Angående dopinghärvan och UCI s fördömande av ordförande Pat Mc Quaid så tycker jag det är bedrövligt skenheligt. Han går ut och fördömer Armtsrong och de andra som "åkt dit" stenhårt med attityden att de känner sig lurade och bedragna. Läs nedan länk från gamle brittiske pron Robert Millar som tydligt belyser hur med UCI var på EPO dopingen i mitten av 90 talet och närmast reglerade den som ok.
98 hade de en regel att hematokritnivå (andel röda blodkroppar av blod totalvolym) fick vara max 50% naturlig nivå för cyklister låg i intervall 40-42 och sjunker ju längre in i ett grand tour lopp man kommer. Genom 50% regeln som sas var för att värna om cyklisternas allmäntillstånd och hälsa legaliserade UCI i praktiken användandet av EPO med följden att "alla" toppade upp sig med detta nya superfuel upp till godkänd nivå. Framförallt kunde de hålla nivån under loppets sista veckor då normalt hematokritnivån sjunker stadigt. Följden blev att de dansade uppför bergen vansinnigt mycket fortare än både tidigare och senare. Det blev i praktiken helt omöjligt att konkurrera utan EPO. Det här finns bla mycket bra beskrivet i den utmärkta boken The Death of Marco Pantani av Matt Rendall. Det var nog ren tur att inte flera åkare dog i sömnen av det trögflytande blod denna extrem användning av EPO gav. Finns en massa berättelser om cyklister som ställer klockan mitt i natten för att gå upp och trampa trainer 10 min på hotellrummet för att inte blodet skulle stanna. Tragiskt är bara förnamnet. Men lika tragiskt är att UCI låtsas som, vi visste inget.
Gillar heller inte alla som slentrianmässigt fördömer enskilda cyklister, de kom i en situation där valet var att sluta eller join the game. Har du då satsat större delen av ditt unga liv och står inför chansen till berömmelse och framgång och håller emot ett tag för att sen inse att det finns inte en chans i världen att vara med utan att spela "play the game level" då är det nog inte så konstigt att det fortsatte. Så här beskriver både David Millar och Tyler Hamilton det i sina detaljerade och bra böcker. Båda talar om 1000 dagar 3 år innan de gav upp och gick med i Omertan. Idag kom ytterligare en av hjälpryttarna till Armstrong Steffen Kjaergaard och talade ut om sin "hemlighet". Tragiskt för alla inblandade men jag tycker man ska vara försiktig med fördömandet, däremot tycker jag Lance förtjänar lite hårda tag. Då han närmast var en drivande del i systemet och inte minst drev sitt lag hårt åt det här hållet.
Ja turerna lär väl fortsätta, men bra för sporten framåt tror jag ändå. Och det är framförallt min övertygelse att det redan innan denna härva var exceptionellt mycket mindre doping i sporten. Bara att jämföra tiderna uppför bergen, de är 10% sämre än när 50% regeln gällde.
Robert Millar The bare minimumAmazon The death of Marco Pantani
http://www.cyclingnews.com/blogs/robert-millar/the-bare-minimum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar