Jag vet inte sa jag tävlingsdjävulen hade kanske vaknat till ordentligt då? Men nu hade jag bestämt mig. Förnuft och känsla får råda, jag kör rakt fram. Flaggvakterna vinkade ordentligt in till höger och de måste blivit lite förvånade när jag dundrade rakt fram förbi och mot målet. Jag vinkade innan till de andra och jag att jag hoppar av så jag inte lurat med någon rakt fram å fel väg. Det hade ju varit lite tråkigt. Blandade känslor, jäkligt besviken över att det blev som det blev. Samtidigt nöjd att jag "vågade" fatta beslutet att kliva av när det inte kändes bra mentalt.
Jag stänger av klockan och rullar bort mot målområdet. Gör en snabb överslagsberäkning och konstaterar att det blir en rätt lång tråkig väntan. Jag fryser inte och är ju rejält uppvärmd, kommer på jag kan lika gärna kan passa på och träna lite solotempo på stora vägen fram och tillbaka någon mil. Så jag kör bort till på farten på E4 på tröskelfart, vänder där och sen en knapp mil tillbaka på vägen i mötande riktning mot klungan som så småningom skall komma mot slutet av sitt andra varv. Det spöregnar men kroppen känns bra och jag vevar på i lite kantvind i 40 fart. Möter sedan en klart mindre klunga. Det visar sig sedan att min bedöming om en sämre risk / reward varit rätt för strax efter jag lämnat fältet en bit ut på varv två sker en större krasch. 5-6 st går omkull. Bl.a Stefan Stengård en av hemmafavoriterna som när han kommer upp igen hinner cykla två meter innan hans fina, inte helt billiga och tyvärr oförsäkrade Lightweight framhjul viker sig dubbelt och så var den dyra dagen slut för Stefan. Crippa Nilsson stark H 50 i vår klubb SCK går också omkull och slår sig i axeln, är besviken efter och hade en toppendag med pigga ben men får bryta. Jag kanske tog rätt beslut ändå?
När jag mött klungan vänder jag strax efter och har dem nu som jaktbyte ca 400 meter framför mig. Ser det som ett bra riktmärke om jag orkar och hinner täppa igen luckan innan de går in på varv tre 3-4 km längre bort. Jag äter sakta men säkert in luckan och hundra meter innan svängen är jag ifatt dem men håller mig lite bakom. Vill inte visa mig och störa klungan. Fortsätter för andra gången bort mot den långa målrakan och kör åter över mållinjen med chipet. Fortsätter igen bort mot E4 och vänder sen tillbaka til startområdet och fick nästan 3 mil bra tröskelträning utöver de 23 km jag körde första varvet. Skönt att få ut något vettigt denna besvikelse till dag.
Tog en dusch snackade lite med Crippa och tre av CK Sundet killarna som också hade otur och hamnat i kraschen. När sedan målgång närmade sig såg det ut att bli en stor klungspurt. Men Birjer Birgersson Valhall i H 30 hade smygit iväg några km innan och fått en hygglig lucka som ingen tog ansvar för att täcka. Han höll hela vägen i mål och vann med ca 50 meter. Grymt kört Birjer. Klungspurten tog glädjande min resekamrat och klubbkompis Sebastian Grip från spets, riktigt starkt och kul Sebastian. Nu ikväll kom det dessutom besked att Michael Bergman också klubbkompis i SCK var först i H 50. Han var inte på pallen igår och stod som DNF men det blev en miss av sekreteriatet. KUL OCH stort grattis Michael! När jag såg de komma mot mål vaknade tävlingsdjävulen i mig och jag förbannade mig själv för att varit så "mjuk". Förnuft och känsla blä blä. Oj vad jag hade velat vara där just då i spurten. Som sagt jäkligt blandade känslor igår. Stor stor besvikelse men samtidigt lyssnade jag på kroppen och lät förnuft och känsla styra och är på ett sätt lite nöjd med det. Jag har blivit en solskenscyklist:-).
Färska svenska VM medaljörer hyllades välförtjänt på prisutdelningen efteråt. Otroliga prestationer i stenhård konkurrens från hela världen. Anna Svärdström Guld linje H 50 och silver i tempo. Krister Bergström Guld linje H 60 och Peter Carlsson silver tempo H 50. Sverige har grymma veterancyklister.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar