Vem är det egentligen jag tävlar mot? Är det andra cyklister? Är det mig själv? Är det någon överhuvudtaget? Ja ibland frågar jag mig. Vad är det som driver? Jag tror mycket kommer ner till att söka svaret på frågan jag ställde mig själv när jag började tävla i cykel 2012. Hur bra kan jag bli på cykel? Jag har glädjande vid snart 52 års ålder inte fått svaret än och igår nådde jag en ny personlig toppnivå, med besked dessutom. Ungefär hur skön känsla som helst, inte minst när man tagit ut sig helt och får en sån belöning tillbaka.
Åter till frågan vem tävlar jag mot? Ja är det linjelopp så är det helt klart mot medtävlarna. Spelet och de taktiska dragen i ett linjelopp är oändligt fascinerande och tilltalar mig starkt. I tempolopp som igår är det däremot nästan helt en match och utmaning mot mig själv och endast mig själv. Klart det är roligt att få en bra placering i en tävling eller mästerskap men i ett tempolopp kan jag ju inte på något sätt påverka de andras tider och därför ser jag det som en match eller tävling mot mina egna mål, och det kan vara nog så stimulerande.
Efter ett mycket bra lopp på Ingarö tempo i torsdags med persrekord i fart och kraft anade jag att förutsättningarna för ett starkt lopp på Odensala Smacktempo 3 mil var bra och hade därför satt upp ett klart mål för mig själv. Att slå min tidigare bästa tid på den tuffa kuperade 3 milsbanan (29.5). Odensala banan och Smacktempot har varit lite speciellt för mig för jag har kört det varje år samma onsdag i augusti sedan 2013 med en närmast kuslig jämnhet och bara ca 25 sekunders skillnad mellan bästa och sämsta tid. Bästa tid var 40.45 vilket jag gjorde 2016, märkligt nog bara 3,5 månad efter jag bröt 11 ben och punkterade en lunga mot en bergvägg på Mallorca. Hur den recoveryn gick till så snabbt begriper jag nog inte än. Förra året kändes det som ett nytt personbästa var inom räckhåll men då fick jag retligt punktering efter 2 mil. Åkte några dagar senasre dit igen men klarade då inte att matcha tidigare bästa. Banan och tiden har varit ett benchmark för mig och i tankarna fanns ett sub 40 lopp som en önskedröm.
Igår var förutsättningarna toppen, lagom varmt och mycket svag vind. Hela 74 cyklister på plats vid Odensala Kyrka för att kämpa sig runt den tuffa och kuperade banan som har en snabb första del och tillika avslut men de 12 kilometer i mitten efter avtagsvägen höger upp 6 km till vändning vid Halmsjön / Arlanda och tillbaka är verkligen slitiga med ständiga upp och nedförsbackar där det även nedför tillbaka alltid brukar vara svårt för mig att få upp farten. Så även igår. Jag startade kl 19.12 och hade min klubbkompis i CRT Niclas Näslund 30 sekunder efter mig. Både potentiellt bra och dåligt då Niclas sannolikt ganska snabbt skulle komma ifatt mig om jag inte sprängde mig helt på vägen ut så en risk där att som så ofta ta i för hårt på vägen ut i någon slags instinkt att hålla honom efter mig så länge som möjligt. Men också en bra möjlighet att om rätt disponerat kunna hålla ryggen på honom en bit hem och försöka nita fast mig med 25 meters lucka. Niclas var helt överlägsen på VSM tempo alla klasser inkluderat och körde de tre milen med 47 kmh fart i tuff vind. En en riktig outlierprestation.
Jag satte av medvetet hårt första 20 sekunder men sedan var planen att snabbt dra ner mot en målkraft på ca 340 w. Det gick inte alls som planerat. Benen superpigga och det kändes lätt i andningen. Jag hade vilat nästan helt i tre dagar, så mycket cykelglädje i ben och kropp och även om jag intellektuellt förstod att jag måste slå av på de för mig tokhöga 360 w som snittet var efter 10 minuter så fanns där inombords den farligt ganska naiva rösten som sa "this time its different" idag håller det nog hela vägen trots en öppning 20 w för högt? Det gjorde det förstås inte den här gången heller. Jag började tappa kraft lite kontinuerligt men som tur var inget platt fall utan bara en gradvis sänkning. Upp mot vändning hade jag lite drygt 44 fart och jag hade fortfarande Niclas efter mig. Han hade tagit in men kanske bara drygt 10 sekunder upp till vändningen vid Sjöås Handel ovanför Halmsjön. Men nu började det bli tufft för mig. Vägen tillbaka ner 6 km mot Odensala vägen är lurig.
Banprofil
Man tror det ska gå nerför mest hela tiden men den är ofta bra tung så också igår för mig och strax innan vänstersvängen och 9 km kvar till målet vid Odensala kyrka cyklade Niclas om mig. Ok försök att nagla fast dig nu 25 meter bakom tänkte jag. Kämpa!
Jag lyckades att hålla mig på det avståndet i ca 4-5 km och snittfarten var på väg uppåt igen efter att varit nere strax under 44 ett tag. Kanske kunde jag bita mig med hela vägen hem? Men med 3-4 km kvar växte luckan till 40 meter 60 meter och upp mot 100 men höll ihop det bra ändå och såg nu på klockan med en kilometer kvar att det kanske fanns chans till min "dröm" SUB 40. Pulsen sedan länge på 95% av max jag snittade på 92% av max igår 159 med 164 som topp (har 173 som max ) den klart högsta i ett lopp på flera år tror jag. Men med en sista push i uppförsbacken och sen ned mot målet snabbt och helt slut in ca 15 sekunder efter Niclas och ser tiden några sekunder under 40 minuter. Wow en fantastisk skön känsla.
Tiden på Strava segmentet blev 39.54 och 44.5 kmh ett personligt rekord med 51 sekunder. Efter så många år och lopp med så lite skillnad på samma bana en närmast anmärkningsvärd stor förbättring. Otroligt skön payback på all nedlagd träning de senaste 7 åren och svaret på frågan hur bra kan jag bli får vänta ett tag till. Igår räckte det till en fin 4 plats. I ett stort 74 manna fält med en massa starka cyklister vann Staffan Arvidsson (silvermedaljör efter Tobias Ludvigsson på tempo SM i somras) på helgrymma 38.13. http://www.smack.se/2018/08/12/omgang-17-odensala-tempo-30-km-kors-den-15-8-kl-1900/
Något jag gör verkar fungera ganska bra. Är det vindieten i sommar:-)? Är det effektivare träning? Nej jag tror inte träningen har varit bättre eller effektivare än åren innan. Sedan två år kör jag bara på känsla helt utan fast program. Jag har tränat bra i år men inte extraordinärt eller mer, snarare kanske något mindre även om juni juli inför NM var riktigt bra. Men jag har fått vara frisk och i bra balans och harmoni med livet. Kan det vara så att mitt Project Benjamin Button som jag kört nu sedan januari 2015 börjat kicka in med långsiktiga resultat? Det här inlägget skrev jag för två år sedan http://jblifecycling.blogspot.com/2016/08/project-benjamin-button-20-manader_10.html nu har jag tagit ingredienserna i vad som blivit Cellexir i drygt 3.5 år och det verkar ju vara en komponent av flera som gör mig gott. Länk till podden Hälsosnack där jag var gäst i fredagens avsnitt En stor del av utveckling mot högre nivå, exceptionellt snabb rcovery efter mina svåra skador tror jag också kan tillskrivas ett mindset av positiv inställning enligt tesen "allt går och går det inte så går det ändå" att försöka se möjligheter istället för begränsning att försöka se förmåga istället för oförmåga. Man blir vad man tänker och igår blev det precis så. Jag tänkte cykla banan under 40 minuter och lyckades med några sekunders marginal. Ja ska ärligt erkänna att det funnits många stunder de senaste tre fyra åren då jag trott att personlig peak är passerad. Inte minst 2015-16 i samband med mina tre svåra olyckor. Logiken säger ju också det att + 50 inte känns optimalt som löfte talang eller påläggskalv. Men livet är som tur är inte alltid logiskt och med ett schysst järnrör kan man slå världen med häpnad som Socker Conny sa:-). Lite vilja och beslutsamhet är inte heller fel.. Dagar som igår är livet extra roligt och belönande. Citius Altius Fortius. Is never too late!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar