RR NM Linjelopp H 50 - En Dansk en Norsk och Jag - Men Bellman då?

Oj vilket hårt lopp det blev igår på finaste vägar runt natursköna Ås 3 mil söder om Oslo. En nästan lika tuff som vacker bana med ca 400 höjdmeter på varvets 37 km som vi körde 3 gånger för totalt 11.5 mil. Jag hade valt att satsa fullt på det här loppet och stått över tempoloppet dagen innan. Jag visste att formen var god och hade höga ambitioner igår och ville verkligen ta en medalj. Men medaljer är inget man bara hämtar i linjelopp, speciellt inte i stenhård konkurrens i ett 53 manna startfält med en massa av de starkaste norrmän danskar och svenskar. H 50 och H 45 klasserna var de största igår och riktiga getingbon. Det här var mitt 4 NM och de tidigare 2012 8:a, 2015 brons i H 45 och 2017 7:a H 50 har jag tävlat för Sverige i landslagströjan. Igår körde jag i CRT tröjan som klubbåkare och tävlade nu ensam mot "alla" andra. Det finns både plus och minus med det men sammantaget kändes det rätt bra att helt kunna fokusera på att göra sitt eget lopp. Förberedelserna innan under hela juli har varit bra och såg nyss ett mail från Strava att jag cyklat 168 mil under juli med en mängd personliga rekord så jag visste att det fanns bra chans till toppform efter en lugn "tapering" vecka nu innan loppet.

Toppenväder hela helgen i Ås och när starten gick 13.15 var det runt 25 grader varmt och skönt, kanske lite väl varmt men en ganska kraftig västlig vind skulle nog kunna svalka lite men samtidigt på köpet ta rejält med kraft på banans öppna kantvindsparti norrgående på andra hälften. Sammantaget bara fördel för mig tänkte jag, ju tuffare desto bättre. Det gick iväg i ganska god fart men med stor klunga åker man lätt med och utmaningen var snarare att kunna ta sig framåt i klungan på de ganska smala vägarna. Efter en knapp mil hade jag kommit fram till täten där ambitionen var att stanna topp 5-10 för att kunna reagera snabbt på attacker om de kändes farliga. Egna attacker hade jag tänkt vänta någon eller några mil till på. Ett tuffare parti med lite längre stigningar efter ca 12 km det går rätt hårt, stöts och attackeras en del men inget fäster riktigt. Det lugnar ner sig lite och efter några km till attackerar en dansk. Får en känsla att han kan vara bra och attackerar ifatt bakifrån ca 10 hjul. Ingen annan svarar direkt och vi har en lite lucka. Vi kör på hårt kanske en minut. Jag frågar honom. "Är du stark" ? Han svarar nej och nu blir det motvind / kantvind en mil vi bryter attacken. Varför attackerar du då tänkte jag, men sa inte. Istället sa jag. "Jo du är stark" nu kör vi på ett tag och ser vad som händer. Dansken verkade bli lite perplex över min "order" kanske inte vågade vika ner sig och fann sig snabbt nedborrad  bakom mitt hjul och beredd att ta över en förning. Kände att jag hade ett ruggigt klipp i benen där och effektmätaten gick på ovanligt högs siffror. Men efter knappa 5 minuter fick dansken nog efter några halvlama förningar och bara släppte mitt hjul för att snabbt falla ner i klungan som jagat på bra efter och inte var mer än ca 150 m bakom.

I det läget pekar mycket på att det hade varit bäst att avbryta attacken. Jag är ensam, det är nästan 10 mil kvar och det tuffaste kantvindspartiet på banan framför mig. Men jag hade en grym känsla och cykelglädje där att jag inte kunde förmå mig att slå av. Det fanns ju också en chans att någon eller några av rätt kaliber kunde försöka brygga ifatt samt en mikroskopisk chans att de inte kunde komma överens i klungan om farthållningen. Var jag på väg mot självmord nu? Kasta bort en toppendag med att slänga bort mina krafter på första varvet? Ja i linjelopp är det så många parametrar i "schackspelet" och oändligt med variabler. Det är inte bara dina egna beslut utan ofta lika mycket dina medtävlares som gör skillnaden på succe eller fiasko. Men jag spelade helt klart rysk roulette nu med mina chanser till topplacering. Jag lät känslan styra mer än förnuftet. Gör det ibland med sämre utfall men ibland också med bättre. Och livet blir liksom lite roligare att leva så. Det var så härligt att bara trycka på och se luckan växa upp mot ca 45 sekunder. Bestämde mig dock omgående på att inte dra på mig mjölksyra och köra mig stum. Pulsen var hög upp mot 155 vilket för mig normalt är maxnivå runt en timmes körning men det kändes fortfarande lätt i både ben och andning. Go känsla att cykla solo bakom ledarbilen genom langningszonen och upp mot varvning. 

5-7 km ut på andra varvet ser jag klungan närma sig igen. Jag har nu kört nära tre mil själv över 40 fart på tuff bana. Inser att det här går inte, klungan går hårt och jag är uppäten inom några minuter. Slår av lite på tempot tar en banan och en gel för att vara fräsch inför del två av loppet som snart ska börja. Klungan är nu bara runt 150 meter bakom men mellan mig och klungan ligger nu tre cyklister som precis attackerat från klungan. Hoppet tänds igen i mig. Är det här rätt gubbar kanske vi kan få till en perfekt 4 manna utbrytning? Känner snabbt igen urstarke Gabriel Nyström CK Sundet som jag körde utbrytning ihop med på Masters VM Danmark 2015 och nu gärna gör igen. Han kommer tillsammans med en Dansk och Norsk (men Bellman syns inte till:-). Härligt gubbar lets ride! Vi bombar på. Klungan är nära men vi ger dem inte några fribiljetter och snabbt har vi drygat ut. Wow det här kan vara ett perfekt läge tänker jag. Det har kostat mig rätt mycket men känner mig så pass åkstark att jag där och då ser det som återhämtning att åka i utbrytning i en 4 manna grupp. SÅ rolig cykelåkning att gå på i mindre grupp snabbt utför på böljande fina vägar i den underbara naturen och solen.

Klungan slet dock hårt strax bakom. Det fanns ingen i vår 4 manna grupp med nationströja på sig så många hungriga vargar strax där bakom. Hungrigast av dem alla var svenske tempogiganten och överlägsna segraren på tempot dagen innan Östersunds Roger Claesson iförd Sveriges tröja. Blev förvånad men samtidigt hoppfull när jag såg Roger mellan oss och klungan. Förvånad för att det inte kan ha varit någon lek att gå ifatt oss själv i den tuffare vind som var där. Hoppfull för att om Roger kommer med lär de andra 4 svenskarna i landslaget sluta jaga. Hoppas han nu bara orkar ifatt. Tänkte nästan be de andra slå av lite och släppa in honom lite enklare i gruppen men Roger krigade heroiskt in de sista 100 meter själv och kunde ansluta. Han beskrev det efter loppet som en av de tuffaste ansträngningar han haft på en cykelsadel.
Kom igen nu gubbar nu behöver vi öka avståndet till klungan. När Roger hämtat sig en kort stund fick vi till fint samarbete. Inte minst var Gabriel ruggigt stark hela vägen och tog långa förningar. Dansken var också stark Norsken var lite mer svårbedömd om han höll igen lite eller ev började bli lite krokig och Bellman syntes fortfarande inte till..

Själv började jag känna mig lite urblåst en bit in på 3 och sista varvet. Pulsen hade kommit ner rejält nu sedan gruppen kommit ifatt benen var inte direkt dåliga heller men en förnimmelse av slitenhet kunde jag känna. Vindpinad. Inte bra, det ska ju vara mitt lopp. Åt och drack bra för att hitta mer energi. Tempot gick ner lite sista varvet vilket var skönt för oss allihop tror jag men nu hade vargarna bakom, de som inte hade någon därframme fått vittring igen. Halvvägs ute på sista varvet skiljer nog bara knappt en halvminut. Jag sneglar bakåt flera gånger Gabriel manar på fokus framåt nu och kör istället ropar han. Helt rätt nu ska vi ta hem det här tillsammans. Vore ju synnerligen nesligt om jag skulle åka 9-10 mil i utbrytning varav 3 solo för att sitta i klungan igen strax innan en spurt. Nej får inte hända. Vi ökade ut avståndet igen och med en knapp mil kvar förstod jag att det här håller. Jag har chansen till guldet. Mobilisera dina sista krafter nu. Hade hämtat mig lite och kände mig lite starkare igen. Sista 3 km går övervägande uppåt förbi några rondeller se ner under en bro och upp mot en högersväng där bara en lång bred spurtraka på ca 250 meter är kvar. Jag har talat med min CRT kollega och rumskamrat Stefan Kuhl om att det gäller att vara i spets eller sämst 2-3 in i kurvan då upploppet inte är så långt dessutom i medvind. I den första motan går det ganska lugnt men jag förstår att snart kommer nog Roger eller någon attackera. Roger är inte spurtaren i utbrytningen hur Dansken och Norsken är vet jag inte i det läget och Bellman behöver vi fortfarande inte frukta.. Gabriel har en stark spurt vet jag men min sammanvägda plan är ändå att försöka avgöra på spurtrakan och vara först in i kurvan med hög fart.
Pang, Roger attackerar. Tror dansken är efter direkt jag är också på hugget och Roger avbryter attacken ganska snabbt. Lite avvaktande bara 800 m kvar nu. Jag hamnar först och spårar kör dock inte hårt men gradvis ökar farten något. Ner genom tunneln och upp och där kommer kurvan. Jag inleder nästa spurten där 30 meter innan kurvan för att vara säker på att komma in först. Tar den med vidd och i hög fart. Nu då explodera. Snälla ben och hjärna lyd order! Nu har du din chans till guld. Jag trycker allt vad min kropp har får bra tryck i 150 meter och har en ledning. Mindre än 100 kvar HÅLL I. Men där i höger ögonvrån ser jag till min förskräckelse dansken komma otäckt fort. Jag tvingas inse slaget kapitulerat. Jag brinner upp. Kraften räcker inte. Det var längre kvar än kraften räckte. Tappar mycket fart sista 25 meter så även norsken retligt passerar precis innan linjen. Som tur är kommer vare sig Bellman Gabriel eller Roger förbi så tar i alla fall bronset.

SÅ besviken direkt efter linjen. Jag ville ju så gärna ha det här. Mycket blandade känslor först. Jag är så besviken samtidigt väldigt nöjd med min prestation. Jag spände verkligen bågen. Kanske på ett dumdristigt sätt men det var mitt val igår. Och när jag och Stefan analyserat det i lugn och ro på den långa vägen hem så är det egentligen bara sista kilometern jag skulle vilja göra annorlunda. Skulle inte spårat sista biten även om inte kraften var då hög sparar det watt att ligga bakom och jag tror en optimal plats för mig i kurvan hade varit tätt på hjul 2 eller 3 plats. Eventuellt hade kraften räckt då. Det var längre till mål än jag bedömt. Men dansken och norrmannen var riktigt vassa. Läser sedan i en norsk Tidningsartikel att Einar Lode är något av en cykellegend i Norge och varit klar etta i MTB en massa år vunnit 100 lopp av 300 och slagit bla Kristoff i spurt. I artikeln säger han att hans styrka är spurten och att kunna göra den hur trött han än är vilket han visade bra igår även om dansken var ett klart nummer större. Skulle jag nu förlora kändes de här två som värdiga övermän.

Resultat



När jag tittat på datan så är det mycket hård körning under delen jag kör solo gör jag tävlingens 3 snabbaste varv alla klasser inkluderat ner till H 30. 

Spurten

Strava data

Garmin data


Jag och Stefan summerar en fantastisk trevlig och framgångsrik helg. Vi åker hem i bilen med tre medaljer på tre lopp, ganska makalöst. Stefan följde upp sitt otroligt starka tempolopp med en ännu vassare avslutning genom att ta guld i H 55. Makalöst imponerande. Han avgjorde en 4 manna utbrytning med en klar spurtseger. Jag hoppar av glädje och när han kom vi skrattar och kramades och sa båda två i klang "Gör om gör rätt". Jag hade skojat med Stefan och att han inför linjeloppet för göra om göra rätt inga mer silver nu och så sätter han den. Helt fantastiskt.
Mäster Kuhl med lagkompis Sverige H 55 Thommy Flognfeldt.



Vår tredje klubbkompis i CRT Richard Lööw som körde H 45 liksom Stefan i blågult gjorde ett starkt lopp och spände även han bågen högt med en 2 manna utbrytning i 6 mil som tyvärr blev uppäten någon mil från mål. Richard slutade rätt besviken på 8 plats. Det är cykel. Ibland går det ibland inte. Det är också det som är tjusningen med linjelopp. Kampen mot guldet går vidare. Att det ska vara så svårt? Det här var min 5 mästerskapsmedalj 2 silver 3 brons men guldet låter vänta på sig. Men det är precis som Peter Le Marc skrev "Vägen vägen låter oss längta" och Karin Boyes mästerliga I rörelse på samma tema:

Powered by Cellexir