Mitt decennium med cykling kapitel 13 - Epilog

Tänk om säljaren i cykelaffären där runt 2009 när jag som 43 åring tittade på den vita Nishiki pendlarhybriden och funderade på om jag kanske skulle börja cykla till och från jobbet för att komma lite mer i form var synsk och klärvoajant och sa: "Om du köper den här cykeln kommer du om 10 år ha cyklat 3 varv runt jorden och mellan 1000-1500 mil per år. Du kommer ändra din livsstil och börjat träna 500 h per år. Du kommer snabbt börja tävla i cykel och om 10 år har du vunnit 7 mästerskapsmedaljer i veteran SM & NM. Du kommer också ta DM tecken för Stockholm i herrar Elit i både linje och tempo. Om 10 år kommer du ha cyklat Vätternrundan 6 gånger runt 7 timmar och 2019 vid 52 års ålder gör du det på 6.37 med 45 kmh och bland de 10 snabbaste personerna någonsin. Jag ska också vara ärlig att säga att det blir inte bara kul och framgångar för dig. Ganska långtifrån faktiskt. 2015-2016 får du ett sånt sjukt mardrömsår och kommer bryta höften och en jäkla massa andra ben i tre svåra olyckor, MEN du kommer bli fullt återställd så småningom, och du vet ju allt som inte dödar det härdar:-) Nå ska du köpa cykeln nu eller? Hur mycket kostar den sa du frågade jag?..

Jag köpte förstås cykeln och alla dessa mil och mina varv runt jorden sen dess har jag nu skrivit om i de tidigare kapitlen. Cyklingen har gett mig så otroligt mycket. Den har omdanat delar av min personlighet, min tro på mig själv och förmåga. Fått mig att förstå att så oerhört mycket mer än vad jag förut trott var möjligt faktiskt är det. Det är nästan så att ibland tror jag mig ha knäckt en kod. Att jag kan omforma min kropps biokemi, få den att bli friskare snabbare och starkare med hjälp av inte bara träning och en hyggligt hälsosam livsstil utan även med tankens kraft. Du blir vad du tänker..

Den har givit mig så mycket vällust och välmående, både fysiskt och mentalt. Med olyckorna förstås också extrem smärta och förståelse för hur förgängligt allt kan vara. Men eländet har också skapat ett mycket större värde på allt gott. Den har också givit en stor social gemenskap en massa nya vänner och härliga cykelpass tillsammans. Nerven och spänningen på tävlingar kan vara monumental. Tillfredsställelsen när man gör ett bra lopp är svårslagen. Besvikelsen när motsatsen sker är utmanande men också karaktärsdanande och en viktig del i personlig utveckling, drivkrafter framåt.  Men frågan är om inte själva essensen för mig med cykling är känslan av att vara där ute ensam på vägen - The freedom of the open road. Ja det är något magiskt med den, något som ofta gör mig lycklig, ja t om euforisk ensam därute på vägen och det är något jag nu fått uppleva väldigt ofta under alla dessa tusentals timmar och mil denna 10 års period.

Cyklingen är också den direkta katalysatorn som lett till starten av ett helt nytt företag CELLEXIR (och även Cykelklubb) med missionen att erbjuda sammansatta tillskott som verkligen kan göra skillnad för kroppen vad gäller energi återhämtning och prestation. Och sett till vår stora tillväxt senaste året och dito kundnöjdhet så får jag verkligen tacka cyklingen för den här spännande resan som precis bara börjat.

Ibland får jag frågan: Vad är det som driver dig att lägga så mycket tid på det där med cykel? Är du inte klar snart? Ja jag vet faktiskt inte fullt ut? Kanske är det svaret på frågan jag ställde till mig själv något år efter jag började och blev så biten. Hur bra kan jag bli på cykling? Jag har nu spenderat en hel del tid ca 5000 timmar på att försöka ta reda på svaret. Ibland och då och då känns det som att nej nu kommer jag inte längre. Det kostar för mycket i engagemang och insats. Jag är för trött. Jag är för gammal för att kunna förbättra mig. Jag skiter i det här och tar ett glas vin till istället. Men sen nästa dag så spirar den där glöden igen. Jo ta mig tusan det går kanske? Det måste gå! Så har det fortsatt små små steg framåt ibland några bakåt men sammantaget till nya högre nivåer och förra året var det bästa. Gränsen är inte nådd än. Jag har fortfarande inte svaret på frågan hur bra kan jag bli?

August Strindberg lär ha sagt: "Jag har inte den skarpaste hjärnan - Men elden - Min eld är den största i landet.". Ingen jämförelse i övrigt men med en stark motivation och drivkraft kommer man en bra bit. En stark drivkraft för mig har blivit att utmana konventioner och normer. "Det går aldrig mentaliteten" och allt vad Jante heter. Det har också blivit en stark motivationsfaktor att få så mycket tillbaka från så många som tar del av mina vedermödor och ger feedback om att de själva funnit inspiration och driv från mig att ta sitt eget jag till en lite bättre plats oavsett vilka individuella nivåer vi befinner oss på. Det skänker mig en stor mening och ger en returkraft tillbaka och en positiv spiral.

Ni har vi gått in i ett nytt decennium. Vad det bär med sig har vare sig jag eller troligen så många andra heller så värst mycket aning om. Ja det skulle vara han den klärvoajanta cykelförsäljaren ovan då:-) men jag tror det är bättre att leva i ovisshet om vad som händer imorgon. Det blir lite mer spännande då. Troligen rullar jag vidare ett tag till därute på vägen och kanske möts våra vägar där någon gång. Its never too late!