Igår var det dags igen. 28 år senare samme Bruce på scen, jag på innerplan igen, 60 000 på Friends Arena och samma Twist & Shout som slutlåt. Nu kan jag dö lycklig än en gång. Det var fullständigt magiskt. Vilken urkraft och spelglädje Springsteen har som 63 åring, det är verkligen helt fantastiskt. Och vilket band! Räknade till 17 så galet tighta och vassa bandmedlemmar och en hel orgie i saxofoner, trumpeter, tubor, fiol & dragspel. 28 år som inget hade hänt. Samma stomme. Little Steven & Nils Lofgren på gitarr, Gary Tallent på bas och Mighty Max Weinberg på trummor. Man saknar förstås Clarence Clemons men vilken fin hyllning det var till honom och otroligt fint ersatt av sin brorson Jake Clemons nu på sax i bandet. We want to keep Clarence place in the family lär Bruce ha sagt. I FYRTIO år har dom här killarna nu lirat tillsammans. Tror jag har sett dom ca 10 gånger men upplevelsen igår matchas bara av Ullevi 85 för mig. Det blev en mycket speciell spelning när han efter en grym första timme säger att det var med Born to run skivan 75 som han kom till Sverige första gången och sen dess haft en speciell relation med oss därför spelar vi ikväll plattan som skapade det från start till mål. Hela albumet Born to Run från Thunderroad till Jungleland! Det var just dom två låtarna jag hade önskat mest innan konserten och så får man hela den kanske rockhistoriens främsta LP så fantastiskt framförd. Just love it!
Det var så kul förra veckan när min äldsta dotter Alice 14 år kommer hem, helt förtrollad av Justin Bieber på Globen. Hade lyckats köpa biljetter längs fram vid scenen. "Pappa pappa fattar du? Vi fick ögonkontakt! Nu kan jag dö lycklig". Hon skrek så mycket att hon fick stämbandsinfektion och inte kunde tala på en vecka efter. Det är det som är det härliga att brinna för något som hon gör nu, som jag gjorde 85 och nu fick göra igen igår kväll denna magiska kväll. "I want to know if love is wild, girl i want to know if love is real" Baby we were born to run!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar