En av de saker som skänker mig mest inspiration och motivation i livet är att vara på väg någonstans. Mot ett mål eller en önskan att bli lite bättre på något. På väg i en lärande process där små små steg och insikter tillsammans ger utveckling. Det kan vara inom vilket område som helst och för mig de senaste 10 åren har det blivit mycket cykel. När jag började cykla som 43 åring för ca 10 år sedan kom jag ganska snabbt till frågan ställd till mig själv? Hur bra kan jag bli på det här? Sedan dess har jag försökt ta reda på det. En enormt utvecklande resa på alla plan genom lycka tillfredsställelse och goda resultat blandat med den största smärta och skräck av tre väldigt svåra olyckor, alla inom ett år mellan 2015-2016. Men sedan 2017 har jag som tur är varit fullt återställd och kunnat träna kontinuerligt och bra. Det här har sammantaget gjort att jag även de senaste åren kunnat utveckla mig lite mer i snabbhet och prestation än vad åldern har tagit ifrån mig. Den drivkraften att utmana normer och konventioner att det visst går att bli bättre trots mogen ålder har nog varit det effektivaste bränslet för mig. Jag försöker tänka mig i utveckling på väg framåt och inte stagnera i ett mindset av "min tid är förbi". August Strindberg sa en gång "Jag har inte den skarpaste hjärnan - men elden min eld är den starkaste i landet". Motivation slår det mesta.
Det är inte alltid lätt. Det ska inte vara lätt, om det vore lätt skulle alla klara det som en kollega på jobbet brukar säga..Det kräver en del att efter 10 års ganska hård träning kunna fortsätta att utvecklas vid 53. Ett område jag ända sedan 2013 efter en bra smekmånadsperiod med TT cykling varit smått frustrerad över är att jag stagnerat i fart och prestation och mina relativplaceringar varit i nedåtgående trend vs de alltfler starka starka cyklister som kommer fram. Men så förra sommaren så fick jag en gnista och hittade en nivåhöjning i tempocykling. Tillsammans med grymme Peter Hugod bikeftter och ingenjör som hjälpt mig genom åren med så mycket cykelrelaterat kom vi fram till ett mål i slutet av säsongen. Jag kallade det Project 47 jag ville klara av att cykla en rundbana ca ett par mil med en snittfart av 47 kmh. Ett väldigt svårt mål för en gubbe som legat på max 44 fart i flera år men så förra sommaren lyckades jag nå 45.5 på mitt träningsvarv Fysingen Runt som jag snurrar mer än någon annan på med nu 107 varv på Strava genom åren. Jag slet som ett djur gång efter gång den hemskt tunga upploppskilometern efter Vikskolan som nästan alltid är motvind för att komma under 25 minuter men gång på gång blev det 25.01 eller 25.03 på 3 lopp i rad skiljde det 2 sekunder och jag trodde jag kommer aldrig under 25. Men i september hände det plötsligt jag nådde 24.55 och 45.5 kmh en sån otrolig tillfredsställelse och nästan euforisk lycka när jag låg där helt utpumpad i gräset. Bättre och starkare känsla än efter många tävlingar med fina resultat. För det här är MIN tävling mot mig själv och min egen utveckling den är minst lika viktig som att tävla mot och med andra även om det också är väldigt kul. Yes det gick jag kunde bli lite snabbare fortfarande. It aint over until the fat lady sings..
Men att därifrån ta ett rejält steg till i utvecklingstrappan och kunna cykla 47 fart, vilket är absolut världsklass i min ålder, det kändes bra tufft om än så stimulerande och lockande. Tillsammans med Peter har jag analyserat sittposition och utrustningsdetaljer små justeringar här och där, virtuell vindtunnelanalys, lägre och kompaktare position, rörlighetsträning, singelklinga med 56 tänder (förra veckan vilket lyft) snabbare dräkt snabbare däck snabbare hjälm. Vem sa att man inte kan köpa sig fart:-)? Och så förstås en jäkla massa grenspecifik TT träning under våren och fram till nu. Där har vår TT Series varit guld värt med 4 helger med ökande distanser och Strava race. På alla dessa 4 helger har jag dramatiskt kört fortare än någonsin och helgen innan midsommar gjorde jag finalen 18 milaren solo med TT på 4.11 och 42.9 snitt vilket känns som min kanske allra bästa relativ prestation på cykel, åtminstone fram till igår, för igår gjorde jag det. Jag cyklade Fysingen Runt med 47.0 och tiden 24.06 nästan en hel minut bättre än det jag i höstas trodde var omöjligt att komma under 25 minuter. Wow alltså så nästan obeskrivlig skönt att knyta den näven och rulla tillbaka i den underbara sena sommarkvällen till Vikskolan. Jag nådde mitt Project 47 Signed Sealed Delivered Peter! Mission completed nu sätter vi nya mål:-)
CITIUS ALTIUS FORTIUS!
https://www.strava.com/activities/3670659575
Fysingen Runt All time Strava
Rätt skön tur hem från Vikskolan i den varma sommarkvällen igår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar