Jag vänder som så många gånger förr efter 5 mil vid kyrkan en mil norr om Roslagsstoppet på gamla Norrtäljevägen. Det var lite medvind ut runt nollan och övervägande sol. Underbart cykelväder och jag stortrivs i både kropp och själ. Efter vändningen kommer solen fram allt mer. Jag får den nästan rakt i ansiktet och det är SÅ skönt. Äntligen denna livsnödvändiga sol. Som jag saknat dig nu många månader. Du t om värmer där lite en stund och trots dubbdäcken så känns inte motvinden så farlig längre, lyckan tar över. I takt med musiken höjer jag tempot lite. Jag lyssnar på listan jag gjorde för 2 helger sedan vid återträffen med ungdomskompisarna från Västervik. Många av låtarna känns som mitt DNA, de har varit med och format mig. En pusselbit till vem jag blev. De har tagit mig igenom så mycket. Mest härliga saker och minnen men förstås också sorgliga och tuffa minnen med inslag av alla humör och stämningar. Här har du ett gäng timmars magisk musik down my memory lane. Du har säkert dina egna minnen till många av dom och är några nya för dig så varsågod sån här musik görs inte längre. Spotify JB Growing up in the 80:s V vik
Dylans Tambourine Man kommer när jag passerar Brollsta GK. Versionen från den makalösa dubbeln Live at Budokan från 78 som efter jag hörde som tonåring blev helt såld och köpte alla Dylans LP och har varit såld sen dess. Jag cyklar vidare till A Man Is In Love med Waterboys och njuter lika mycket av Mike Scotts otroliga sång och mästerverk som solen. A Man Is In Love? You bet Mike! Jag blir ett med elementen runt mig, cykeln, solen vägen och musiken. Jag svänger höger vid Angarns Kyrka och Raglan Road med Van Morrison & The Chieftains börjar. En irländsk folksång och tolkad av Van The Man en av de vackraste sånger jag vet. Det var många nätter jag kom hem sent efter ännu en festnatt i V Vik i sena tonåren, inte alltid helt nykter ska medges då jag satte på LP skivan lyssnade på den här och tyckte synd om mig själv innan jag somnade ensam i soffan. Idag drygt 30 år senare uppför backen strax efter kyrkan tycker jag allt annat än synd om mig. Känner mig nästan löjligt stark och får en runners high där på ”min Raglan Road” mellan Angarn och Vallentuna och börjar gråta över hur vackert allt är runtomkring mig.
Sen kommer Centerfold med J Geils Band och fler minnen sköljer över mig. Det är sommaren 1982 jag är 15 1/2 år och har ett sommarjobb på ett lastfartyg som matros. Vi åker europa runt och har kommit till en hamnstad 10 mil från London. De lite äldre sjöbusarna tar med mig på en pub och vi tar en pint, ja de tar nog någon mer än så. Vi får reda på att ikväll spelar Rolling Stones på Wembley klart vi ska dit. Vi tar ett tåg och efter lite svarta börs dealing är vi inne på ett proppfullt mäktigt Wembley Stadium med 110 000 åskådare. Marijuanaröken ligger som en dimma över hela Wembley det är första gången jag känner den söta karakteristiska doften. Black Uhuru ett legendariskt reaggaeband (jag var hårt inne på reggae också i tonåren) är förband tillsammans med J Geils Band som drar av sin klassiska monsterhit Centerfold och hela Wembley kokar. Sen kommer Stones och drar igång Start Me Up. Ja herregud vilken resa för en 15 åring som precis där och då fick smak på världen.
Don Mc Leans klassiker American Pie som vi skrålade varje natt på Kuta Beach Bali under en långresa i sydostasien. Dansandes i bar överkroppp på borden, linnen och t shirt i ”veven” 25 år innan stekarna tog den:-). Jag tänker på en av killarna vi träffade på Bali som tragiskt dog i en flygolycka i Thailand strax efter. Its a thin line..
Jag tänker också på en av mina bästa vänner från ungdomen Pelle när Dan Hylander sjunger sin underbara Farväl till Katalonien. Pelle och jag var födda samma dag och delade många intressen. Framförallt sport och vin kvinnor och sång. Vi älskade Dan Hylander. Pelle är inte med oss längre och tog tragiskt livet av sig för snart 10 år sedan. It a thin line. Jag tänker på hur tacksam jag är och på allt jag fått och fått uppleva. Vilken otrolig tur jag haft. Alla mina absurda händelser och olyckor som många av dem varit riktigt nära att faktiskt kunna ända mitt liv. Det sägs att katten har nio liv. Tur jag inte är katt brukar vi skoja om i familjen då hade jag kanske inte varit med längre, Nu cyklar jag här en 10 mila runda med frisk stark kropp och själ 51 år ung. Och än bättre. Hemma har jag en familj och de fyra bästa tjejerna att snart komma hem till. Tack livet!
Det rullar på hem i solen och idag får jag inte en tillstymmelse till trötthet eller svacka. Solen och musiken dansar hem mig. Det kan också vara en kombination av att jag tränat mycket styrketräning de senaste månaderna. Allt känns lätt idag. När jag står i backar och svänger cykeln under mig så undrar jag om den verkligen väger 10 kg?
Lundells Chans, Elton John Tiny Dancer, Kate Bush Wuthering Heights, Fleetwood Mac Go Your Own Way, Eldkvarns Alice (som vi döpte vår första dotter efter, Zion Train Bob Marley. The Pretender Jackson Browne. Jungleland Bruce Springsteen ja du ser man kan bli frälst för mindre..
När jag kom hem däremot blev jag helt chockad och skräckslagen när jag möts av den här bilden. Utanför vårt hus står en ambulans. Tankarna virvlar nej det kan inte va sant har något hänt Kajsa eller någon av tjejerna. Jag rusar in i huset och möter en glad Kajsa. Puuh jag kan andas ut och känner mig alldeles knäsvag, tänk om! Nu var det en äldre tant på promenad som blivit vimmelkantig och förvirrad och det verkade gå bra som tur var. Ambulansen och skräcken att något hade hänt mina tjejer gjorde mig påmind om hur bräckligt allt är och hur snabbt det kan gå. Vi går en stund på jorden. En dag ska jag dö men alla andra dagar ska jag leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar