Min bästa fördelsedagspresent tll mig själv

Jag fyller 49 år idag. Kanske inte en av livets större bemärkelsedagar och i övrigt en råkall mörk decemberdag. För mig är dagen ändå speciell, inte bara för att jag fyller år utan också för att jag idag åter cyklade till jobbet.

Senaste gången jag gjorde det var den 24 september då jag bröt höften i en lerig tunnel under påfarten från E18 till E 4 norrgående precis innan Järva Krog.
Så här såg tunneln ut den dagen.

 

Jag har fortfarande inte kunnat få något svar var all lera kom ifrån? Solna Stad har varit ett under av dålig kommunikation. Efter ett antal försök och utredande av dem kring mitt skadeståndsanspråk kom de nu på för en vecka sen att det här var inte deras ansvar utan Vägverkets lilla cykelväg. Du får ställa ditt anspråk till dem. Ridå. Tack för snabb och bra service Solna Stad:-(

Idag kände jag mig tillräckligt återställd för att våga mig på att försiktigt cykla in till stan igen. Tog på mig ett par MTB kortbrallor med lite skydd för höfterna utanpå 

och hade bytt till dubbdäck på den för säsongen helt oanvända cyclocrossen. Lite snö och runt nollan ute så inte helt optimala förutsättningar men jag tog det sakta sakta och kunde stundtals njuta av att vara ute på vägen igen.

Det var en märklig känsla när jag kom mot olyckstunneln, det kändes nästan andäktigt på något sätt. Viktigt att "ta tunneln tillbaka. Jag kan jag vill jag vågar. Jag stannade cykeln och tog ett kort på platsen där jag satt och väntade i slänten, trasig, med svåra smärtor i nästan 30 minuter och undrade varför aldrig ambulanstjejerna kom med morfinet.

Tar den tillbaka

Minnen kom tillbaka och det kändes som igår, samtidigt nästan som i ett annat liv, hände det på riktigt? Overkligt. Jag slås av alltings bräcklighet, ett ögonblick något går fel så är allt förändrat. Kanske för alltid om det vill sig illa. Jag hade både tur och otur. Nu pekar allt på att jag blir helt återställd vilket är det helt avgörande. En tid av bryta ihop och komma igen kan vi alla klara men ett helt förändrat liv? Inte kunna träna eller prestera fullt mer. Bestående men,kanske inte ens kunna gå ordentligt det skulle vara TUFFARE att förhålla sig till. Jag tänker på stackaren från vårdhemmet som var förlamad från midjan och nedåt. 9 månader på sjukhus / vårdhem efter ett fall från en balkong på 4 våningen. 24 år. Livet hade nyss börjat och krasch, tillvaron förändrad för alltid. Nej fy fan stackars sate vad han ska ha förbannat sig för vad han gjorde ute på den där balkongen i januari.

Ja det är väl livet gissar jag. En slags stor slumptalsgenerator. Ett spel med en massa vinnare och tyvärr en hel del förlorare. De allra flesta kanske där i mitten någonstans. Mitt liv verkar dock av någon outgrundlig anledning mer vara av sorten high or low. Efter ett tufft 2015 hoppas jag vara tillbaka på vinnarsidan 2016. Så måste det bli..

Jul jul jul och lite hjul

Mycket jul idag. Julbord i Gamla Stan redan vid 11.30. Tog mina Fabolous Four tjejer och åkte buss o pendel in till stan.

Sara 13 (det går fort nu:-)

Hann med en timme på Monarken innan. Gick ok, men jag känner mig rätt seg, trött och gammal när jag haltar fram fortfarande. Kände mig lite piggare efter en OP Andersson och någon julöl till maten. Fick en puss av Alice min äldsta dotter också då blir man ju glad.

Fam Bohr Julbord 2015 edition

Sen gick vi på eftermiddagsbio och fortsatte jultemat med filmen En underbar jävla jul. Lite smårolig ungefär som förväntat och Robert Gustavsson förtjänar allt beröm han fått för sin roll som den något instängde konservativa pappan till en gay son.

Nu är det mer familjemys med julgranspyntning. I år för första gången med riktig gran. Vi firar alltid julen på landet men i år tyckte Kajsa att det behöver vara en riktig gran hemma också och slut på plastgransepoken.

I veckan har vi också fått stommen till vår kommande pool uppsatt. Ett projekt som tyvärr svällde rätt kraftigt då det var berg bara en dryg halvmeter ner så det blev några rejäla dynamitsmällar och mycket sprängning. Något julbad blir det inte i den men till våren blir det premiär. 

I torsdags var det också klubbmöte i Stockholm CK på Bianchi. Fin fint ordnat med en "minimässa" med utrustning vi kommer köra med. Cyklar från Crescent, kläder från Bio Racer och utrustning från TEC. Magnus Bäckstedt som kommer vara vår tränare var också med. Hann prata en stund med honom om hur vi ska lägga upp träningen. Blir ungefär så här jag mailar och talar om vilka dagar jag kan träna och hur mycket. Magnus skickar program som jag tränar och returnerar filer watt puls osv som MB analyserar i programmet Training Peaks för att managera belastning, volym och frekvens. Tror det kommer bli kanon och ge en bra motivation.

Kul att se cykeln också live Crescent Exa såg och kändes riktigt vass ut. Bioracer kläderna ser även de helsnabba ut. Bioracer är tekniskt ledande vad gäller aeroanpassningar för cykelkläder med bl.a Tony Martin och flera av de starkaste landslagen som Belgien i dess kläder. Lär inte förlora sekundstrider pga kläderna nästa år i alla fall. Kommer bli bra det här.

Magnus Bäckstedt informerar

Crescent Exa nya linjecykel med Dura Ace DI2 och nya fina TEC grafithjul med modern bredare profil

Många medlemmar njuter av Bianchis klassiska buffe och bra stämning

Så här ser kläderna ut. Tre olika färgställningar på klubbdressen. Tävlingslagen kör i det svarta "Deutschland uber alles" stället.

Drömmen om regnbågen

I flera år har jag närt en dröm. En dröm att tävla om den ikoniska regnbågströjan The Rainbow Jersey. Den mytiska tröjan som tilldelats världsmästare i cykel i en tradition sedan 1927 Wikipedia Rainbow Jersey. Det tar lång tid att bli bra i cykel och när jag började tävla 2012 skaffade jag tidigt det långsiktiga målet att det är 2016 och året jag fyller 50 som jag ska nå min personliga topp. Om stjärnorna står rätt och gudarna vill så ska jag vara med och kriga om regnbågströjan i H 50 linjelopp. Det har varit mitt övergripande mål hela tiden.

Vilka vägar cykeln tagit mig på de senaste 4 åren. Jag har cyklat ca 6000 mil. Ett och ett halvt varv runt jorden. Så mycket jag fått uppleva. Fantastiska resor på både väg och i sinne. Sportsliga framgångar jag aldrig kunnat tro eller drömma om och en massa nya vänner i den snabbt växande cykelsporten. Men kanske framför allt alla dessa ensamma träningstimmar av själslyftande meditativ karaktär. Mitt hjärta mina ben och mitt sinne i perfekt symbios. The freedom of the open road. Det är cykling i sin enklaste och allra bästa form.

Men jag har också i år för första gången fått uppleva bakslag och stora smärtor av cyklingen både fysiskt och psykiskt med två allvarliga skador och två veckor på sjukhus. Men vägen har i mitt huvud varit fortsatt utstakad. 2016 VILL jag vara med och tävla om regnbågströjan.

Jag fick en chans redan i år, i "fel" åldersklass som sista års H 45. Det var ett år tidigare än planerat men eftersom det gick nära i Ålborg Danmark i september kändes det som ett givet val att försöka redan i år och inte minst skaffa erfarenhet framåt. Efter nyckelbensbrott på våren och missad kvalchans fick jag glädjande ett wild card av förbundet. Det blev ett hårt lopp med tuffa odds och 250 kvalade cyklister från hela världen. Jag var i kanonform men det ville sig inte upp till riktig topplacering. Drömmen flög iväg tidigt med den stora utbrytargrupp jag såg försvinna i horisonten från den stora klungan som jag satt alldeles för långt bak i.  Det blev till slut en 22 plats. Men jag fick blodad tand och kände att "jag är där" jag kan tävla med de främsta masterscyklisterna i världen.

När vi hämtade nummerlapparna inför loppet hängde den där, TRÖJAN och guldmedaljen alla tävlingscyklister vill ha. Jag kom den aldrig närmare än när jag tog bilden men drömmen den växte sig starkare.

Nästa år blir jag yngst i H 50. So maybe there is a chance? Min utveckling har inte gått snabbt de senaste två åren efter de första två tre årens närmast explosionsartade prestandaökning. Men jag har tagit några kliv till i trappan och lyckats nettoförbättra mig mer än vad tappad prestanda i takt med årsringarna tagit ifrån mig. Veckan innan VM cyklade jag det snabbaste jag gjort med väsentligt högre kraft än någon gång tidigare. Jag tror fortfarande att trots att jag fyller 50 nästa år kan få ut lite mer än tidigare. Citius Altius Fortius. Tränar jag bra och strukturerat och får vara fortsatt hel och frisk borde jag kunna förbättra mig lite till.

Hel fick jag i o f s inte vara. Den 24 september ramlade jag på cykeln i en lerig tunnel och bröt höften. En hemsk smäll för både kropp och själ. Jag såg drömmen om regnbågen fladdra iväg när jag låg där i den leriga tunneln och väntade på ambulansen. Inte blev det bättre när första doktorn pratade om ett års rehab när han sett första röntgenbilderna, och smärtan accentuerades när jag tänkte på konsekvenserna och vad som höll på att springa mig förbi.

Jag hade nämligen precis fått en sån otrolig chans. Via min nya cykelklubb Stockholm CK hade jag blivit erbjuden en stor finansierad satsning hela säsongen med målet nästa års amatör VM Perth Australien i september. Nästan så långt bort man kan komma. Är det där regnbågen finns?

En dag i maj vid Frösundavik bara hundra meter från min olyckstunnel fanns den där helt plötsligt för att snabbt försvinna lika kvickt som den dök upp. Det är inte lätt att fånga regnbågen.

Paradoxalt var jag just samma dag olyckan hände 24 september på väg till ett möte med de ansvariga i klubben för att diskutera nästa års satsning. Jag ringde upp där från tunneln när jag satt och väntade på ambulansen. Jag kan inte komma på mötet jag har cyklat omkull, väntar på ambulans och tror det är illa. Fu.. it there goes Perth.. tänkte jag i leran.

Ledningen i Stockholm CK var fantastisk där i min svåra stund på sjukhuset och gjorde klart att erbjudandet står kvar om jag vill och orkar komma tillbaka. Utan press och helt i min egen takt. Det kändes otroligt bra att få det beskedet och efter de första tre riktigt smärtsamma veckorna satt jag mig försiktigt på Monarken med 150 gram svenskt stål i höften och trampade sakta sakta helt utan motstånd. En vecka senare kunde jag ha 50 w motstånd och ytterligare en vecka 100 watt. Rehab och vägen tillbaka ser ut att gå mycket snabbare än jag kunnat drömma om. Bara två månader efter olyckan åkte jag till Thailand och där cyklade jag nära 50 mil förra veckan. Nästan som om olyckan aldrig hänt. Citius Altius Fortius.

Nu tror jag på att vara i stort sett tillbaka i full styrka redan i februari mars och drömmen om regnbågen lever igen. Att ha som mål att kriga om titeln VM i H 50 linjelopp. En av världens största och hårdaste veteransporter kan (och kanske borde?) uppfattas som naivt och lite verklighetsfrämmande. Men om inte jag tror det är möjligt vem ska tro på drömmen då? Och hur konstigt det än kan låta så vill några sponsorer satsa på samma dröm som mig. Jag tackar för den fantastiska chansen och stödet och ska göra allt i min makt för att kunna prestera. Men allra mest tackar jag min älskade fru som låter mig leka idrottsman så här. 

Jag kommer också att för första gången i mitt korta cykelliv få en tränare. En namnkunnig sådan i form av Magnus Bäckstedt en av landets främste cyklister genom tiderna med bl.a seger i det klassiska Paris Roubaix 2004.

Bilden efter spurtvinst inne på velodromen och svensk cykels största seger i modern tid

Bäckstedt tog även en etappseger i TDF 1998. Häftigt! Tror Magnus erfarenhet och kunskap kan ge mig mycket. Ni som cyklar vet att det är svårt att vinna cykeltävlingar. Oddsen är höga och alla marginaler måste vara på min sida, men allt går och går det inte så går det ändå. Om gudarna vill finns en liten liten chans. Går det inte hela vägen så oavsett det, vilken resa, vilket äventyr, och nog är det precis som Karin Boye diktat i den klassiska I rörelse

"Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. 

Nog finns det mål och mening på vår färd, men det är vägen som är mödan värd"
 

Kompiskampen del 2

Tog december etappen av Kompiskampen på Monarken nyss. Efter 272 w i november och en bra träningsvecka i Thailand var målet >300 w idag. Tog 3.5 kg motstånd och tänkte försöka hålla 90 kadens och 315 w så länge som möjligt. Disponerade tokigt (överskattade uthålligheten) med ca 95 kadens de första 7 minuterna. Det kostade rejält andra halvan där jag fick slita bigtime för att hålla 85 kadens. Minuterna blir vidrigt långa när man hela tiden tappar effekt. Men jag kämpade hela vägen och kom in på snitt 310 w och 4.19 w/kg över de 20 minuterna. Inte så tokigt med tanke på min något mindre lyckade höst. Jag har fortfarande stora problem att gå 10 veckor efter höftbrottet. Min kropp verkar mer gjord för att cykla..

Kompiskampen framför ännu ett Sara guld.

Film - Vurpan första dagen i Thailand som jag inte vågade berätta om

Det som inte fick hända hände. Jag ramlade med cykeln och landade på den brutna höften direkt första dagen på förra veckans cykling i Thailand. Vi hade cyklat några mil i branta backar och var lite trötta på väg hemåt. I en uppförsbacke i sakta fart vänder jag mig om för att se om alla är med. Klantar till det och tappar ut framhjulet ner för en rätt brant asfaltkant. Får inte upp cykeln igen och välter och landar rakt på brutna höften. Aj! Har sällan varit så rädd som de sekunder jag låg där innan jag vågade känna efter om det gått sönder igen. Det gjorde det som tur var inte, men de hemskaste tankar hann rusa genom huvudet. Lätt skrapsår på höften och en spricka i höger lillfinger som blev obrukbart resten av resan blev resultatet. Får man ju vara otroligt nöjd med. Hade ju inte varit helt klockrent och ringa hem från ett Thailändskt sjukhus om man säger så..

Tyckte inte det var läge att berätta för min fru efter det hänt nu när det ändå gick ganska bra. Talade om det när jag kom hem igår och hon undrade varför jag hade ont i fingret. Kajsa tyckte att att beslutet att inte säga något var bra och kunde som tur var skratta åt eländet nu. Jag skrattade lite till idag när Kalle som hade fångat vurpan på film gjort en liten reklamfilm för svenskt stål - Det hårdaste i välden..

JB vurpa reklamfilm Sandvik stål

 

Avslutning Phuket TT Barkaka Aquathlon

I loungen på Phukets flygplats nu för hemfärd efter en kanonfin träningsvecka på Thanyapura Sportshotel. Idag bjöd Terrible Tuesday på snygg underhållning med TT Barkaka Aquathlon som är ca 2000 m löpning 400 m simning sen en dryg km löpning till. Ett 20 tal tävlingsstinna triatleter i speedos på starlinjen.

"Vuxna män gör saker tillsammans" lite Nilecityfeeling när starten går.

Bråttom i bassängen

Trötta och nöjda segrare Colting o Klas som gick i mål hand i hand

Veckan har verkligen överträffat alla mina förväntningar om vad kroppen skulle klara av. Cyklat 7 raka dagar ca 50 mil i värmen runt 35 grader och känt mig bättre och bättre hela tiden. Idag ett kort 35 km pass med några hårdare intervaller. Fick cykla sista passet på singelspeed då mina Sram Red jävlats mer eller mindre hela veckan men idag igick de inte att växla med överhuvudtaget. Hade för den relativt platta rundan ändå en relativt lagom växel men det blev mycket högkadensträning med upp till 128 i kadens utför och runt 100 i snitt. Bra att träna på kändes det som i alla fall och lunchen efteråt på lilla local syltan var lika god idag. Prawns with currypaste med 2 flaskor vatten för 120 baht..

Nu hem och helvila en 3-4 dagar sen dags för vinterstudion och Monark igen.Kanske lite vinterpendling snart också om det inte ser för halt ut. 

Phuket från halvironman till Bangla Road

Riktigt fin cykling idag vi körde en vacker varvbana på en dryg mil 3 varv med böljande vägar med bra asfalt. Det går att hitta kanonfin cykling på Phuket och när man kommit in i vänstertrafiken någorlunda så känns den säkrare och säkrare.

Trots sent nattsudd igår kändes kropp, höft och ben bättre än tidigare och idag var det bara 32 grader så när de andra var nöjda skarvade jag på med dryga 4 mil till. Gjorde ett MAF test sista två milen med bra resultat. 36 fart ut och hem med 136 puls var SÅ mycket bättre än jag vågat hoppats på. Cyklat runt 45 mil nu på 6 dagar och imorgon kväll innan vi åker hem blir det några till. Jag kunde aldrig drömma om att det skulle kunna gå så bra så här bara drygt 2 månader efter ett brutet höftben. Har fortfarande lång väg tillbaka framför allt med gången som jag har lite jobbigt med haltande och ont, men att cyklingen går så bra kan jag bara  tacka gudarna för.

Igår var verkligen en heldag. Det var Challenge Laguna Phuket halvironman och en 7-8 från vår grupp Terrible Tuesday tävlade och alla vi andra var och tittade och hejade oss hesa.

Mattias Krantz sliter sig upp i sista branten på mördarbacken med 18.3 % lutning Lars Frick supportar.

TT:s pro Emma Graf i samma backe

Tommy Jansson urstark 2:a i AG 45-49

 36.5 graderoch framförallt löpningen var som ni förstår stentuff. Alla kämpade grymt i värmen och det firades rejält igår kväll med middag på finkrog inne i Patong. En hel del drinkar och sen ett studiebesök på ökända Bangla Road. Jag har varit där förut, för många var det första gången. Jag vet inte om en beskrivning lämpar sig i tryck och det blev en hel del höjda ögonbryn innan vi festade och dansade vidare på svenskbaren GG till sena nattimmen.

Bangla Road a most tragic place for working girls.